Oriana Fallaci

En modern hjältesaga

Harald Nordli har läst Oriana Fallacis ”En man”, mött författarinnan på Italienska kulturinstitutet samt läst hennes journalistik.

Nancy Westman: Sverige har haft besök av en världskändis. Förra veckan spred sig som en löpeld i svenska massmedia artiklar om, intervjuer med, porträtt av Oriana Fallaci, den italienska journalisten och författaren som skrivit en bok om den grekiske motståndsmannen Alexandros Panagoulis. ”En man” har sålts i oerhörda mängder runt om i världen och även i Sverige verkar intresset vara stort för denna roman. Påfallande positiva omdömen har de svenska recensenterna nära nog genomgående fällt om den och allmänt har Oriana Fallaci tagits emot på ett sätt som hon uppskattar mycket, nämligen som en stjärna. Det här OBSet skall vi ägna åt Fallaci och då redovisa helt andra intryck av henne och hennes bok. Harald Nordli var en i publiken då hon drog fullt hus till italienska kulturinstitutet förra veckan. Därifrån hämtar han den scen han inleder sitt inlägg med.

Harald Nordli: Oriana Fallaci är gnistrande arg. Det ungflicksklippta håret piskar hennes 50-åriga ansikte och händerna slår in invektiven mot bordskanten – ”Det är dumt, absurt, fascistiskt. Jag skulle aldrig säga något sådant.”

Det är inte svårt att föreställa sig hur Gaddafi, Kissinger, Brandt och de andra stora grabbarna bleknade, pressade av denna späda intervjuspecialist. Tjurfäktaren El Cordobés, känd för mod snarare än skicklighet, kallade henne ”en mycket farlig kvinna”.

Lyckligtvis, den här gången gäller det en kollega på Svenska Dagbladet, som skrivit att La Fallaci menar att alla, utom idioter, tycker hennes senaste bok är bra. ”Jag är djupt kränkt”, säger Fallaci. ”Vem som vill får avsky boken.” Boken, det är Oriana Fallacis magnum opus ”En man”, en 500-sidig roman om den grekiske motståndsmannen Alexandros Panagoulis sista år och våldsamma död. Roman, förresten, är det inte en dokumentär? ”Jag kallar boken en roman därför att den är en roman”, är det fyndiga svaret. ”Den har romanens struktur. Jag ville bevara Alekos levande, så jag använde hans verkliga namn och då måste jag använda alla andras verkliga namn och handlingen måste bli fakta.”

En fråga som Fallaci inte tycker om: Varför har hon skrivit boken? ”Den frågan har jag själv aldrig ställt och jag har intervjuat de stora, Dos Passos, Norman Mailer.” Tidigare, som journalist, kunde hon få ett uppslag, ett tips, men nu har hon tagit steget in i konstens värld. Vem har väl där varit närvarande när gnistan tändes? Inspirationen är ett mysterium. ”Men jag ville bevara Alekos levande. Det tog mig tre år att skriva boken, sommar som vinter, aldrig någon semester. Det är historien om alla hjältar.”

Skulle hon skrivit boken också utan att ha känt Panagoulis? ”Ja”, svarar hon, ”med en annan huvudperson, men i stora drag samma story. Kanske skulle det ha blivit historien om min far. Han torterades under kriget såsom motståndsman, senare bedrogs och förråddes han av politiken. Jag är själv ett barn av motståndsrörelsen. Jag älskade politik djupt och häftigt. Nu är mitt förhållande till politiken platoniskt.” Det är måttfullt uttryckt med tanke på bokens vildsinta angrepp på yttersta högern, yttersta vänstern och yttersta mitten. Mindre måttfull är Fallaci när hon väljer exempel att jämföra sin bok med. ”Den är ett grekiskt drama.” Aischylos och Euripides får tacka och bocka. ”En klassisk roman, uppbyggd som den engelska 1800-talsromanen.” Där fick Dickens, Hardy och de andra. Ibsen nämns inte direkt, men Peer Gynt är ”ett uttryck för den svenska folksjälen”.

Fallaci berättar hur hon till sin förvåning upptäckte att hennes bok var uppbyggd efter samma mönster som fabeln, som hjälteäventyret. Vilket som kom först, fabeln eller hennes bok, förblir oklart. Däremot är hon mycket precis, när hon förklarar hur hjältesagan ser ut – invigning, hjälten sätts på prov, han återvänder till byn, den sista utmaningen, döden och apoteosen – varken mer eller mindre. Roland Barthes och Todorov kunde ett par varianter till.

Frågan är om inte Segals ”Love Story” varit en rimligare jämförelse. Fallaci vill gärna framhålla ett ovanligt formdrag i ”En man”. Den är berättad i du-form. Berättaren tilltalar den döde Panagoulis. ”Nu har min svenska förläggare sagt mig att en Peter Sjögren redan gjort något liknande, men jag trodde jag var originell.” Nå, men Michel Butor då och Miguel Delibes, deras romaner i du-form var väl inte så oävna? Då vill Fallaci hellre påminna sig sin egen ”Brev till ett ofött barn”, ett inlägg i abortdebatten och sina reportage från Vietnam. ”Men nu är den här boken, En man, mitt barn” och fru Fallaci är en stolt mor. Det är inte till att ta miste på. Den är en enorm succé. 1 200 000 exemplar i Italien. Oriana Fallaci har gjort sig sitt namn som stjärnreporter, främst i den mening att hon rapporterat om stjärnor, vår tids koryféer, de mäktiga och de rika. Att ställa sig nära de stora och oreserverat prisa dem ger en begränsad utdelning, ett visst återsken. Att ställa sig nära och avslöja de stora, de berömda, såsom bristfälliga, ihåliga, tomma, ger en begränsad utdelning. Man har varit skarpsinnig, men föremålen för ens skarpsinne var ju å andra sidan föga värda.

Fallaci har i sin journalistik odlat en effektiv kombination av dessa båda strategierna, en tvåstegsmetod. Hon har genomfört intervjuerna följsamt, utan konfrontationer, utan egentliga förbehåll mot myterna. I nästa steg, ensam, har hon försett intervjuerna med en omfattande ram, där läsaren får anvisningar om rätt läsart – reservationslösa omdömen, oftast utan stöd i intervjutexten, rappa torra pekpinneslag över knogarna. ”Som jag alltid har sagt”, Fallaci säger igen, ”jag tror inte på objektivitet, bara på min egen ärlighet”. Styrd av Fallacis ärliga förakt och uppriktiga sarkasm bibringas läsaren bilden av en hjälte med löjliga säregenheter och oroande brister. Men trots alla brister vida överlägsen läsaren och i storhet som i litenhet utlämnad åt en genomskådande Oriana Fallaci. Att klä av och detronisera hjältar kan verka sympatiskt. Oftast har de som drabbats varit människor som tål en hurring – rika, berömda, mäktiga, högvilt som fått en ilsken terrier i bakhasorna.

Men det finns i intervjuerna en obehaglig tendens, en grymhet som tilltar när den stöter på svaghet, förakt för de enkla och obildade. Den blir synlig i intervjun med Dean Martin. Den går öppet i dagen när Fallaci beskriver tjurfäktaren och analfabeten El Cordobés.

”En man” är, som Fallaci understryker, en enorm succé. Den har översatts till mängder av språk, engelska, tyska, spanska, danska, norska, svenska, två jugoslaviska språk. Bakom de två jugoslaviska översättningarna anar man en politisk beröringspunkt. Sedan slutet på inbördeskriget -49 lever 30 000 greker i exil, främst i de socialistiska grannländerna. Boken är annars påfallande fattig på nyanserade politiska synpunkter. Som språkrör för Panagoulis och i eget namn, uttrycker Fallaci ett beskt förakt för alla politiker, oavsett färg, för alla mäktiga. Men fördömandet utsträcks till mellanpositionerna – överstarna och korpralerna skall inte kunna ducka sig bakom en order för att undkomma ansvar. Lika illa tilltygade blir vi andra, folket, en bräkande fårskock eller en ryggradslös mollusk.

Det enda plusvärdet i denna sorgliga värld bärs upp av individen, ensam, men med fri vilja och självbestämmande. Olyckligtvis kompletterar Fallaci individen med en överraskande fatalism. Ödet ger sig till känna var och varannan natt i precisa sanndrömmar. Författarens motiv till tecknen och varslen torde vara kompositionsmässiga, men försöket att korsa fri vilja med determinism blir förödande för bokens idéinnehåll. Idéerna har fått vika för en allt tydligare retorik. Bokens mellanparti med Fallacis skildringar av Panagoulis plågor under förhör och fem års fängelse är starkt och skakande. Därefter blir berättelsens jag-person, Fallaci, allt bredare på hjältens bekostnad. ”En man” är, som nämnts, berättad i du-form, men allt eftersom boken framskrider förstärks känslan av att det är ett torftigt berättartekniskt grepp. Det är inte det ”du” som Miguel Delibes låter den nyblivna änkan rikta till Mario under likvakan. Det rör sig om en tredjepersonsberättelse där ”han” helt okänsligt byts ut mot ”du” för att vinna en melodramatisk effekt.

Fallaci har ersatt personteckning med enkla stereotyper. Alla skurkar får dela på samma osympatiska utseende. Teofilojannskos har apliknande drag, är koppärrig; Liappris har plussigt, glänsande ansikte; Dimitrios och Perdikaris får dela på beskrivningen finniga nunor, flottiga hår; Zakarakis har grisögon och plussig mun; attentatsmän på Kreta har flottiga mustascher; Averoff har slappa, oljiga veck kring en tandlös mun; Takis har slött ansikte uppsvällt av hat; Steffas är fet och vulgär med runt ansikte; tortyrläkaren är en skum typ med liderlig, liten mun.

Än mer skakande är att Fallaci använder samma kalkeringsmetod vid tecknandet av Panagoulis, av hjälten. Sidan 153: ”Det enda intressanta hos det var ögonen, för de var inte lika, varken till form eller storlek. Det ena var runt och det andra smalt. Det ena var öppet och det andra halvslutet. Det runda, öppna ögat hade ett hårt, nästan ondskefullt uttryck. Det smala och halvslutna ögat, ett uttryck av nästan barnslig ömhet.”

1967 beskrev Fallaci den amerikanske författaren Norman Mailer, ”nästan en hjälte”, så här: ”Den mest intressanta detaljen är ögonen, ett stort och ett litet, ögonlocket hänger ned. Det stora ögat är godmodigt, tålmodigt. Det smala är ondskefullt och aggressivt”.

Distinktionen mellan en stor bok och en tjock bok är inte så svår. Inte heller brukar det bereda svårigheter att skilja på en stor bok och en med stor upplaga. Problematiskt kan det bli om boken också handlar om en stor människa. Lika lite som Fallaci kan jag tillskriva mig objektivitet i värdeomdömena. ”En man” är stor till omfånget, säljs i väldiga upplagor och handlar om en man som lidit mycket. Till skillnad från Oriana Fallaci själv, tycker jag inte att det är en stor bok.

 

HARALD NORDLI

 

Den røde hertuginde

Den røde hertuginde

om strejken som våben

Isabel Álvarez de Toledo, hertuginden af Medina-Sidonia, kaldet «Den røde hertuginde», tilhører en af Spaniens ældste adelsfamilier. En af hendes mest berømte forfædre var admiralen, der førte den uovervindelige armada til den sørgelige undergang. Isabels berømmelse i det officielle Franco-Spanien er i dag af herostratisk art. Over hendes 37-årige hovede hænger truslen om 20 års fængsel. For at have krænket og bagtalt Franco, det spanske retsvæsen, kirken, civilgarden. Det sker i romanen Strejken (der nu er oversat til svensk og udsendt af forlaget Forum). Straffen træder i kraft, hvis hun vender tilbage fra sit eksil i Frankrig.

Isabel Álvarez ved hvordan det ser ud i et spansk fængsel, hun har siddet otte måneder i kvindefængslet i Alcalá de Henares, dømt for at have ledet en ulovlig demonstration på årsdagen for det atombevæbnede amerikanske flys nedstyrtning over spansk område.

Hun udsendte sin bog Strejken på et eksilforlag i Paris. Bogen vakte raseri hos de spanske myndigheter og selv om den ikke var udkommet i Spanien blev der lagt sag an mod Isabel Álvarez ved den spanske højesteret. Nogle dage før sagen skulle for, flygtede hun til Frankrig, hvor hun nu lever i eksil.

Handlingen i bogen er henlagt til forfatterindens hjemegn, Sanlúcar de Barrameda i sherry-distriktet i Sydspanien. Det er et storgodsområde med langvarig sæsonarbejdsløshed blandt vinarbejderne. I fortvivlelse forsøger de at strejke for at hæve lønnen fra de lovbestemte 50 til 80 pesetas. De har ingen strejkekasse og de modarbejdes aktivt af fagforeningen, som er af fascistisk model, med arbejdsgivere og arbejdere organiseret i samme brancheafdeling. En strejk er altid ulovlig i Spanien, i visse tilfælde betragtes den som militært oprør. Myndighederne i Sanlúcar prøver med den sædvanlige repressive hestekur: tilfældige arrestationer og brutal mishandling på politistationen.

Til almindelig overraskelse lykkes strejken: Madrid har givet godsejerne ordre til at give efter, for det er en gestus, der vil tage sig godt ud set med internationale øjne. Spanien har brug for en domokratisk make-up for at blive stuerent: EF lokker.

Da jeg møder Isabel Álvarez har hun netop modtaget nyheden om at tre mænd er blevet skudt ned på gaden i Bilbao. Politiet, der skød dem, siger, at de var medlemmer af den baskiske organisation ETA.

– Nu er antallet dræbte på gaden kommet op på 22, siger Isabel. Regeringen vil ikke have en Burgos-retssag igen. Politiet har givet ordre til at dræbe hellere end at arrestere. Hvad jeg ikke forstår er, at den internationale opinion, der var så opmærksom under Burgos-retssagen – da seks mennesker blev henrettet – ikke reagerer på disse 22 mennesker, der er blevet myrdet på gaden, medens de har demonstreret for frihed.

Om censuren i Spanien siger Isabel Álvarez:

– Forhåndscensuren blev afskaffet i 1968. Men indtil for halvandet år siden blev alle aviser, der skrev noget imot regimet, ramt af hårde sanktioner. I dag er pressens situation radikalt ændret, man vover mere. Hvis regeringen forsøger at påtvinge pressen tavshed i nogle spørgsmål, så er der kun fire aviser, der vil adlyde: ABC, Arriba, La Vanguardia og Nuevo Diario. De andre tør nu skrive om f.eks. strejker. Da strejker er forbudt i Spanien, må de opfattes som en politisk handling rettet mod regimet. I fjor varede strejkerne gennemsnitlig en uge, i år melem en og tre måneder. I løbet af hele 1972 var der 681 arbejdskonflikter. I 1973, indtil august, har der allerede været 645. Og så er universiteterne ikke regnet med. I årene 1971 og 1972 var universiteterne i Barcelona, Madrid og Valencia åbne i tilsammen tre måneder. I år har universitetet i Barcelona kun været åbent en måned.

Om mulighederne efter Franco:

– Vi befinder os allerede i den post-frankistiske tid. Det er ikke Franco, men Carrero Blanco, der regerer Spanien. Man prøver at få et øjebliks fred og ro til at placere Juan Carlos på tronen. Man ville gøre det i løbet af november i år, og har derfor udsat åbningen af universiteterne fra oktober til januar. Personligt tror jeg ikke, de får deres fredelige øjeblik.

Hvis det lykkes at få bragt Juan Carlos på tronen – ville det så forandre det politiske  billede?

– Nej. I et land, hvor – og dette er officielle tal – 68 pct. af familierne ikke har til et eksistensminimum er der først og fremmest brug for økonomiske reformer. Alle disse menneskers fattigdom er grundlaget for de privilegier, som et fåtal nyder godt af. I det øjeblik man giver folket et minimum af økonomisk frihed, smuldrer grunden bort for det nuværende fascistiske system.

Hvilket politisk system skal erstatte det?

– Jeg vil ikke selv svare. Jeg vil gøre det ved hjælp af en enquete, der blev offentliggjort af tidsskriftet «Cambio», en enquete blandt studenter. 85 pct. ønskede et socialistisk samfund.

HARALD NORDLI

(«POLITIKEN» 14 oktober 1973)

Kennst du das Haus?

So fragte das Geheimrat von Goethe, in Mignon (Kennst du das Land, wo die Zitronen blühen?)

Was ist ein Haus, ganz grundsätzlich, und wozu dient es? Ein Dach über vier Wände, das uns Schutz gibt? Wenn das so ist, Schutz gegen was? Gegen Regen und Wind, gegen wilde Tiere und unfreundlich gestimmte Mitmenschen? Ja, sicher. Und in unseren lichtüberfluteten Algarve Schutz auch gegen zu viel Licht und Sonne.

Wo die Sonnenstunden so zahlreich sind, und die Regentropfen äußerst sparsam, dienen sowohl Dach als Regenschirm hauptsächlich als Schutz gegen brennenden Strahlen. Auch wenn man das Licht liebt und gern damit spielt und modelliert, muß der Sonne Grenzen gesetzt werden. Da sind sich die alte Baumeister und die moderne Architekten überein. Auch wenn die Lösungen so verschieden wie Schneekristallen aussehen. Genau betrachtet sind ja die Kristallen nie gleich, und doch alle samt glänzend weiß und schön. Wie die Häuser in der Algarve.

Mag sein daß man hier an diesem gesegneten Küstenstreifen nur wenig vom Schnee weiß. Wenn es aber um schönes Wohnen geht, da kann man mitreden.

Auch wenn die traditionellen algarvischen Bauernhäuser in ihren Proportionen sehr harmonisch sind, und meistens sehr gut in der Landschaft integriert sind, ist es im Normalfall notwendig, sie an einen modernen Lebensstil anzupassen. Man wünscht sich heute eine funktionelle Küche, und ein Badezimmer.

Wasser- und Abwasserleitungen müssen eingezogen werden, Elektrizität auch, oder mindestens verbessert sein. Die einstige Küche, mit ihrem großen offenen Herd, wird vielleicht jetzt zu Stube oder Wohnzimmer. Es fängt eine große Rokade an; ein Schlafzimmer wird das neue Badezimmer, Wirtschaftsgebäuden oder Stallungen werden für Schlafzimmer umgebaut.

Dabei lohnt es sich immer, so viel wie möglich von der alten Bausubstanz zu bewahren. Meterdicke Steinwände sind einfach den neuen, dünnen aus Ziegel ganz überlegen, im Sommer und Winter. Alte Böden sind schön, und die Qualität der Platten ist sehr viel besser als was heute angeboten wird. Die Decken aus Bambu und Eukalyptusbalken sind sowohl schön als gutfunktionierend. In so einem Haus läßt sich auch in der Sommerhitze schlafen – was in Neubauten von Beton und Ziegel nicht immer der Fall ist.

Nicht alle Häuser auf dem Lande in der Algarve sind bescheiden und schlicht. Und jetzt werden nicht die größenwahnsinnigen Krokanbäuten gemeint, die heute auf jeden zweiten Gipfel gesetzt werden, komplett mit falschen Bogen in angeblichen Mittelmeer-Stil und Türme in bester Raubrittertradition. Gemeint wird das algarvische Herrenhaus, die Quinta.

Eine Quinta hatte schon immer großzügischen Räumlichkeiten. Heute, wenn die Esel und Maultiere ausgezogen sind und in vielen Fällen keine Landwirtschaft mehr betrieben wird, sind weitere Hunderte von Quadratmetern Wohnfläche dazugekommen. Auf so einer Quinta kann – wenn guter Geschmack und die notwendigen finanziellen Möglichkeiten vorhanden sind – ein Paradies auf Erden geschaffen werden.

Auf Quinta de Pombal sind zwar die Esel fort, aber einige Hunde – alte Treudiener – führen dort ein exemplarisches Hundeleben. Und im Columbarium, wo die Tauben, die die Quinta seinen Namen gegeben haben, einst zu Hause waren, plaudern jetzt Papageien, in so viele Sprachen, man würde glauben im Babelsturm zu sein.

So ist es also – im Paradies werden viele Sprachen gesprochen. “It takes all kinds to make a world.”

Und es wurde licht. Sehr viel davon. Die Algarve schwimmt im Licht. Einige von uns, die von finsteren Trachten kommen, können gar nicht zu viel davon bekommen. Das Leben hier kann zu einer Art Lichttherapie werden. Wer vom Licht umgeschwommen ist tritt leichter auf die Erde.

Es geben Architekte, die spielen mit dem Licht wie auf einem wohltemperierten Klavier. Auf einem von den zahllosen Maulwurfhaufen – so wurden diese modesten Bergen in Serra de Calderão schon im 18. Jahrhundert von einem deutschen Reisenden beschrieben – im Hinterland von Tavira steht ein ungewöhnliches Haus.

Es macht keine Reverenzen an die Tradition, und gar keine an das Postmodernistische. Hier handelt es sich um Modernismus pur, um Idéen in Glas, Stahl und Eisenbeton umgesetzt. Das Haus ist sehr prezise auf das Grundstück gesetzt – nicht so hoch, daß es dominiert, aber trotzdem hoch genug um Rundsicht zu haben. Südlich, zum Meer, und in allen anderen Richtungen auf Bergketten die rund um die Uhr ihre Farbschattierungen ändern.

 

So steil ist das Gelände, daß in einem und demselben Raume drei bis vier verschiedene Ebenen vorzufinden sind.

Der Architekt und Hausbesitzer kam hierher aus Frankreich und verliebte sich – in eine Portugiesin, und in die Algarve.

Kein Wunder.

 

Harald Nordli

 

 

Rottweilern

Den lilla vackra staden Rottweil vid floden Neckar i delstaten Baden-Württemberg har på senare tid hamnat i nyhetsflödet därför att man i utkanten av den låga, delvis medeltida bebyggelsen rest ett 250 meter högt torn. Här vill Thyssen-Krupp (ja, de som byggde 1:a världskrigets monsterkanon ”die dicke Bertha”) testa hissar för skyskrapor. Varje morgon ser invånarna tornet som likt ett väldigt pekfinger påminner dem om att även de som själva saknar hiss lever i skyskrapornas och hissarnas tidsålder.

De knappt 25 000 invånarna kan annars se tillbaka på ett ärorikt förflutet, här låg en av de största romerska städerna norr om Alperna. Men utan tvivel är det de fyrbenta invånarna som fört Rottweils rykte över världen, rottweilerhundarna. Det finns de som anser att det var romarna som hade med sig rottweilerhunden dit. Lättare är att belägga att hunden användes i Rottweil på medeltiden, för att driva och vakta boskap. Rottweilern har varit en uppskattad kollega bland poliser och militärer, och i många barnfamiljer sätts den in i uppfostrande syfte – inte minst sedan barnagan förbjudits.

I Stadtmuseum i Rottweil kan man studera många av rottweilerns olika roller och framtoningar.

Harald Nordli

Kalk

DSC_0018

                                                UNDERJORDEN OCH KALKUGNARNA

På 1600- och 1700-talen förekom det upprepade försök att utvinna koppar och bly på olika ställen i Algarve. De tillgängliga mineralförekomsterna var emellertid små och verksamheten avstannade oftast redan efter några år.

Något som alltid varit viktigt är utvinningen av kalk. Störst betydelse hade det då Portugal byggde och upprätthöll fästningsverk i Nordafrika, i Tanger, Ceuta och Mazagão. Då var det väldiga mängder som behövdes, och allt kom ursprungligen från Algarve. Det var lokala jordägare i Barrocal-området som på sin mark hade såväl kalksten som ved eller mata, buskvegetation, att elda kalkugnarna med. Senare övertog Lissabon handeln, och när man gav upp Nordafrika blev det lokala behovet i Algarve alldeles för litet.

Det förekom även, i Barrocal, stenbrott för byggnadsändamål och fabrikation av kvarnstenar, även för export.

1929 fanns det fortfarande ett halvt dussin kalkugnar i São Brás-området, och man stötte då på övergivna sådana varhelst man gick, berättar Estanco Louro i sin monografi. I dag måste man leta mer aktivt, men det är spännande när man snubblar över en ugn, en industriarkeologisk fyndplats i sin enklaste form. Man eldade i kalkugnarna en vecka i sträck. De bestod av en grop i marken, klädd med stenar och försedd med ett stenvalv.

Regionen kom att stå utanför den moderna industrialiseringsprocessen. De industriella eller förindustriella verksamheter som finns är till stor del sekelgamla, hantverksmässiga och beroende av en regional kundkrets. (Ett undantag, när det gäller kundkretsen, är salinerna.) Exempel på detta är just kalkugnarna, stenbrotten och tegelbruken, den grova keramiken (främst krukor som användes i noras – paternosterverk för vattenuppfordring – och senare för att fånga bläckfisk) från Moncarapacho,

image05155image05154

 

olivoljepressarna och framställningen av vax, kvarnarna,

DSC_0022DSC_0003DSC_0004Väderkvarn i Bengado, vattenkvarn i Curral da pedra, tidvattenkvarn i Fuzeta

 

vinkällarna och brännerierna för medronho och fikon, korgmakerierna, skärsmedjorna i Castro Marim och Cachopo, vagnmakarna i Moncarapacho.

 

Fortfarande används det en hel del kalk i Algarve, men nu inte längre som byggmaterial (tillsammans med sand och vatten som bindemedel eller ytputs) utan endast för att bevara de traditionella husen bländande kalkvita. Att vitkalka är kvinnogöra i Algarve. Nog för att det är fysiskt krävande, men det hamnar ändå inom kvinnans ansvars- och intresseområde – att hålla hemmet snyggt och propert. De brända kalkstenarna läggs i ett kärl med vatten för att “koka” och bli till släckt kalk.

DSC_0028

Det är en dramatisk process med kraftiga smällar och våldsamma stänk, man gör klokt i att inte stå för nära. Dessutom blir vätskan oerhört het. Emellanåt måste man ändå närma sig och röra om för att få en jämn välling. De erfarna använder en tunn kalkblandning för att inte resultatet på väggen eller muren skall bli grynigt och snabbt flaga av. Åtminstone en gång per år, oftast efter den regniga årstiden, kalkar varje anständig kvinna sitt hus, klädd i trasor avsedda för fågelskrämman och makens avlagda söndagshatt. Att tvätta bort kalkfläckar är omöjligt, man måste först borsta kläderna fria från kalk. Men att visa sig med en kalkmouche på kinden är ingen skam – tvärtom: det visar att man är en flitig husmor som lägger ned möda på hus och hem.

 

Harald Nordli

 

 

 

 

 

 

 

Aberlour – whisky som en ängels kind

image00013

Niohundra miljarder liter regn faller över Skottland varje år. Nio miljoner liter förvandlas till whisky. Vi gör ett besök på Aberlour, ett av de många destillerierna i Speyside, där man gör maltwhisky av ett vatten av extremt god kvalitet.

Whisky var, enligt Robert Burns, en gång ”fattigmans vin”. Whisky betyder ordagrant ”livets vatten” medan vodka betyder ”litet vatten”, och de båda dryckerna har också mycket gemensamt. De innehåller samma ingredienser – vatten, säd och jäst, och tillverkningsprocessen är densamma. Skillnaden i smak mellan en whisky och en vodka som båda rinner ur destillationspannan är närmast obefintlig. Men whiskyn får sedan vila sin Törnrosasömn i fat i flera år, medan vodkan tappas på buteljer redan som nydöpt. I Storbritannien dracks en gång rediga mängder med sherry, och sherryn transporterades på fat. Så varför inte fylla tomma sherryfat med rå whisky?

image00017

Skottland har sedan 1947 ett familjeägt tunnbinderi, som förser alla landets whiskyfirmor med fat. Det ligger väl placerat i Speyside, där åtskilliga av destillerierna också finns. Det rör sig inte om nytillverkning, utan man preparerar, reparerar och karvar på gamla fat. De ackordanställda iordningställer årligen omkring 10 000 ekfat av amerikanskt eller franskt virke.

image00026

Det finns över femtio olika eksorter i världen, men det är bara ett fåtal som används till fattillverkning. Något annat träslag är inte att tänka på när det gäller whisky. Man köper upp stora kvantiteter väl indränkta sherryfat från Jerez. Efter omkring femtio år brukar man byta ut dem.

image00013

Uisge beatha – livets vatten. Det hävdas att det var irländska munkar som på 500-talet var först med whiskytillverkningen, och från Irland var det inte långt till Skottland. Men det finns andra teorier, bland annat att det var kristna missionärer från europeiska fastlandet som kom till Skottland och lärde ut destilleringskonsten jämsides med sitt religiösa budskap.

Skottarnas självklara förhållande till sin sup drabbades av ett hårt slag 1644, när det skotska parlamentet lade skatt på starka drycker. Skatterna höjdes undan för undan vilket innebar att det blev många illegala brännare, vilka blev lokala hjältar. Den här inte helt lagliga whiskyhandeln fortsatte fram till 1823 – detta år upptäcktes över 14 000 illegala destillationsapparater. Det var då äntligen dags att revidera lagarna och tillåta småbrännerier att mot en liten avgift tillverka sin medicin.

I de skotska högländerna är det maltwhiskyn som är den viktigaste, den som är gjord på korn. Det finns fyra regioner. Islay på västsidan med åtta destillerier. Campbeltown, i den södra delen, ansågs tidigare som Skottlands whiskystad nummer ett, men har i dag bara två destillerier. I The Lowlands började man på 1800-talet bygga upp den nya whiskyindustrin runt blended whisky. Det finns drygt 80 destillerier i hela landet, varav 34 finns i The Highlands. Längs floden Spey ligger destillerierna som ett pärlband. Alla de här whiskysorterna har en viss sötma, som sägs komma ifrån ljunghedarna som ger smak åt vattnet och torven. Om det nu inte är sherryfaten?

ABERLOUR

Speyside är ett vackert landskap med bördiga dalar, höga berg och stora skogar. I det här vackra landskapet, med en urgammal ek som vårdträd, ligger Aberlour-destilleriet. Skaparen, James Fleming, var bondson, och faderns tanke var väl att sonen skulle fortsätta i hans fotspår. Men hans hälsa var inte den bästa, så på 1850-talet öppnade han en affär och blev handlare och agent för sädeshandeln i trakten kring Aberlour. Det gick bra för honom, och 1865 kunde han ta över kvarnen i Tuthrie. Han blev också förpaktare av ett destilleri vid Dailuaine. Mycket klokt av en handlare i säd.

På 1860-talet expanderade den skotska whiskyn, av olika orsaker. Plötsligt hade allt som hette skotskt blivit mäkta populärt. Orsaken var bland annat att drottning Victoria hade börjat tillbringa somrarna i Skottland. Och så hade en ny brännapparat introducerats, vilket gjorde det möjligt att tillverka bättre whisky billigare och i större kvantiteter. Dessutom drabbades Frankrike av vinlusen (phylloxera) och cognacen försvann. Och engelsmännen, som var vana vid sin cognacstoddy, fick ta till whisky i stället. Nu fick whiskytillverkarna goda chanser att göra stora affärer.

James Fleming hade alla förutsättningar – han hade erfarenhet, kvarn, sädesfält och framför allt: rent klart bäckvatten. Dessutom var han lokal agent för North of Scotland Bank. Han började bygga sig ett nytt destilleri 1879, vilket invigdes året därpå.

image00020

Hos Aberlour gör man enbart maltwhisky och nästan allt korn kommer från trakten. Liksom en vinodling varierar i kvalitet och kvantitet år för år gör också sädesodlingarna det. Vattnet är a och o vid whiskytillverkning, och Aberlours whisky kan inte göras någon annanstans i Speyside eller någon annanstans i världen. Källan St Drostans Well är ovärderlig. Denne St Drostan, som också kallas Drustan, Dustan eller Throstan, var en missionär som på 900-talet döpte sina följeslagare i denna rena källa. Regnet och snön, som faller över de omgivande, mycket hårda granitbergen, ger knappast ifrån sig några mineraler. Vattnet blir mjukt som en ängels kind.

I Aberlours väldoftande, kylslagna källare ligger över 25 000 fat, som tidigare härbärgerat amerikansk whiskey eller spansk sherry, fyllda med ung, gammal och urgammal whisky. Bourbonfaten befrämjar maltsmaken, medan sherryfaten ger sötma och fyllighet. Efter tio år i källaren är det dags att fylla whiskyn på buteljer. Men här gäller det att blanda olika fat för att få en relativt konstant smak. Detta är en skattkammare för whiskyälskare. Tänk vad en dram kan ge för upplevelser! Någon läckergom har fått fram hela 48 olika smaker ur en enda whisky. Det är inte bara vingommarna som kan stoltsera med torkade frukter, smörkola, vanilj, ljung, gräs, mynta, myskoxe och honung.

image00013

Här finns en femtonåring, Aberlour 15 Yo, som lagrats i bourbon- och sherryfat och slutligen i olorosofat – djupt gyllenröd med smak av trä, rök, apelsinskal, torkad frukt och en aning mynta.

Man har också tagit fram en whisky så som James Fleming kanske själv hade gjort den om han levt i dag: Aberlour a’bunadh (nr 445, 639 kr). Den har lagrats uteslutande i sherryfat och buteljerats utan att spädas, den är ofiltrerad och har inte genomgått några moderna procedurer. A’bunadh (som betyder ursprung) innehåller hela 59,6 procent alkohol, och det gäller att späda med rätt mängd vatten. Det är kanske en smaksak, men med för mycket eller för litet vatten kommer den inte till sin rätt. Men en skotte vet exakta mängden.

Om skottarnas nationaldryck är whisky så är nationalrätten haggis. I grova drag så mals inälvsmat (lever, hjärta, lungor) med njurtalg, lök och havremjöl, salt och peppar och fylls i en fårmage, som får sjuda några timmar i vatten. Den serveras med smör och rotmos. Det krävs ett redigt glas whisky för att kunna få ner denna av skottar uppskattade rätt. Annars får man ta till någon gammal skotsk huskur.

image00001

Katarina och Harald Nordli

 

Bada i Budapest

image00042

”Kom till oss i femton dagar och lämna oss femton år yngre.”

I hela Ungern har man hittills upptäckt över 1 300 termalkällor, mer än 100 av dem i Budapest. Vattnet används för att bota eller lindra reumatiska sjukdomar, ledbesvär, hud- och kvinnosjukdomar, inflammatoriska sjukdomar och vid rubbningar i matsmältningsorganen och nervsystemet. Men som ungrarna påpekar: Man behöver inte vara sjuk för att bättra på välbefinnandet.

Tvåmiljoners staden Budapest är indelad i 23 distrikt, här finns 125 bad, varje kvarter har sitt eget. I allmänhet går man till sitt lokala bad, men speciella åkommor kan kräva speciellt vatten eller speciella faciliteter. Med remiss från läkare kan man få 15 olika behandlingar. Mest handlar det om reumatiska besvär.

image00036

Det emblematiska Budapest-badet är Gellért, ihopbyggt med hotellet i monumental jugendstil. Romarna erövrade Gellért-höjden för ca 2 000 år sedan, från eraviskerna, som redan de fröjdades åt de många varma källorna.

Romarna badade i fyra hundra år (tur för dem att de inte behövde betala dagens timavgifter) innan de fördrevs – endast iklädda badhanddukar eller togor – av hunner, goter, longobarder och andra folkstammar. Som inte i första hand gått till historien för sin badkultur.

Den 150-åriga turkiska ockupationen utgjorde en andra guldålder för baden i Budapest, och särskilt på Buda-sidan. Den turkiska resenären Evlia Chelebi säger att Gellértbaden var bra för ”franska sjukan” och sju andra åkommor. ”När kroppen blir röd måste man ta sig ur vattnet” – alltså samma tumregel som när man kokar kräftor.

1918 öppnade Hotel Gellért för gäster, vågbadet 1921. Tillsammans med lerinpackningar, inhalatorium och gurgelrum.

image00076

1933 omvandlades vinterträdgården till inomhusbassäng. Bubbelbadet öppnade året därpå. Bubblorna kom genom hål i bassänggolvet, kopplade till inhalatoriet. Var det gästerna i inhalatoriet som blåste bubblor i bubbelbadet?

Mellan 1927 och 1947 hade familjen Gundel hand om restaurangen i Gellért. Under början av 1940-talet ökade antalet tyska gäster markant, enligt hotellkrönikan, särskilt generaler.

image00080

Andra kända gäster som har sovit, dinerat – och kanske badat – här är Otto von Habsburg, Ilja Ehrenburg, Anthony Quinn, shahen av Iran och hans familj. Den sista shahen och hans första familj.

I dag har Gellért 234 rum, alla med bad. Gemensamt bad.

 

Király

Började byggas 1565 av den turkiska paschan Arslan, som ville ha ett bad inom murarna, ifall staden skulle belägras. Det är ett av de få återstående byggnadsverken från den turkiska epoken. 1796 byggdes badet om, till sitt nuvarande utseende, praktiskt taget. Vattnet kommer från Lukácsbadet via ett rörsystem. Hög temperatur och ångigt. Vacker inbyggd gård med gräsmatta och höga träd. Lägg märke till det vackra, mosaikklädda badkaret på gården, det är från 1800-talet och har flyttats hit från ett annat bad. Den stora, centrala kupolen har mängder av små öppningar, för att släppa in ljus och släppa ut ånga. Vintertid är det mycket anslående när det pyser ur alla de små hålen, inte olikt en kolmila.

 

Rudas

Badet byggdes 1550, renoverades 1566 av pascha Sokoli Mustafa. Vissa delar från den tiden är fortfarande i bruk: Den åttakantiga simbassängen under kupolen och de fyra mindre hörnbassängerna, alla med olika temperatur, som mest 42 grader. Sedan 1936 har ångbadsavdelningen enbart varit öppen för män. Männen bär inte badbyxor, utan specialdesignade stringskynken som inte ser mycket ut för världen när de blivit våta. En barmhärtig, tät dimma lägrar sig över de mestadels ofullkomliga kropparna. Simbassängen, öppen för båda könen, byggdes 1896.

 

Széchenyi

Källorna upptäcktes 1879, de är de djupaste och varmaste källorna i Budapest med 73-gradigt vatten. Badet öppnades 1881. Byggnaderna i nybarock stod färdiga 1913, simbassängen 1927. Det är ett av de största badkomplexen i Europa. Utomhusavdelningen med angenämt varmt vatten är populär även vintertid. 15 olika bassänger, 12 inomhus. Vattnet hämtas från 160 meters djup. 70 procent termalvatten, 73 grader varmt, blandas med kallvatten ur kranen. Vintertid är det tradition att sitta i bassängen och dricka glögg – dock utan mandel och russin. Två läkare är anställda vid badet, och man kan få hjälp med det mesta, även benskörhet.

image00035

Genomsnittligt har man 3 000 besökare dagligen, under helgerna 5 000. Öppet 7–17.

300 anställda. Stängt 25 december och påskdagen.

Tre utomhusbassänger, 28, 38 och 46 grader. Bubbelbad, vattenmassage m.m. Massage i 15 minuter kostar 2 200 forint. Gyttjan hämtas från ett ställe 100 km från Budapest, den värms upp under ett dygn innan behandlingen. Lera kan man även köpa med sig. Leran stryks ut jämnt över hela kroppen, sedan täcks man med plast och filt och får ligga still i 20 minuter.

image00038

Undervattensmassage med vattenstråle, handmassage, medicinsk massage, fotmassage, varmvattenbad i kar, saltbad, kolsyrabad, lerinpackningar, viktbad, elektriskt bad, vattengymnastik, sjukgymnastik i vatten, ångbad.

image00044

Lukács

Byggdes 1894, tredje största badanläggningen i Budapest. Sankt Lukács är konstnärernas skyddspatron, och konstnärer och skribenter hör till stamgästerna. Här har man även en hall där man dricker det lokala vattnet, mineralrikt, inte minst svavel. Det serveras varmt ur stora sejdlar. Innehåller natrium, kalciumkarbonat, magnesiumkarbonat, vätekarbonat, sulfat, klor och fluor. Bra för åkommor i tarmar, gallan, njurarna och mot benskörhet.

På väggarna finns många votivtavlor från tacksamma före detta patienter. En från en egyptier 1926 är författad på arabiska. Vattnet man badar i rekommenderas vid förslitningsskador i leder och ryggradssjukdomar, lumbago. Man kan även erbjuda ler- och viktbad. Badmössa verkar vara obligatorisk. På andra sidan gatan ligger stadens specialklinik för reumatism och läkarna remitterar många patienter till badet.

 

Thermal Hotel Margitsziget

Hotell- och badanläggningen som ligger lugnt och avskärmat på Margaretaön mitt i Donau är fyrstjärnig och ingår i den stora kedjan Danubius, som även driver etablissemang i bl.a. Rumänien och Tjeckien. Stor inomhus simbassäng och fyra medicinska pooler. Här är de vanliga badmöjligheterna gratis för hotellets gäster, medan man måste betala extra om man utnyttjar någon av de mångfaldiga terapimöjligheterna.

image00037

Mycket inom fitness- och wellnessområdet är också gratis, medan man får betala om man vill bli av med sin närsynthet, sitt gäddhäng eller åderbråcken. Även tandläkare har man i huset, liksom thai-massöser.   

 

Tapolca-grottan

På många ställen i Tyskland och Österrike kan man ta en luftkur. I Tapolca, några mil väster om Budapest, har man gått ett steg längre och erbjuder en miljö nästan helt fri från pollen, damm och föroreningar. I juli 2003 öppnades här ett fyrstjärnigt hotell ovanpå en djup grotta som länge varit känd för sin gynnsamma inverkan på astmapatienter. Två av hotellets våningsplan är reserverade för allergiker. Man har även satsat på wellness och fitness, och kan erbjuda Thai-massage, liksom segling på närbelägna Balatonsjön. I grottan bör man vistas två-tre timmar per dag, under åtminstone en vecka. Man får bara komma in i grottan med läkarremiss, för att luften inte skall belastas i onödan.

 

Szemlöhegyi-grottan

Inom Budapests stadsgräns och inom en yta av en kvadratkilometer hittar man den trettio meter djupa och 18 kilometer långa grottan, den näst längsta i landet. Den upptäcktes 1904 och kan besökas sedan 1924. Grottan marknadsförs inte som hälsosam, men har mycket ren luft. Här finns gott om fladdermöss, som har egen fladdermuslucka i dörren för att kunna ta sig ut och in.

 

Om man besöker Budapests bad under höst eller vinter, och på förmiddagen, är medelåldern på besökarna hög. Man skulle kunna frukta för badkulturens framtid och fortbestånd, men sommartid kryllar bassängerna, särskilt utomhusanläggningarna, av barn och unga. När det däremot gäller de medicinska baden och terapianläggningarna så ligger det i sakens natur att det främst är äldre människor som drabbas av förslitningsskador och reumatism.

image00034

Sjön suger, som bekant, och det gäller också för hälsovatten. Alla de stora och många av de små baden i Budapest har serveringar där man kan stilla den värsta hungern efter sina femtio vändor i bassängen. Kan man hålla sig litet längre har det ungerska köket mycket spännande och gott att erbjuda, ofta till förvånansvärt bra priser. Vill man behålla vattenkontakten och ändå äta utsökt i en makalös miljö är Restaurant Spoon ett bra tips, den är inredd i en båt som förtöjts på Pest-sidan, med helt ostörd utsikt mot slottet högst uppe på Buda.

 

KATARINA och HARALD NORDLI

 

 

 

Jungfrulig olja från Portugal

dsc_0170

Detlev von Rosen – en svensk ”oljebaron” i Portugal

”Två vätskor är särskilt välgörande för människan: för insidan vinet och för utsidan olivoljan.”

Det ansåg Plinius på sin tid. I dag anses nog olivoljan vara minst lika viktig för insidan som vinet. I varje fall av oljeproducenterna. Skandinaviska vintillverkare finns det över hela världen, men hur många skandinaver hittar vi som kan stoltsera med egen olivolja – jungfruolja? Hans Jørgensen i Alentejo har såväl vinodlingar som olivlundar och säljer sin egen olja. Druvorna pressar han själv, men oliverna lämnas till ett presseri.

dsc_0029

I Moncarapacho i Algarve finns Detlev von Rosen, en svensk trädgårdskonstnär med bland annat jungfruolja i portföljen. Han kom till Portugal i början på 1970-talet för att med ett par kompanjoner odla isbergssallat för den svenska befolkningen. På den tiden var det besvärligt med transporterna. Sallaten hann ruttna innan den skulle få lämna det byråkratiska Portugal. I stället började man att odla prydnadsväxter, fortfarande med tanke på framför allt den svenska marknaden. Men man konstaterade snabbt att man på väg upp till Norden åkte rakt igenom en betydande marknad för prydnadsväxter, nämligen Lissabon och Porto. Så varför gå över ån efter vatten? Han övergick till att sälja sina blommor och växter till den inhemska publiken.

dsc_0030

Det gör han än i dag, även om han säljer en hel del oleanderbuskar till framför allt Tyskland. Oleandern tål inte frost, glömmer man att ta in den en frostig natt så står den slokande med frostskadade rötter nästa dag och har snabbt tappat livsgnistan. För en trädgårdsmästare är det förträffligt, så varje vår får han sälja nya buskar. Detlev har i dag 180 anställda som vårdar alla hans blommor, buskar och träd.

I slutet av 1990-talet var det några regnfattiga år, och familjen von Rosen beslöt att rycka upp sin apelsinodling, som krävde enorma mängder med vatten. Detlev räknade ut att hundra glas vatten gav ett glas apelsinjuice. Det borde vara mera lönande med några andra träd, som inte krävde så mycket vatten. Men vad skulle man ersätta apelsinodlingen med? Fikonträd kräver inte mycket vatten, men fikon är inte särskilt lönande. Johannesbrödträd var inte heller speciellt lukrativt. Det fick bli olivträd. Här över hans tomt gick romarnas väg förbi, från Balsa vid kusten till Beja i Alentejo, kornboden, en sträcka på cirka fjorton mil. Det är fascinerande med dessa uråldriga träd. Hur många generationer, romare, fenicier och morer är det som har beskurit just det här trädet, plockat dess frukter och pressat dess olja och så nu slutligen en svensk?

Olivträdet är en av våra äldsta kulturväxter, och med sina egna, speciella föryngringskrafter kan det nå en ålder på flera tusen år. Vid de gamla grekernas många tävlingar och spel fick segraren en krans av olivkvistar om hjässan. Ett tecken på seghet, uthållighet och kvalitet.

Oliver 4

”Arbete krävs för alla slags träd, och de måste med omsorg ordnas i uppgrävda fåror och vårdas med flit och möda. Bäst ur en nedgrävd stock uppspirar oliven.” (Vergilius)

När Detlev bestämde sig för att anlägga en olivlund gick han till grunden och studerade gamla romares anvisningar. Först när han planterat sina fem hektar med träd fick han Cato d.ä. lärobok i sin hand: denne skriver om hur man anlägger en vingård och en olivlund. Sju meter mellan raderna och fem meter mellan träden. Odlingen får inte vara för stor och pressen skall finnas alldeles intill odlingen, så man snabbt kan forsla oliverna till pressen och har ständig kontakt med dem som sköter pressningen. Träden skall ha ljus, luft och vind. Olivträdet växer på utsidan, stammen byggs på. Efter ett par tusen år delas trädet. Det ger nya rötter. Därför kan man lätt flytta det. I Sydeuropa har det blivit populärt, speciellt bland ”ingleses” (utlänningar) att plantera gamla olivträd i sina trädgårdar eller som alléträd. Olivträdet växer från en gren, inte roten. Det är människan som har gjort det till ett träd. Ursprunget är en buske, och utan människans yxa och såg skulle det ha förblivit en buske. Slutar man att vårda sitt olivträd så återgår det till sitt naturliga väsen – en buske.

I första hand hade Detlev tänkt sälja oliverna för inläggning, men i slutet av 1990-talet hade vi börjat få en ny syn på olivolja. Olja är inte bara olja, den är dessutom nyttig, den är bra för hälsan. Grekerna lär vara de största olivoljekonsumenterna med cirka 25 liter per år. Detlevs konsumtion är lite högre. Och här på hans tomt har en gång funnits en olivpress, stenarna från romartiden ligger fortfarande kvar framför det gamla presshuset, som nu med jungfruliga händer har moderniserats.

dsc_0039

Detlev, som driver sin olivrörelse tillsammans med sina två söner Johan och Alexander, bedriver ekologisk odling. Hans oliver är obesprutade. Den otäcka flugan (mosca branca) kan förstöra en hel odling på nolltid. Tidigare hade han flaskor med vinäger hängande i träden, något flugan inte gillar. Nu har han övergått till att täcka stammarna med en vit lera, vilket är mera effektivt. Den här leran används också till skönhetsmasker.

dsc_0001

Detlev gör uteslutande jungfruolja – det enda rätta. De flesta oljor smakar enbart fett. Redan efter sex år kunde han börja skörda, mycket tack vare konstbevattning. Bland småbönderna har det varit vanligt att slå ner oliverna med kraftiga pinnar. Såväl frukterna som träden sargas. Att handplocka dem tar på tok för lång tid, som att plocka smultron. Detlev använder en handburen skakmaskin med en klo. Frukterna ramlar ner på ett stort nät under trädet. De skall ner utan att skadas.

dsc_0016

En del handplockas, och så finns det gott om hungriga koltrastar som hjälper till. Olika olivsorter mognar vid olika tider, så skördesäsongen kan bli ganska långvarig. Ett träd ger ca 35 kg frukt per år – 35 ton på 100 år, 350 ton på 1 000 år. Fantastiskt med ett och samma träd som har gett så många generationer olja. 5 kilo oliver ger ca 1 liter olja.

På Catos tid använde man slavar som plockare. Detlev anställer daglönare, många människor som valt att leva ett annorlunda liv, ofta med himlavalvet som tak och den röda jorden som golv. De är effektiva och snabba. Oliverna transporteras omedelbart till pressen några hundra meter från odlingen, där de rensas från blad och kvistar och mals med stora kvarnstenar av granit.

dsc_0050

Oljan extraheras med en modern separator och lagras sedan i tankar av rostfritt stål för att skydda den mot ljus och syre, oljans värsta fiender. På vårkanten, när träden är fyllda av blomknoppar, filtreras den och tappas upp på halvlitersflaskor, mörkt glas. En jungfruolja får inte innehålla mer än 0,8 % syra. Hans innehåller 0,3 %.

Det som sker, det sker i Lissabon. Oljan analyseras i ett laboratorium i Lissabon, och det är där den godtas eller underkänns som jungfrulig olja. Olivoljans värsta fiender är ljuset och luften. Därför bör den tappas upp på mörka flaskor, och har man väl öppnat en flaska bör den användas inom kort. Efter en månad kan den härskna. En obruten flaska håller i varje fall i ett år. Olivolja är en färskvara. När fjolårets olja är förbrukad rinner årets olja till. Bästa lagringstemperaturen är 19 grader. Den allra bästa förpackningen måste egentligen vara bag in box, lufttätt skyddad mot ljuset. Detlev förser även en del restauranger med femcentilitersflaskor för bordet. Tillsammans med en skål oliver och bröd och vin serveras det i väntan på måltiden.

Liksom olika druvsorter ger olika smaker är inte den ena oliven den andra riktigt lik. Detlev har fyra sorter i sin odling. Picual, som ger en fruktig, lite pepprig olja. Den här oliven hör hemma i Spanien. 70 % av de spanska oliverna är Picual. Spanien producerar mest oliver i hela världen och deras största kund är Italien. Så när ni köper italiensk jungfruolja så kanske den i själva verket hör hemma i Spanien. Och italienarna har ett gammalt rykte för sina ypperliga oljor. Verdeal, Cobrançosa och Mannilha är portugisiska gamla sorter. Mançanilha bör inte förväxlas med den spanska Manzanilla, som betyder litet äpple, och som serveras på andalusiska barer med ett glas manzanilla, inte olja utan en fino, en sherry.

Att provsmaka viner är ju inget nytt precis, men numera provsmakar vi även olika kaffebönor, teblad, rostningar, sorter och geografiska lägen. Och hemma i Detlevs gamla presshus provsmakar vi oljor. Här ordnas oljeprovningar för små och stora sällskap. Och dessutom kan man få en grundlig insikt i olivträdets liv och leverne.

dsc_0164

Vi suger in doften av mançanilha, den liknar de första små nässelöronen på våren innan snön helt hunnit försvinna. Den är mycket fruktig, en aning besk, lite som Cato den äldre. Lång, pepprig eftersmak – picante. För att neutralisera smaken kan man ta några flarn flor do sal, gräddan av havssaltet, med smak av Atlanten, inte bara salt.

En förstaklassens olja kan smaka av gräs, nässlor, kronärtskocka, timotej och rosmarin, den kan vara fruktig, bitter, nötaktig, pepprig, rund eller rå.

I Bibelns Domarbok framstår olivträdet som det robusta, jordbundna träd det är: ”Träden gingo en gång åstad för att smörja en konung över sig. Och de sade till olivträdet: Bliv du konung över oss. Men olivträdet svarade dem: Skulle jag avstå från min fetma, som både gudar och människor ärar mig för, och gå bort och svaja över de andra träden?”

dsc_0010

Vinträdet och fikonträdet avböjde i liknande ordalag – och ändå kan de tre med fog sägas vara medelhavsländernas tre kungar. Berberna har liknat vinträdet vid en späd haremsdam med krav på ständig uppmärksamhet och olivträdet vid en sandpinad beduinkvinna som klarar sig i vildmarken utan någon som helst omvårdnad. Det senare stämmer nu inte riktigt. Lämnas hon vind för våg återgår hon till sin ursprungliga, buskartade skepnad.

dsc_0018

Katarina Nordli

P.S.: Med bestörtning erfar vi att Detlev von Rosen tragiskt gick bort den 19 november 2016.

 

Tidvattenskvarnar

 

DSC_0004

Kvarnar, av alla slag, har alltid haft stor betydelse, inte bara för innehavarna utan även för myndigheterna som hade att se till att befolkningen hade tillgång till brödsäd. I Algarve, där floder och åar har vattenflöde endast några månader om året, och nästan aldrig i samband med sädesskörden, har även vindmöllor och tidvattenskvarnar varit viktiga. De senare kunde visserligen arbeta hela året, men endast kort tid, två gånger varje dag.

DSC_0002

Torra år var det inte många vattenkvarnar som fungerade, några i Monchique, vid Alte, längs Guadiana. Tidvattenkvarnarna skadades ofta av stormar och extrema tidvattensvågor – för att inte tala om stormfloden vid jordbävningen 1755. Kostnaderna för underhåll var mycket stora. Trots nackdelarna med tidvattenskvarnarna fanns det inte många vindmöllor, 1758 knappast fler än den i Estoi. Orsaken var det kungliga privilegiet. Kungen bestämde vem han ville ge tillstånd att uppföra en väderkvarn – och oftast gav han bara sig själv tillstånd.

DSC_0022

Man känner till mer än 50 tidvattenskvarnar längs Algarve-kusten, dvs mer än hälften av alla i hela Portugal.

 

I naturreservatet vid Guadianaflodens mynning, Reserva Natural do Sapal de Castro Marim e Vila Real de Santo António, finns det rester av 5 kvarnar. I reservatet utanför Olhão finns det en som renoverats och är mycket sevärd – och lättillgänglig.

DSC_0001

Tidvattenskvarnarna tycks ha upplevt sin guldålder under 1500- och 1600-talen. Då var de så talrika vid Tavira att de – grundlöst – anklagades för att bidra till igensandningen av farleden. Annars har de författare som fram till 1600-talets slut beskrev Algarve i tysthet förbigått dessa kvarnar.

 

I dag är det en enda som är i bruk, vid Tejo.

Harald Nordli

 

 

 

Armageddon at 20 hours 05 minutes GMT

dsc_0013

Beware, prepare, the end is near!

Moriou o diabo

Så brukar portugiserna säga när det kommer en särskilt stark vindstöt. Nu dog djävulen.

Nu vet vi exakt när hin lede avled.

Det hade åskat, blixtrat och störtregnat mest hela dagen. Men just när mörkret fallit hördes någonting mycket ovanligt. Som en avgrundsdjup suck, eller kanske ännu hellre en rapning. Våldsam, men kort. Sedan blev det tyst, kvällen fortskred utan dramatik, vi sov lugnt, åt frukost och gick ut med hundarna.

Då såg vi att landskapet hade förändrats.

dsc_0014

Några träd var borta, andra var kapade i midjan, åter andra hade blivit en blandning av olivträd, korkek och johannesbrödträd. Grannens tegeltak var borta till hälften.

dsc_0007

Vi gick hem igen, tv-nyheterna hade extrasändning. En tornado hade dragit in från Atlanten, passerat 30 meter från vårt hus och fortsatt två mil inåt land. Inga människoliv har gått förlorade.

dsc_0008

Värst drabbades nog den granne som hade flera hundra liter fikonmäsk på jäsning. Tornadon fläkte bort plåttaket på uthuset, sög upp mäsken och sprutade ut den över landskapet. Här finns ingen länsman som jagar hembrännare, men den ekonomiska förlusten måste ha varit avsevärd.

dsc_0021

dsc_0017

Harald Nordli

Johannesbröd

Det svarta, heta guldet

image05025

“Detta höga och skuggrika träd utgör Algarbiens prydnad, wäxer wildt, och är, efter min tanka, det skönaste i Europa. Skidorna nytjas till boskaps-foder och swins gödning; äro dock til sistnämnde behof sämre än ållon af Grönek. Menniskjor äta dem dock, men blott på skämt, samt at reta matlusten.” (Hinr. Fridr. Link, Resa genon Frankrike, Spanien och i synnerhet Portugall; Åren 1797 och följande (Sammandrag), Stockholm 1802.

DSC_0003

Under andra världskriget var johannesbröden en daglig föda, och alls inget skämt. I brist på vetebröd fick man ta till tacka med johannesbröd.

Johannes Döparen lär under sin vistelse i öknen ha livnärt sig på de söta, sega skidorna. Och det är han som fått ge namn åt trädet.

Och “den förlorade sonen”, han som slösade bort sitt arv, försökte också stilla sin hunger med johannesbröd. “Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin. Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor som svinen åto; men ingen gav honom något.” (Lukas 15; 15-16)

DSC_0005

I dag, 200 år efter Links Portugal-resa, är johannesbröden utbytta mot pappersinslagna chokladbitar. Men när vinskörden ligger på sina fat och jäser, då krossas några nävar johannesbröd och rostas lätt i ugnen för att sedan slängas i vinfatet. De skall ge vinet en extra god smak och kärvhet menar man. I stället för ekspån.

I dag är johannesbrödträdet det värdefullaste av alla träd för de sydportugiser som är ägare till något, och det är nästan alla. Det är trädets frukter, “det svarta guldet” som byts ut mot sedlar, stora sedlar.

Johannesbrödträdet, Ceratonia siliqua, på portugisiska alfarrobeira, är ett ständigt grönt träd som kan växa sig tjugo meter högt och med en krona upp till tjugofem meter i omkrets. Trädet är endemiskt i Syrien och det var araberna som förde det med sig till medelhavsområdet.

Trädet tillhör familjen ärtväxter och baljorna liknar som omogna skärbönor. De kan bli upp till 30 cm långa och är som mogna svarta eller bruna. Liksom det finns många sorters olivträd och fikonträd finns det också variationer bland johannesbrödträden – alfarroba de burro, canella, galhosa, mulata, bonita och costella de vaca. Ett välvuxet träd ger bortåt 300 kilo frukt och är produktivt i ungefär 200 år, många generationers glädjekälla.

image00007

Nyplanteringarna är också många. Visserligen dyker det även upp nysatta apelsinodlingar på de mest märkliga platser, men det beror enbart på frikostiga EU-bidrag. När dessa sinar rycks de unga träden upp och så blir där snabbt ett bondbönefält eller potatisåker i stället. Fikon och mandlar ger inte mycket i plånboken, olivskördarna är osäkra och ofta magra och korkträden förräntar sig bara vart tionde år. Johannesbrödträdet, däremot, det bär så gott som varje år rikligt med frukt. Det är ett träd man kan lita på och det kräver ingen som helst omvårdnad. Samtidigt som trädet givit djur och även människor näring så är det också ett ypperligt skuggträd med sin enorma, täta krona. Det är inte för inte som man ser träden mitt ute på öppna fält. Såväl djur som människor har tack vare johannesbrödträdets välsignade skugga undkommit solsting och värmeslag.

När Saharas heta vindar sveper in över Algarve i juli, när solen bränner som värst och cikadorna väsnas som mest, då mognar johannesbröden. Från den ena dagen till den andra ändras färgen från ljust böngrön över till brunfläckig. De börjar mörkna nerifrån, blir flammiga, och snart hänger de sotsvarta eller kanelbruna. Vid minsta lilla vindkast faller de som skallerormar till marken. Ett johannesbröd på hjässan är tillräckligt för att ge en lindrig hjärnskakning.

Fröna är platta och hårda, alla lika stora, påminner om linser. Juvelerare och även apotekare använde dem förr som viktenhet. En karat (al charruab på arabiska). Ett frö väger 0,18 gram.

DSC_0002

Det traditionella bruket av skidorna har varit som föda till boskap, framför allt grisar och åsnor. En åsna kan utan vidare tugga i sig 300 kilo på ett år. Hur många kilo en get hinner med under sina dagliga bergsvandringar är okänt.

En gång importerades virket till England där det förvandlades till möbler. Det skall också vara bra i undervattenskonstruktioner och i kvarnbyggen.

Under Farao Ramses III:s era (90–64 f.Kr.) använde man virket från johannesbrödträd i tempelbyggena. England har väl aldrig varit plågat av trägnagare och kanske fanns det inga trägnagare i Egypten på den tiden då Ramses regerade. I dag tar det inte många veckor innan trägnagaren har ätit upp ett halvt träd som knäckts i vinden och tappat kontakten med sin andra halva. I Algarve görs varken stolar, stegar eller bord av virket. Här förekommer man gnagaren och förvandlar det till träkol, en vara som är lika viktig här som elspisen är för en nordbo.

I dag säljs malda johannesbröd över hela Europa. Det dricks som choklad, något extra socker behövs inte. Skidorna innehåller upp till 50 % socker i sig själva, dessutom äggvita, protein och olja. Förr såldes hela johannesbrödbaljor på apotek. Sedan 1980-talet är japanerna storkunder. Med det höga proteinvärdet och lågt bakterieinnehåll har det visat sig vara ovärderligt i japansk babymat.

Men numera är det ändå fröna som är det viktigaste. De innehåller gummi, använt som stabilisator i geléer, sylter och i glass bland annat. Det här värdefulla gummit går också till textil- och pappersindustrin, det säljs till farmaceutiska och kosmetiska företag, till gruvindustrin, vattenverk och oljeindustrin. 30 kilo skidor ger tre kilo frön som i sin tur ger ett kilo gummi.

DSC_0003

I augusti när dagarna är som hetast är det dags att skörda “det svarta guldet”, det som skall finansiera till- och ombyggnationer, reparationer och en och annan maskin. Det är då månskensbönderna tar ledigt från tegelbruk och byggnadsställningar. Taxichauffören har bytt ut turisterna mot stinna säckar fyllda med johannesbröd, frisören har lagt undan sax och kam och står med en bambukäpp och skakar sina träd. Vem har tid att tänka på sitt utseende dessa hektiska veckor! Det är nu alla emigranter kommer hem, de som arbetar i Tyskland och Frankrike eller i Kanada. Under några hektiska veckor samlas det ihop omkring trettio tusen ton johannesbröd.

Med de första ljusstrålarna, innan stjärnorna riktigt bleknat bort, är de flesta på benen, rustade med säckar, korgar, bambuspön och vattenkrus. Man är i gång från gryningen till en stund efter det att mörkret har fallit och man absolut inte kan famla sig fram bland grenarna längre. När solen står som högst och bränner som värst unnar man sig ett par timmars vila, ofta under ett johannesbrödträds djupa skugga. Säck efter säck fylls till bristningsgränsen – tre arrobas (3 x 15 kg) går ner i en före detta kaffesäck, kraftig jute som håller flera säsonger. Här räknas det mesta, johannesbröd, mandlar, fikon, korksjok och oliver, i arrobas. Det är viktigt att få sina säckar inom hank och stör varje kväll. Alla misstror alla trots att ingen skulle stjäla av någon. Säckarna räcker inte till och man häller ut dagens skörd på terrassen, snart når högen upp till husets skorsten.

Man multiplicerar och dividerar, lägger till och drar ifrån – vad är priset i dag och hur ser det ut i morgon? Råvarubörsen är lika ostadig som solen är pålitlig så här års. Ingen vill sälja förrän priset är som högst, och från den ena dagen till den andra kan det sjunka – eller stiga – med femtio procent.

Vore man ägare till bara ett par fyllda säckar skulle det inte ha så stor betydelse, men när man ståtar med flera ton johannesbröd, då håller man hårt på dem in det längsta. Det finns de som suttit på sitt svarta guld i flera år i väntan på att priset skulle stiga, medan skidorna blir allt lättare och man bittert får erfara att man icke skall samla sig skatter på jorden, där mal och rost – och trägnagare – förtär.

Katarina Nordli

Pinheiro da Cruz

 

A prison guard (front) watches inmates as they work during the grape harvest at the Pinheiro da Cruz prison vineyard in Grandola,southern Portugal, October 1, 2008. It might be the good sandy terroir and the sun, but oenologists at Portugal's Pinheiro da Cruz prison say what gives their wine its prize-winning taste is the spirit of the inmates who make it. Picture taken October 1, 2008. REUTERS/Nacho Doce (PORTUGAL)

Bör interner sitta inlåsta och klistra kuvert? Eller går återanpassningen till samhället bättre om de får påta i en vingård hela dagarna? I fängelset Pinheiro da Cruz några mil söder om Lissabon tror man på vinets terapeutiska egenskaper. 500 fångar sitter visserligen inlåsta, men 200 av deras kamrater med frigång framställer årligen 20 000 liter vin av sällsynt hög kvalitet. För om statistiken är lite svårtolkad vad gäller den sociala återanpassningen så är vinet en spikrak succéhistoria.

Årgången 1987 skrev fängelset in sig i historien genom att vinna IVV:s, portugisiska vininstitutets, tävling och utses till det årets bästa röda vin. Att det inte var en engångsföreteelse visade man 1991 då Pinheiro da Cruz utsågs till det bästa röda vinet från Alentejo, framför sådana storheter som Esporão och Cartuxa.

PinheirodaCruz_4f89c2835a2c5

Från konkurrenterna har det muttrats om ojust konkurrens; fängelset har obegränsad tillgång till gratis arbetskraft och man behöver inte snegla åt den ekonomiska verkligheten när det gäller kostnader, produktionsvolymer eller resultat. Ingen vinmakare utanför murarna skulle klara sig om han endast tog ut 20 000 liter på fjorton hektar, men sådant inverkar mycket gynnsamt på kvaliteten.

Fängelseoenologen António Ernesto da Silva Raposo håller med om att förhållandena vid Pinheiro da Cruz är speciella, men inte främst därför att man har så bra stängsel kring vingården. Tre andra faktorer är viktigare: För det första använder man en ovanlig uppsättning druvor, med stor vikt vid Alicante Bouschet. För det andra ger den vita, näringsfattiga sandjorden intensitet åt vinet. Den tredje faktorn är mikroklimatet. Mycket torrt, och mycket, mycket varmt om sommaren. Men samtidigt ligger grundvattennivån högt. Rötterna har alltid tillgång till vatten, samtidigt som plantan ovan jord är utsatt för intensiv hetta. Därmed kan mognaden bli utomordentligt god. Årgången 1992, som man just håller på att buteljera, håller 13,2 procent, medan man i övriga Alentejo inte kommer upp i 12 procent.

Den gamla vingården, med mer än fyrtio år på nacken, börjar visa ålderstecken, och man har igångsatt nyplanteringar. Fem tusen stockar sätter man i år, och Raposo vet inte när man blir klar:

– Det handlar om straffarbete, allt görs av de intagna, och som ni nog förstår så försiggår ett sådant arbete inte med samma dynamism som utanför murarna. Även om det emellanåt dyker upp en fånge som kan sådant arbete och tycker om det. Här kan vi aldrig säga att vi disponerar över tjugo arbetare, som vi får behålla i fjorton dagar. Folk kan förflyttas, någon gång även benådas – vi har ju inget kontrakt med dem.

Det genomsnittliga skördeuttaget på 20 000 liter är i sig mycket lågt, men 1992 fick man endast 7 000 liter. Och i år kommer man inte ens upp i tusen liter, en sen frost i maj förstörde blomningen. Undra på att Pinheiro da Cruz nästan aldrig syns till ute på den öppna marknaden. Den handfull restauranger i Lissabon och Porto som för det har det inte upptaget på vinlistan; bara den insiktsfulle gäst som själv efterfrågar det får det på bordet. Då har förstås priset sexdubblats sedan buteljen lämnade straffanstalten.

De som inte lämnat anstalten, de intagna, fick tidigare vin till måltiderna torsdagar och helgdagar. Sedan ryktet om vinets förträfflighet sipprat ut får de nöja sig med öl.

100_pinheiro_da_cruz1

Sextusenniohundratrettio flaskor fanns det av årgången 1987, den som utsågs till bästa portugisiska vin i IVV:s tävling. Vår provningsbutelj hade nummer 6923. Tretton volymprocent, färg med hög intensitet, inslag av vinarbetarblod och några droppar svett. Doften mäktig, upplättad av jungfrukorkens milda andedräkt. (“Vi får fortfarande kork av högsta kvalitet. Vi kan alltid hota korkfabrikören med isoleringscell.”) Man kunde ana nygräddat bröd. Tydliga glycerintårar på glaset. Stor kropp, med drag av olivens lönnfetma. Lång, kvardröjande smak av rostade pinjefrön. Inget eko av hasande fötter i långa korridorer.

Harald Nordli (1995)

prisões

Blindprovning på Arlanda

duty-free-store-B-pir_1024

Blindprovning på Arlanda

På Zürichs flygplats hade tullen satt stopp för en sedan länge planerad vinprovning hos Swissair-catering: Vinlagret, som är taxfritt område, stängs mellan 12 och 13, lunchtiden. Ingen får gå in eller ut, vinerna som erbjuds långdistansresenärerna förblev oåtkomliga för de snopna inbjudna vinprovarna.

Desto okonventionellare gick det till hos tullen på Arlanda. Redan på transportbandet såg resväskan misstänkt fuktig ut, jag försökte intala mig att det var kondens från planets kalla bagageutrymme, men varje gång bagagekärran stannade uppstod en illavarslande liten pöl.

Då jag rullade förbi tullens disk var det högst fem cm mellan dropparna. Röda som blod. Jag smög vidare men såg ur ögonvrån hur en av de uniformerade spärrade upp näsborrarna.

– Hallå där! Vad är det där?

Jag tittade sorgset på droppspåret och den lilla pölen som började bildas nu jag stannat upp.

– För mig ser det ut som en Merlot del Ticino, svarade jag, ’88 eller ’87.

Tulltjänstemannen kom runt disken, böjde sig ned och doppade pekfingret i pölen. Han förde fingret fram och tillbaks några gånger framför de vibrerande näsvingarna, sedan in i munnen medan han samtidigt väsande släppte in luft i mungiporna.

-Mmm, Merlot, jovisst, men knappast från Ticino. Åsa, kom och känn på det här.

Jag kände att pannan blev fuktig, alla vet att kvinnliga tullare är värst.

– Torrt, sade Åsa och rynkade på näsroten, så torrt att det dammar om det. Men det kan ju vara från golvet. Fortfarande sluten, instängd bouquet.

– Tacka för det, sade jag och smällde med resväskans dubbla läderremmar.

– Låt oss vara uppriktiga, sade den första tullaren, fullkomligt uppriktiga. Hundra procent Merlot, tannin och vanilj från fatlagring – troligen Limosin-ek; det finns bara en prémier cru som använder 100 procent Merlot: Château Pethrus.

– Elementärt, min käre Johnson, sade jag och slog upp resväskan så glassplittret yrde. Buketiketten satt på den största skärvan, våt, men fortfarande fullt läsbar.

– Det här är en Merlot del Ticino, men den allra första som fått sex månader på fransk barrique, från Charenton, och två och en halv timme i Boeing 737 från Zürich.

HARALD NORDLI

Att vara på väg

image00044

Att vara på väg. Två kvinnor, två män, två mulor, tre barn och tre hundar. På väg från iberiska halvöns högplatå med isigt vinterklimat. På väg mot Algarves frostfria kustremsa. Där väntar grönt gräs åt mulorna, men också ymniga vinterregn smattrande mot tälten. Det här kanske är sista lägerplatsen innan man når fram, nu väntar de sista milens vindlande serpentinvägar ned från Serra do Calderão.

“Att vara på väg någonstans,” skriver Carl-Erik af Geijerstam, “och märka att det räcker med detta – att vara på väg.”

Det kan omöjligt vara samma känsla, tänker man först. Uppsalalitteratören på väg mellan bokhylleväggen med lutter helfranska kalvskinnsband och den väl insuttna läsfåtöljen, och zigenarfamiljen på väg mellan mesetans förtorkade halvsvält och kustremsans fuktiga halvsvält.

Zigenarna, kommer de verkligen någonstans ifrån? Förutom nu närmast från den iskalla och eroderade mesetan. Ciganos, gitanos, gitans, gipsies, Zigeuner, sigøinere. I alla fall inte från Egypten, som beteckningarna låter påskina. Från norra Indien, kan vi få höra. Men går det fortfarande att skönja ett avstamp och ett mål? Har inte rörligheten förvandlats från ett medel till ett ändamål, vägen blivit målet. “Det räcker med detta – att vara på väg.”

HARALD NORDLI

Nürburg 460

Påven Pius XI hade en, den första papamobilen, utrustad med tronstol och lönnfack för oblater och nattvardsvin.

mercedes_1930-Nurburg-460-Papamobil-009_4

mercedes_1930-Nurburg-460-Papamobil-007_1

1930-Mercedes-Benz-Nurburg-460-Popemobile-In-1984-Pope-John-Paul-II-received-the-lavishly-restored-Mercedes-Benz-Nurburg-1024x768

Den japanske kejsaren Hiroshito skaffade en 1931, med skottsäkra rutor. Inte skottsäkert glas, utan med stålplåtar som kunde hissas upp innanför rutorna. Vindrutan hade då endast en liten glugg att titta genom, men bilen var även utrustad med periskop.

mercedes_1930-Nurburg-460-Papamobil-003_3

Hermann Görings var också pansrad, och målad i Luftwaffes duvblåa nyans.

mercedes-benz_nuerburg_460_kraftfahrspritze

Brandkåren i Tavira har fortfarande kvar sin , som de fick 1929, röd originallack, utrustad med tre meter lång trästege, 100 meter slang och vattentank rymmande 420 liter.

DSC_0007

DSC_0014

Mercedes Benz Nürburg 460.

Harald Nordli

Lax

DSC_0028

Laxlåda med campari

600 g lax, 1 tesked bechamelsås, 1 tesked senap, salt och peppar, 1 soppsked tomatketchup, 1 soppsked gelatin, 1 glas campari

  1. Tag bort skinn och ben från laxen och passera den
  2. Blanda bechamelsås, senap, tomatketchup, salt och peppar
  3. Lös upp gelatinet i 3,5 dl vatten, hett, och blanda sedan i hälften av det med de andra ingredienserna
  4. Passera allt i en maskin
  5. Vispa grädden och blanda ordentligt med laxkrämen och camparin
  6. Ställ kallt
  7. Dekorera med någon grönska och häll på resten av gelatinet och så åter in i kylen

 

Laxleda

Till leda har man matats med norska laxar, billiga laxar, feta laxar. Hos handlaren i Flen är köerna vid fiskdisken på fredagseftermiddagarna längre än i Systembolagets butik. Varje mataffär med någon slags fiskdisk har lax och åter lax. Abborre, gös och gädda har trängts ut av dessa marsipanrosfärgade kolesterolfyllda fiskar. Kokt lax, stekt, grillad, rökt, gravad, halstrad, laxhuvud i gelé. Jättelaxhuvuden med polstrad ryggrad för fem kronor! Ett fynd kan man tycka. Mums för Laban, Farfar och Topsy – våra inackorderingar, trodde jag. Men där bedrog jag mig grundligt. Kalla inkokta laxhuvuden i sin egen gelé nosade de bara på. Inte en gång ville de pröva laxens så delikata kinder. Topsy knyckte på svansen och satte sig tålmodigt framför ugnsluckan i väntan på stekt abborre. Men ugnen var tom. Hellre svalt de, eller tog en sväng ut i trädgården där rymden rymmer både trollsländor och en och annan citronfjäril.

Vi for till Tyskland. Sju middagar på sju olika restauranger. Den enda fisk som fanns på menyn var stekt lax, norsk lax. Nu är Tyskland ett fiskfattigt land, fattigt som det är på vatten, rent vatten.

Annorlunda då i Portugal, där, trots rovfiske, Atlanten hyser mängder av fiskar. Att man på en fiskmarknad där dagligen kan välja på trettio olika sorters fisk är ingen överdrift. Förutom detta stora färska utbud finns torkad långa.

Norsk torrfisk, bacalhau, är ett måste för varje portugis. En portugis som ratar bacalhau, han är en förrädare. Dessa torra, grådaskiga flak har inte tillträde till fiskhallen, de säljs utanför och inte av en fiskare eller hans hustru. Den norska torrfisken var här en gång bättre mans föda men finns numera på allas tafflar. Recepten lär vara flera än årets dagar. Som fransyskan kommer med sin dagliga baguette under armen vandrar portugisen med en torrfisk. Vill man distrahera en sur poliskontrollant, sådana som det finns gott om utefter vägarna, är det bara att fråga honom om hans älsklingsrecept på bacalhau. Då har han glömt att kontrollera körkortet, det som ligger hemma på bordet. Tag inte upp någon bacalhaukonversation med taxichauffören, då hamnar ni kanske i diket eller så glömmer han att stanna och taxinotan blir skyhög.

Och kan man tänka sig, nu har den norska laxen också invaderat Portugal. Det sägs att våra nedärvda matvanor är det sista vi överger. Bekant mat ger trygghet, att bita i något främmande kan vara farligt. Uttrycket “det här äter jag inte för det har jag aldrig ätit” är kanske bekant. Men nu har alltså norsk lax invaderat även Portugal, inte kommen över haven, utan i kylbilar. I marknadshallarna ligger de där utan att skämmas, tillsammans med havsabborrar, bläckfiskar, hajar och rockor. På den enklaste byrestaurang, den som tidigare hade bläckfisk, bacalhau och sardin på sin meny har man nu lagt till laxen, grillad eller oljestekt.

Den portugisiske lantmannens lunch var så gott som dagligen friterad sardin eller grillad sardin. Billigt, snabbt att tillreda och lätt att äta. Huvudet tillhör katten, resten, både ryggrad och stjärt, faller i husbondens mage.

Katarina Nordli

Kaffe och cognac med grabbarna på mjölkbaren

DSC_0001

Många gånger hade vi gått förbi den här lokalen i São Brás, Leitería Central. En mjölkbar, i Portugal – och på 2000-talet? I Sverige dök de första mjölkbarerna upp på 1930-talet, bakom låg en organisation för mjölkpropaganda. Drycken skulle helst vara mjölk, maten var enkel husmanskost och ”bar” stod för självservering vid disken. Nu är nästan alla avsomnade.

Mjölkbar

Den här kvällen i São Brás hade vi redan ätit och var ute efter något annat än mjölk. Då lade vi märke till reklamskylten för Carlsberg på dörren, fattade mod och gick in.

Det ångrar vi inte. Leitería Central visade sig vara São Brás version av Rick’s Bar i Casablanca, på Humphrey Bogarts tid. Ingen vit smokingjacka, visserligen, och ingen pianist som spelar As time goes by, men allt ökendamm från Marocko man kunde önska sig.

DSC_0018

DSC_0008

Här träffas grabbarna som åkt motorcykel i Rally Paris-Dakar, det riktiga, ursprungliga, som gick till Dakar i Senegal. Man kunde starta från Paris eller också från Lissabon. Alla här hade förstås startat från Lissabon, och flera hade tagit sig ända till Dakar – några flera gånger.

DSC_0005

Över en kaffe och cognac fick vi oss till livs många hisnande berättelser, om brutna vevaxlar och brutna nyckelben. Och mängder av nyttiga tips. För den som är på väg till Nordafrika är det här en veritabel informationscentral, om färjesträckor, ökenrutter och bra vattenhål. I såväl bokstavlig som överförd bemärkelse.

Leitería Central, Avenida da Liberdade, São Brás de Alportel.

Harald Nordli