Collatio

Kalas med egen årgång

kalas4 004

Livet är en fest, men var dag bjuds vi inte på kalas. Kalendern har många dagar, och de återkommande årstidsfesterna och livets alla högtidsdagar är glittrande undantag.

Vår allra första stora tillställning, dopfesten, har vi inte någon behållning av, åtminstone inte i festandets stund, och även den sista högtidligheten förnekas oss. Och i båda fallen är det just vi som hyllas. Men dopkalaset är förstås glädjerikast, då, när hela livet är en enda stor kram.

Ett portugisiskt dopkalas får mig att tänka på forna tiders bondkalas i Sverige, sådana man bara läst om men aldrig fått uppleva. När alla hade förning med sig, efter bästa förmåga, och det var tjo och tjim och ett festande utan lika. Och när det ändå tog slut, fick alla gäster påsar fyllda med godsaker med sig hem till barn, hundar och sängliggande.

Kalas kommer av latinets collatio, som betyder tillskott, bidrag. Ett kalas är alltså ett knytkalas. Och ett portugisiskt lantligt kalas är, än i denna dag, en hela byns angelägenhet, där alla bidrar på det ena eller andra sättet.

En septembersöndag skall Maria do Rosarios ende barnbarn döpas. Det är ett stojande och fejande många veckor före tilldragelsen. Själva förberedelserna är en väsentlig del av kalaset. Osämja mellan grannar sopas bort, om så bara på kort sikt. Alla är delaktiga, mer eller mindre aktivt. Ingen förblir oberörd. Den här festen skall (liksom alla andra tidigare fester) leva kvar i samtligas minne såsom den avgjort bästa – till nästa kalas. Det tär hårt på penningpåsen, och man har fått försaka mycket under lång tid.

Bordets överflöd är ett mått på värdens styrka och förmåga. På så vis blir det ena kalaset överdådigare än det andra. Men detta är ett kalas i ordets rätta betydelse, och värdparet behöver inte axla säckens tyngd ensamma. Det man spenderat får man så småningom tillbaka i kommande kalas.

Under flera veckor samlas alla grannars och fjärrgrannars samtliga ägg in till festen. Det går åt mängder till tårtor, tarteletter, biskvier, pastejer och enorma suspiros toppade med mandelflis, en stor favorit. Suspiro betyder suck och heter på svenska maräng. En mandelknack-konsert föregår kakbaket.

När det är kalas är all vardaglig mat bordförbjuden, med undantag av det hembakade brödet. Även om värdinnan själv har stor ugn så eldar både grannen i öst och hon i väst i sina ugnar. Bästa brödbaket blir det av glöden från vinets avkapade revor, som ligger i prydliga travar framför alla ugnar.

kalas1 005

De stackars kycklingarna, som egentligen var ämnade en framtid som äggläggare, står instängda i hönsgården med gyllengula majskorn i matskålen. Och grisen, som egentligen skulle fått andrum fram till i december, har satts på bön- och potatisdiet för att få en anständig, rundnätt stjärt. Endast åsnan går fri.

kalas4 003

Några dagar före kalaset kommer slaktaren och i hans fotspår kokfrun Leonor. I trettio år har hon varit ambulerande kokerska. Flink är hennes hand och tungan rapp, flätan sopande i marken. Hon assisteras av grannkvinnor i alla åldrar.

På festdagens morgon hämtas grill, långbord och stolar från en restaurangägare, som dagen till ära har stängt. Han får hur som helst inga kunder och kommer i stället med på kalaset. Dopbarnets föräldrar, de enda som inte medverkat synbarligen vid förberedelserna – de har ju bidragit med festföremålet – för tillsammans med gudföräldrar barnet till kyrkan, medan alla övriga väntar samlade vid festbordet, nyekiperade, med krull i hår eller med glänsande pomada.

Så är den nydöpte tillbaka, han som allaredan hunnit ”fylla” sex hela månader. I all hast bärs han in i sovkammaren tillsammans med ett batteri portvinsbuteljer, som föräldrarna skall förvalta till det sonen uppnått myndig ålder.

Gudföräldrarna kommer sedan att varje årsdag uppvakta sitt gudbarn med en flaska portvin.

Jag vet inte hur pass utbredd seden är i Sverige, men nog vore det roligt att ge den nydöpte en liggvänlig flaska i stället för de sedvanliga sparkbyxorna, som hinner bli för trånga innan barnet sparkat färdigt.

Om vi skall gå på visit, formell eller informell, så låter en flaska vin oss dela upplevelsen med flera sinnen än den konventionella blombuketten. Och ”ensam njuter ingen hare”, för att låna Hirams ord.

Vid somliga födelsedagskalas brukar festföremålet föräras en butelj av sin egen årgång. Den portugis som föddes 1908 ( i dag med portvinstå) eller 1955, föddes inte med segerhuva utan med tastevin i handen.

En älskare av franska viner kan skatta sig lycklig om han råkar vara född 1929, 1949 eller 1959 – strålande vinår som gått till historien.

Nu följer ett frossande från middagstid till sena kvällen, bara med korta avbrott. Här finns inget ”låt maten tysta mun”, nej, här klarar man konversationen galant med munnar fulla av kräftstjärtar, fiskpastejer, köttbitar och kroketter. Man gör verkligen heder åt anrättningarna – inget får förbli oprövat. Några innovationer förekommer inte bland läckerheterna. Här serveras sedan generationer beprövade festrätter, trygga att kasta ögat på och lika säkra att sätta tanden i.

kalas3 007

Grillkolen glöder, även den hem-milad, och på gallret fräser kycklinghalvor tillsammans med marinerade grisbitar, korvar och lammkotletter. Då och då får köttbitarna några stänk med vinäger, och en knippa lagerblad fräser till och avger välkomnande doft.

Bordet bågnar under alla delikatesser, och det är bara att hålla till godo och plocka vad man vill ha på sin tallrik. Några strikta regler förekommer inte. Man låter sig smaka av alla sorterna – huller om buller, tycks det mig. Gargantua är förebild.

kalas3 006

Men ett system finns för den gigantiska skålen med tutti-frutti – trädgårdens frukter döpta i portvin. Den bärs in först efter några timmar, till livliga applåder. Men ovationen kan vara ägnad den efterföljande skålen med vispgrädde, vit och fluffig lik en dopklänning.

kalas3 005

Gamla oljefat fungerar som barskåp, fyllda med isblock som varvats med flaskor. Drycker finns för alla smakriktningar, men det pärlande vinho verde-vinet är favoriten denna heta dag. Det rinner lätt och mättar inte så snabbt. De enda nymodigheter som förekommer ser vi bland dryckerna. Kanske är det tv-reklamen som ligger bakom. Förr drack man vin, rött eller vitt; brännvin, öl och vatten i mängd – det mesta av egen tappning. I dag finns hela alkoholsortimentet representerat, sånär som på vodkan.

Av och till görs ett litet uppehåll i ätandet för att beundra värdinnans persikor, som hänger fullmatade framför huset. De bästa persikorna i bygden. Dem måste man förstås prova. När de sista solstrålarna ramlat bakom bergen och mörkret rinner till, då bryts taffeln och alla troppar av, bara för att återuppta backanalen nästa dag vid samma timma. Man skall göra heder åt anrättningarna, och skålarna är ännu inte tömda.

Sedan är man åter i vardagen, till nästa kalas. Och värdinnan, hon fyller påsar med kakor och vandrar runt till alla hus i dalen, som en god fe.

Katarina Nordli

Information: www.visitportugal.com