Vinspråket

  image00063                    

Vinspråk med fikonsmak

Yrkesgrupper och branscher brukar utveckla ett fackspråk eller en jargong, och det gjorde även vinodlare och källarmästare tidigt. Den vinvokabulär som på senare tid ofta fått schavottera som onödigt fikonspråk är emellertid av senare datum, och har utformats av en mer parasitär grupp, av vinskribenter och vinprovare.

Bönder och källarmästare har kunnat referera direkt till gemensamt bekanta viner, där de som deltog i samtalet visste hur det typiska såg ut, smakade och doftade. Både den som talade och den som lyssnade visste hur en Grave från ett gott år skulle vara, och vilka effekter olika avvikelser fick. Språket var kärvt och utan de utsvävande analogier och mångordiga smaksjämförelser ur växt, djur- och mineralriket som präglar dagens vinjournalistik. Tanken var att de intresserade själva skulle smaka och därför inte behövde någon annans ställföreträdande upplevelser. Fortfarande handlade det om vininformation, inte om vinpornografi.

För några årtionden sedan inordnades vinerna i manliga och kvinnliga.

En österrikisk vinodlare i övre medelåldern liknade sina viner vid unga flickor med toppiga bröst, smala midjor och blänkande manar, fnissande, med runda knän, mjuka halsar och rådjursblick.

Här förleden smakade jag ett vin ifrån Rioja – det var intensivt och mörkt, ungefär som Martin Ljung i en gammal film, som förförande tattare bland fäbodsstintorna. Men skenet bedrar. Såväl doft som smak fick mig snabbt att i stället associera till sluttande axlar, breda bakar, dålig skäggväxt och sirapssötad limpa.

Om vi förflyttar oss bakåt i tiden – till mormors tid, när seklet var ungt – då var vinerna röda och vita. Och för mormor var vinet sött eller surt, det var starkt eller svagt, det var kraftigt eller tunt, och kanske att det smakade druva, och inte sällan sprit.

Nu måste man inte bara vara vinofil utan också ha smak för såväl sega råttor som bränt gummi, terrakotta och kaffesump. Där skulle mormor ha satt vinet i galen strupe, hon som inte var uppfödd med vare sig sega råttor eller hallonbåtar, men väl med kaffesump.

Hur smakar egentligen ett vin med inslag av tobak och gammalt läder, hästskit och ungdomlig bitterhet, med drag av knäck och kola, kokosbollar med flisor av ceder och smulor av nyskördad kork, äpplemos med lätt sälta och vass fruktsyra, svagt inslag av sten och gummi, solbrända strutsägg med angenäm fetma, sockerkuddar och hallonbåtar, potatiskällare och stubbad åker, spettekaka med tät eftersmak, Karlssons klister och spanska nätter, nytjärad klockstapel med elektrisk klang, nässlor och blyertspenna, vaniljglass med en gnutta beska i slutet, torkad aprikos i blåbärssylt?

Den som aldrig fått en negerkyss, aldrig har känt doften från en spilta, tuggat på en seg råtta eller lakritsbåt, aldrig satt foten i vare sig en potatiskällare eller vinkällare, inte varit i närheten av en torkad aprikos eller en nyavbarkad korkbit – vad skall hon tro? Kan hon alls förstå sig på vin?

Det här språket har vi sett födas under vår egen tid, och vi kan spåra och kartlägga spridning och dialektal utveckling i varuinformation, böcker och tidningar. Vinspråket väntar på sin lingvist.

KATARINA NORDLI

One thought on “Vinspråket”

Comments are closed.