Pinheiro da Cruz

 

A prison guard (front) watches inmates as they work during the grape harvest at the Pinheiro da Cruz prison vineyard in Grandola,southern Portugal, October 1, 2008. It might be the good sandy terroir and the sun, but oenologists at Portugal's Pinheiro da Cruz prison say what gives their wine its prize-winning taste is the spirit of the inmates who make it. Picture taken October 1, 2008. REUTERS/Nacho Doce (PORTUGAL)

Bör interner sitta inlåsta och klistra kuvert? Eller går återanpassningen till samhället bättre om de får påta i en vingård hela dagarna? I fängelset Pinheiro da Cruz några mil söder om Lissabon tror man på vinets terapeutiska egenskaper. 500 fångar sitter visserligen inlåsta, men 200 av deras kamrater med frigång framställer årligen 20 000 liter vin av sällsynt hög kvalitet. För om statistiken är lite svårtolkad vad gäller den sociala återanpassningen så är vinet en spikrak succéhistoria.

Årgången 1987 skrev fängelset in sig i historien genom att vinna IVV:s, portugisiska vininstitutets, tävling och utses till det årets bästa röda vin. Att det inte var en engångsföreteelse visade man 1991 då Pinheiro da Cruz utsågs till det bästa röda vinet från Alentejo, framför sådana storheter som Esporão och Cartuxa.

PinheirodaCruz_4f89c2835a2c5

Från konkurrenterna har det muttrats om ojust konkurrens; fängelset har obegränsad tillgång till gratis arbetskraft och man behöver inte snegla åt den ekonomiska verkligheten när det gäller kostnader, produktionsvolymer eller resultat. Ingen vinmakare utanför murarna skulle klara sig om han endast tog ut 20 000 liter på fjorton hektar, men sådant inverkar mycket gynnsamt på kvaliteten.

Fängelseoenologen António Ernesto da Silva Raposo håller med om att förhållandena vid Pinheiro da Cruz är speciella, men inte främst därför att man har så bra stängsel kring vingården. Tre andra faktorer är viktigare: För det första använder man en ovanlig uppsättning druvor, med stor vikt vid Alicante Bouschet. För det andra ger den vita, näringsfattiga sandjorden intensitet åt vinet. Den tredje faktorn är mikroklimatet. Mycket torrt, och mycket, mycket varmt om sommaren. Men samtidigt ligger grundvattennivån högt. Rötterna har alltid tillgång till vatten, samtidigt som plantan ovan jord är utsatt för intensiv hetta. Därmed kan mognaden bli utomordentligt god. Årgången 1992, som man just håller på att buteljera, håller 13,2 procent, medan man i övriga Alentejo inte kommer upp i 12 procent.

Den gamla vingården, med mer än fyrtio år på nacken, börjar visa ålderstecken, och man har igångsatt nyplanteringar. Fem tusen stockar sätter man i år, och Raposo vet inte när man blir klar:

– Det handlar om straffarbete, allt görs av de intagna, och som ni nog förstår så försiggår ett sådant arbete inte med samma dynamism som utanför murarna. Även om det emellanåt dyker upp en fånge som kan sådant arbete och tycker om det. Här kan vi aldrig säga att vi disponerar över tjugo arbetare, som vi får behålla i fjorton dagar. Folk kan förflyttas, någon gång även benådas – vi har ju inget kontrakt med dem.

Det genomsnittliga skördeuttaget på 20 000 liter är i sig mycket lågt, men 1992 fick man endast 7 000 liter. Och i år kommer man inte ens upp i tusen liter, en sen frost i maj förstörde blomningen. Undra på att Pinheiro da Cruz nästan aldrig syns till ute på den öppna marknaden. Den handfull restauranger i Lissabon och Porto som för det har det inte upptaget på vinlistan; bara den insiktsfulle gäst som själv efterfrågar det får det på bordet. Då har förstås priset sexdubblats sedan buteljen lämnade straffanstalten.

De som inte lämnat anstalten, de intagna, fick tidigare vin till måltiderna torsdagar och helgdagar. Sedan ryktet om vinets förträfflighet sipprat ut får de nöja sig med öl.

100_pinheiro_da_cruz1

Sextusenniohundratrettio flaskor fanns det av årgången 1987, den som utsågs till bästa portugisiska vin i IVV:s tävling. Vår provningsbutelj hade nummer 6923. Tretton volymprocent, färg med hög intensitet, inslag av vinarbetarblod och några droppar svett. Doften mäktig, upplättad av jungfrukorkens milda andedräkt. (“Vi får fortfarande kork av högsta kvalitet. Vi kan alltid hota korkfabrikören med isoleringscell.”) Man kunde ana nygräddat bröd. Tydliga glycerintårar på glaset. Stor kropp, med drag av olivens lönnfetma. Lång, kvardröjande smak av rostade pinjefrön. Inget eko av hasande fötter i långa korridorer.

Harald Nordli (1995)

prisões

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *