Agnar Mykle, den röda rubinens sångare

 

Portrett_av_Agnar_Mykle_19563

“Denne bok skal leses to ganger.

Den har et budskap, også.”

 

Så inleder Agnar Mykle Sången om den röda rubinen, och den lästes och lästes, den blev en av det här seklets mest lästa böcker i Norden. Här uppe i norr har vi inte bara ett nordiskt ljus, vi har också en ljus självbild. Vår uppfattning av Norden som en banérförare för frihet och öppenhet kan bara må gott av en liten korrektion: så sent som på femtiotalet ställdes Agnar Mykle och hans förläggare inför rätta i Oslo för att ha givit ut Sången om den röda rubinen, och norska bokhandlare för att ha sålt Henry Millers Sexus. Polisen sprang runt i boklådorna och beslagtog alla exemplar av de här böckerna de kunde komma över, även blysatsen till Mykles bok hämtades hos tryckeriet.

Med rätta förfäras vi i dag över hur muslimska fundamentalister förföljer och försöker tysta författare som Salman Rushdie och Taslima Nasrin. Det vore klädsamt att inte glömma bort att vår egen samtidshistoria också rymmer sorgliga inslag av trångsyn och bigotteri. Visserligen krävde inte ens åklagaren i Oslo dödsstraff för brottet att ha skrivit och utgivit otuktig litteratur, men resultatet av rättegången och den parallella häxprocessen i pressen kom mycket nära ett tystande av författaren Mykle. Den tidigare så produktive publicisten gav inte ut något alls under de sju år som följde på beslaget av Rubinen (novellsamlingen Kors på halsen 1958 innehöll äldre material), och därefter bara två titlar: romanen Rubicon 1965 och två noveller 1967. Därefter 26 år av total tystnad.

Efter Mykles död i januari 1994 kom böckerna i nyutgåva och därtill flera intressanta böcker om författaren och saken som gav det moderna Norge en plats i inkvisitionens historia. 2015, hundra år efter hans födelse, fick Mykle pryda ett norskt frimärke.

Själv skulle Mykle, som Anders Heger uttrycker det, utsättas för det ohyggliga ödet att spela huvudrollen i ett drama där samhällets splittrade hållningar går i öppen dag: modernitet och tradition, slutenhet och öppenhet, självtillräcklighet och nyfikenhet. Det är berättelsen om ett samhälle i puberteten.

De senaste litterära osedlighetsprocesserna hade ägt rum 1886 och -87, mot Hans Jæger och Christian Krohg. Båda dömdes, och böckerna, Jægers Fra Kristiania-Bohêmen och Krohgs Albertine beslagtogs. De båda bohemförfattarna hade försvarat sig med att verkligheten var just så osedlig som de skildrat den, men fick inget medhåll av rätten: det var inte författaren utan lagen som satte gränserna för vad som fick skrivas. Inte vilken lag som helst, utan den norska grundlagen. Och den var fortfarande i kraft, oförändrad, 1956. Enligt paragraf 100 kan en författare straffas, om han visat “Ringeagt mod Religionen, Sædelighed eller de konstituelle Magter.”

Två huvudfrågor kom att prägla rättegången. Den ena handlade om att avgöra vad som menades med “otuktigt” i en litterär skildring, den andra om huruvida litterära ambitioner och litterär kvalitet kunde motivera eller ursäkta otuktiga skildringar. Det framkom att åtta år efter Kinseyrapporten och femtio år efter Freud var de flesta sexuella aktiviteter otuktiga för riksåklagaren, med undantag för det blommorna och bina ägnade sig åt. Försvaret inriktade sig dels på att visa att personerna i Rubinen uppförde sig normalt, dels på att få bekräftat av litterära auktoriteter att boken hade högt litterärt värde. Den grundläggande frågan, om det inte också skulle vara tillåtet att i ett litterärt verk skildra perversioner, och låta utge en bok som kritikerna inte tyckte om, vågade man inte ta tag i.

Rubinen gick ut i en moderat förstaupplaga på 4 000, samma som Mykles Lasso rundt fru Luna tryckts i. Sedan kan man direkt avläsa effekterna av motståndarnas aktioner: Då pastor Riisøen fördömde boken i en radiodebatt fick förlaget lov att trycka 3 000 nya exemplar, anmälningen till riksåklagaren för otukt förorsakade 3 000 exemplar till, och då biblioteken började ställa undan Rubinen i magasinen kunde inte tryckpressarna längre hålla jämna steg med efterfrågan. Trots att man varje dag kunde lägga 2 000 nya exemplar på bokhandelsdiskarna.

Vid rättegångens början krävde åklagaren Mykle på 241 000 kronor. Det är lätt att hålla med Jens Bjørneboe om att det var osmakligt av samhället att bedriva en kampanj som mångdubblade försäljningen och sedan reservera resultatet åt sig själv.

När åklagaren hävdade att det var nödvändigt att pröva giltigheten av en sovande lag, så var det inte bara ett föremål, en bok, och ett opersonligt förlag som ställdes inför rätta, utan det var framförallt en människa som under månader fick schavottera inför offentligheten, som fick finna sig i att bli ett offentligt hatobjekt och ett synonym för synd och skam.

Till anklagelserna om pornografi kom sedan beskyllningen mot Mykle för att ha använt identifierbara modeller till sina kvinnoskildringar. Det var en jurist på norska Sörlandet – pietismens högborg – som i en artikel som publicerades samtidigt i sex tidningar hävdade att Mykle hade utlämnat sina kvinnliga bekanta och därför var en “ärolös man”. Han krävde att Mykle uteslöts ur författarföreningen, och att Kirkedepartementet i annat fall upplöste författarföreningen.

Nu satt dolken i till handtaget, och hade vridits om några varv i såret. Då dyker det upp en ny och färsk anklagelse: Mykle var inte bara pornograf och oridderlig utlämnare av sina kvinnliga bekanta – han var en litterär tjuv också. I en artikel i Morgenbladet kunde man läsa att långa passager i Rubinen var plankade från Thomas Wolfes Look Homeward, Angel. Det hjälpte inte att många stod fram och påpekade att litterära lån och återanvändande av tankegods var vanligt, eller att Mykle själv sade att han öppet redovisat sin beundran för Wolfe, och till och med låtit sin huvudperson bära med sig Wolfes bok. En plagiatör kunde inte åberopa litterärt värde som ursäkt för osedliga skildringar.

Sigurd Hoel, konsulent hos Gyldendal, var den som rekommenderat Rubinen för utgivning. Under rättegången varnade han mot att använda sig av allmänhetens sedlighetsuppfattning för att bestämma vilka böcker som skulle få utges. Med den måttstocken skulle Ibsen aldrig kunnat ge ut Gengangere.

Titeln Sången om den röda rubinen var en reverens för poeten Arnulf Øverland, som också var ett försvarsvittne vid rättegången. Konfronterad med åklagarens anmärkning att det litterära värdet var en “bisak” svarade Øverland med eftertryck: “Ja, där tror jag åklagaren har hittat det rätta ordet för det norska folkets värdering av litteratur.”

Försvarets sista vittne var Olof Lagercrantz, som påminde om att såväl Fröding som Strindberg anklagats för osedlighet. Om Mykle skulle bli dömd, “då har domstolen stämplat själva livet som otuktigt, sanningen som skadlig och allvaret som frivolt!”

Om domstolen hade uppenbara svårigheter med att fastslå vad som skulle förstås med osedlighet så var det alldeles tydligt att den inte var rätt forum för att avgöra vad som var konst. Domslutet visade en rörande ambition att framstå som salomoniskt: Boken Sången om den röda rubinen dömdes såsom otuktig till indragning, medan författaren och förläggaren frikändes, eftersom de svävat i den begripliga villfarelsen att de sysslat med konst. De frikända ville överklaga, men kunde inte överklaga en friande dom. Däremot överklagade förlaget på stående fot domen till högsta domstolen.

I högsta domstolen friades Rubinen från anklagelsen om att vara otuktig. Men med smal marginal. Man ansåg inte att en författare med ett seriöst syfte hade rätt att skriva vad han ville, det var fortfarande domstolen som skulle avgöra vad som var tillåtet. Men man ansåg att i det här fallet hade författaren hamnat precis på rätt sida om linjen, och om det rådde tvivel skulle man hellre fria än fälla.

Men det gick en osynlig gräns genom det norska litterära landskapet, något var förbjudet att skriva. Rubinen var inte brottslig, men något var det. Vad då? Jo, Henry Millers Sexus. Den fälldes ända upp i högsta domstolen 1958.

Tillsammans visade de här två domsluten var gränsen för norsk tolerans gick. Åklagaren i Miller-saken hade gjort sig omaken att räkna ut exakt hur mycket mer pornografisk den ena var än den andra: Medan Mykle låg på sju procent pornografi höll Miller hela tolv procent. Då visste man alltså: någon stans mellan sju och tolv procent gick gränsen.

Men medan Miller hade fällts i ett litet fjärran land, som han kunde hålla en ironisk distans till (som framgår av hans Defence of the Freedom to Read, a Letter to the Supreme Court in Norway), hade Mykle frikänts i sitt hemland. Där väntade nu ännu en skräckinjagande motståndare: lokala skattemyndigheten.

I avvaktan på domstolarnas utslag hade Mykle låtit deponera 200 000 av inkomsterna från Rubinen hos förlaget. Tanken var att upprätta en fond för förföljda författare. Efter att advokathonorar och andra utgifter i samband med rättegångarna dragits ifrån återstod 150 000. Taxeringsintendenten låter meddela att han gör anspråk på 118 050, Mykle får 31 950 att förvalta. Från och med nu går nästan all Mykles litterära energi åt på korrespondensen med det lokala skattekontoret.

Redan rättegångarna hade inneburit en omänsklig press. Både åklagare och försvaret hade tagit till det tunga artilleriet. Man hade pekat på likheter mellan Mykle och Homeros och Shakespeare, och jämfört hans öde med det som vederfarits Bruno, Sokrates och Jesus. När Mykle nu försöker ta upp pennan igen känner han sig iakttagen och påpassad: “Påhållen penna är tung att lyfta.”

Under sju år publicerar Mykle ingenting, och det är främst förläggaren och taxeringsintendenten som får njuta av hans prosa. Förläggaren får i varje brev höra att nu läggs sista hand vid en ny, stor roman, och det kunde väl vara värt ett litet förskott? På skattekontoret tipsas man om att Mykle räknar med att få Nobelpriset 1984, och att de nog borde rikta sina skattekrav direkt till Svenska akademin, de kanske skulle vara öppna för ett förskott.

Mykles brevväxling med myndigheterna på sextiotalet motsvarar i omfattning flera romaner och den är stilistiskt fullt i nivå med det bästa han skrivit. Han är flera gånger nära att publicera urval av korrespondensen, men avstår. Däremot har finslipningen av essäformen kommit till nytta i den roman han utger 1965, Rubicon.

Redan 1961 hade Mykle deklarerat att han nu fullbordat en roman som skulle gå utanpå alla andra romaner, han kallar den Mannen fra Atlantis. “Boken blir mer enn en sensasjon”, skriver han till förläggaren, “mer enn en revolusjon, – det kommer til å bli ti minutters stillhet.” Stillheten kom att vara längre än så, efter att ha skickat manuskriptet till Det Schønbergske Forlag i Köpenhamn drog Mykle självmant tillbaks det. Bara ett par månader senare får emellertid Gyldendal i Oslo manuskriptet till en roman med titeln Con Amore. Med den, skriver Mykle, “vil jeg bli den mest berømte dikter i mitt århundre.” Men Gyldendal refuserar, och den nedstämde författaren beslutar att hädanefter övergå till att skriva endast småskrifter, ungefär i checkhäftesformat. Men det blir tummen ned även för det lilla manuskriptet Stats-vippen, liksom för Gi russerne hele verden, Billedbok for forelskede, Syv søndager i uken.

På 60-talet var Mykle mycket produktiv, vad gäller boktitlar. Mängder av titlar strömmade in till Gyldendal, med försäkran om att manuskripten var så gott som klara, det saknades egentligen bara ett litet förskott på royaltyn: Reisen til Rosenes Dal, Svin fór over Rin, Min fersken og min sønn, Prinsessen av Pyreneene, Student Blod. I ett brev till Bonniers 1967 föreslår Mykle att de nordiska förläggarna skall slå sig samman för att skaffa honom rimliga arbetsförhållanden; nu står ytterligare skapelser nästan färdiga att gå av stapeln: Underveis til Nobelprisen, Himmel og helvete, Mammon. Men utan royaltyförskott blir det inga böcker, så kan förläggarna sitta där med lång näsa – “I mean business”. “Ta mig fan”, utropar Mykle själv i brevet, “ännu en strålande titel! En vacker dag ger jag ut en bok som heter Mina samlade titlar, bl a Goddag, Gud, en väldig bok på 560 sidor, den är färdig och måste bara renskrivas.”

Gyldendals direktör Nils Kåre Jacobsen berättar att man efter Mykles död den 14 januari 1994 hittade stora mängder manuskript. Men hur var det Mykle sade: “Av meg utkommer ingen bøker posthumt. Et kadaver skal ikke utgi bøker.”

HARALD NORDLI

 

 

 

 

Agnar Mykle, Samlede verker I-VII

Anders Heger, Agnar Mykle og Norge

Nils Kåre Jacobsen, Mine bøker er musikk. Møter med Agnar Mykle

(samtliga Gyldendal Norsk Forlag)

Eystein Eggen, Mykle. En dikterskjebne

(H. Aschehoug & Co)

 

 

 

 

 

 

One thought on “Agnar Mykle, den röda rubinens sångare”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *