Oriana Fallaci

En modern hjältesaga

Harald Nordli har läst Oriana Fallacis ”En man”, mött författarinnan på Italienska kulturinstitutet samt läst hennes journalistik.

Nancy Westman: Sverige har haft besök av en världskändis. Förra veckan spred sig som en löpeld i svenska massmedia artiklar om, intervjuer med, porträtt av Oriana Fallaci, den italienska journalisten och författaren som skrivit en bok om den grekiske motståndsmannen Alexandros Panagoulis. ”En man” har sålts i oerhörda mängder runt om i världen och även i Sverige verkar intresset vara stort för denna roman. Påfallande positiva omdömen har de svenska recensenterna nära nog genomgående fällt om den och allmänt har Oriana Fallaci tagits emot på ett sätt som hon uppskattar mycket, nämligen som en stjärna. Det här OBSet skall vi ägna åt Fallaci och då redovisa helt andra intryck av henne och hennes bok. Harald Nordli var en i publiken då hon drog fullt hus till italienska kulturinstitutet förra veckan. Därifrån hämtar han den scen han inleder sitt inlägg med.

Harald Nordli: Oriana Fallaci är gnistrande arg. Det ungflicksklippta håret piskar hennes 50-åriga ansikte och händerna slår in invektiven mot bordskanten – ”Det är dumt, absurt, fascistiskt. Jag skulle aldrig säga något sådant.”

Det är inte svårt att föreställa sig hur Gaddafi, Kissinger, Brandt och de andra stora grabbarna bleknade, pressade av denna späda intervjuspecialist. Tjurfäktaren El Cordobés, känd för mod snarare än skicklighet, kallade henne ”en mycket farlig kvinna”.

Lyckligtvis, den här gången gäller det en kollega på Svenska Dagbladet, som skrivit att La Fallaci menar att alla, utom idioter, tycker hennes senaste bok är bra. ”Jag är djupt kränkt”, säger Fallaci. ”Vem som vill får avsky boken.” Boken, det är Oriana Fallacis magnum opus ”En man”, en 500-sidig roman om den grekiske motståndsmannen Alexandros Panagoulis sista år och våldsamma död. Roman, förresten, är det inte en dokumentär? ”Jag kallar boken en roman därför att den är en roman”, är det fyndiga svaret. ”Den har romanens struktur. Jag ville bevara Alekos levande, så jag använde hans verkliga namn och då måste jag använda alla andras verkliga namn och handlingen måste bli fakta.”

En fråga som Fallaci inte tycker om: Varför har hon skrivit boken? ”Den frågan har jag själv aldrig ställt och jag har intervjuat de stora, Dos Passos, Norman Mailer.” Tidigare, som journalist, kunde hon få ett uppslag, ett tips, men nu har hon tagit steget in i konstens värld. Vem har väl där varit närvarande när gnistan tändes? Inspirationen är ett mysterium. ”Men jag ville bevara Alekos levande. Det tog mig tre år att skriva boken, sommar som vinter, aldrig någon semester. Det är historien om alla hjältar.”

Skulle hon skrivit boken också utan att ha känt Panagoulis? ”Ja”, svarar hon, ”med en annan huvudperson, men i stora drag samma story. Kanske skulle det ha blivit historien om min far. Han torterades under kriget såsom motståndsman, senare bedrogs och förråddes han av politiken. Jag är själv ett barn av motståndsrörelsen. Jag älskade politik djupt och häftigt. Nu är mitt förhållande till politiken platoniskt.” Det är måttfullt uttryckt med tanke på bokens vildsinta angrepp på yttersta högern, yttersta vänstern och yttersta mitten. Mindre måttfull är Fallaci när hon väljer exempel att jämföra sin bok med. ”Den är ett grekiskt drama.” Aischylos och Euripides får tacka och bocka. ”En klassisk roman, uppbyggd som den engelska 1800-talsromanen.” Där fick Dickens, Hardy och de andra. Ibsen nämns inte direkt, men Peer Gynt är ”ett uttryck för den svenska folksjälen”.

Fallaci berättar hur hon till sin förvåning upptäckte att hennes bok var uppbyggd efter samma mönster som fabeln, som hjälteäventyret. Vilket som kom först, fabeln eller hennes bok, förblir oklart. Däremot är hon mycket precis, när hon förklarar hur hjältesagan ser ut – invigning, hjälten sätts på prov, han återvänder till byn, den sista utmaningen, döden och apoteosen – varken mer eller mindre. Roland Barthes och Todorov kunde ett par varianter till.

Frågan är om inte Segals ”Love Story” varit en rimligare jämförelse. Fallaci vill gärna framhålla ett ovanligt formdrag i ”En man”. Den är berättad i du-form. Berättaren tilltalar den döde Panagoulis. ”Nu har min svenska förläggare sagt mig att en Peter Sjögren redan gjort något liknande, men jag trodde jag var originell.” Nå, men Michel Butor då och Miguel Delibes, deras romaner i du-form var väl inte så oävna? Då vill Fallaci hellre påminna sig sin egen ”Brev till ett ofött barn”, ett inlägg i abortdebatten och sina reportage från Vietnam. ”Men nu är den här boken, En man, mitt barn” och fru Fallaci är en stolt mor. Det är inte till att ta miste på. Den är en enorm succé. 1 200 000 exemplar i Italien. Oriana Fallaci har gjort sig sitt namn som stjärnreporter, främst i den mening att hon rapporterat om stjärnor, vår tids koryféer, de mäktiga och de rika. Att ställa sig nära de stora och oreserverat prisa dem ger en begränsad utdelning, ett visst återsken. Att ställa sig nära och avslöja de stora, de berömda, såsom bristfälliga, ihåliga, tomma, ger en begränsad utdelning. Man har varit skarpsinnig, men föremålen för ens skarpsinne var ju å andra sidan föga värda.

Fallaci har i sin journalistik odlat en effektiv kombination av dessa båda strategierna, en tvåstegsmetod. Hon har genomfört intervjuerna följsamt, utan konfrontationer, utan egentliga förbehåll mot myterna. I nästa steg, ensam, har hon försett intervjuerna med en omfattande ram, där läsaren får anvisningar om rätt läsart – reservationslösa omdömen, oftast utan stöd i intervjutexten, rappa torra pekpinneslag över knogarna. ”Som jag alltid har sagt”, Fallaci säger igen, ”jag tror inte på objektivitet, bara på min egen ärlighet”. Styrd av Fallacis ärliga förakt och uppriktiga sarkasm bibringas läsaren bilden av en hjälte med löjliga säregenheter och oroande brister. Men trots alla brister vida överlägsen läsaren och i storhet som i litenhet utlämnad åt en genomskådande Oriana Fallaci. Att klä av och detronisera hjältar kan verka sympatiskt. Oftast har de som drabbats varit människor som tål en hurring – rika, berömda, mäktiga, högvilt som fått en ilsken terrier i bakhasorna.

Men det finns i intervjuerna en obehaglig tendens, en grymhet som tilltar när den stöter på svaghet, förakt för de enkla och obildade. Den blir synlig i intervjun med Dean Martin. Den går öppet i dagen när Fallaci beskriver tjurfäktaren och analfabeten El Cordobés.

”En man” är, som Fallaci understryker, en enorm succé. Den har översatts till mängder av språk, engelska, tyska, spanska, danska, norska, svenska, två jugoslaviska språk. Bakom de två jugoslaviska översättningarna anar man en politisk beröringspunkt. Sedan slutet på inbördeskriget -49 lever 30 000 greker i exil, främst i de socialistiska grannländerna. Boken är annars påfallande fattig på nyanserade politiska synpunkter. Som språkrör för Panagoulis och i eget namn, uttrycker Fallaci ett beskt förakt för alla politiker, oavsett färg, för alla mäktiga. Men fördömandet utsträcks till mellanpositionerna – överstarna och korpralerna skall inte kunna ducka sig bakom en order för att undkomma ansvar. Lika illa tilltygade blir vi andra, folket, en bräkande fårskock eller en ryggradslös mollusk.

Det enda plusvärdet i denna sorgliga värld bärs upp av individen, ensam, men med fri vilja och självbestämmande. Olyckligtvis kompletterar Fallaci individen med en överraskande fatalism. Ödet ger sig till känna var och varannan natt i precisa sanndrömmar. Författarens motiv till tecknen och varslen torde vara kompositionsmässiga, men försöket att korsa fri vilja med determinism blir förödande för bokens idéinnehåll. Idéerna har fått vika för en allt tydligare retorik. Bokens mellanparti med Fallacis skildringar av Panagoulis plågor under förhör och fem års fängelse är starkt och skakande. Därefter blir berättelsens jag-person, Fallaci, allt bredare på hjältens bekostnad. ”En man” är, som nämnts, berättad i du-form, men allt eftersom boken framskrider förstärks känslan av att det är ett torftigt berättartekniskt grepp. Det är inte det ”du” som Miguel Delibes låter den nyblivna änkan rikta till Mario under likvakan. Det rör sig om en tredjepersonsberättelse där ”han” helt okänsligt byts ut mot ”du” för att vinna en melodramatisk effekt.

Fallaci har ersatt personteckning med enkla stereotyper. Alla skurkar får dela på samma osympatiska utseende. Teofilojannskos har apliknande drag, är koppärrig; Liappris har plussigt, glänsande ansikte; Dimitrios och Perdikaris får dela på beskrivningen finniga nunor, flottiga hår; Zakarakis har grisögon och plussig mun; attentatsmän på Kreta har flottiga mustascher; Averoff har slappa, oljiga veck kring en tandlös mun; Takis har slött ansikte uppsvällt av hat; Steffas är fet och vulgär med runt ansikte; tortyrläkaren är en skum typ med liderlig, liten mun.

Än mer skakande är att Fallaci använder samma kalkeringsmetod vid tecknandet av Panagoulis, av hjälten. Sidan 153: ”Det enda intressanta hos det var ögonen, för de var inte lika, varken till form eller storlek. Det ena var runt och det andra smalt. Det ena var öppet och det andra halvslutet. Det runda, öppna ögat hade ett hårt, nästan ondskefullt uttryck. Det smala och halvslutna ögat, ett uttryck av nästan barnslig ömhet.”

1967 beskrev Fallaci den amerikanske författaren Norman Mailer, ”nästan en hjälte”, så här: ”Den mest intressanta detaljen är ögonen, ett stort och ett litet, ögonlocket hänger ned. Det stora ögat är godmodigt, tålmodigt. Det smala är ondskefullt och aggressivt”.

Distinktionen mellan en stor bok och en tjock bok är inte så svår. Inte heller brukar det bereda svårigheter att skilja på en stor bok och en med stor upplaga. Problematiskt kan det bli om boken också handlar om en stor människa. Lika lite som Fallaci kan jag tillskriva mig objektivitet i värdeomdömena. ”En man” är stor till omfånget, säljs i väldiga upplagor och handlar om en man som lidit mycket. Till skillnad från Oriana Fallaci själv, tycker jag inte att det är en stor bok.

 

HARALD NORDLI

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *