Goethe

En gourmet som skapade världslitteratur

Talade mycket och drack inte så litet!

Johann_Heinrich_Wilhelm_Tischbein_-_Goethe_in_the_Roman_Campagna_-_WGA22717 

”Så länge man är nykter tycker man om det dåliga; när man druckit inser man vad som är bra.”

Johann Wolfgang von Goethe, född skendöd 28 augusti 1749 i Frankfurt am Main, doppad upprepade gånger i varmt frankenvin samma dag, död i Weimar 22 mars 1832, med ett glas kallt frankenvin i handen.

 

Goethe själv ansåg det stå utom allt tvivel att han hade vinet att tacka för sitt långa liv. Frågan är om alla vi andra har vinet att tacka för Faust och Den unge Werthers lidanden?

Det är väldokumenterat att Goethe var en trogen vinvän även i perioden mellan födelsebädden och dödsbädden. ”Vinet har”, hävdade han, ”en avsevärd förmåga att befrämja skaparkraften.”

Men låt oss börja med begynnelsen – som sånär också blivit slutet för den lille Johann Wolfgang. ”Genom barnmorskans oskicklighet kom jag skendöd till världen, och det var endast genom mångahanda bemödanden som man lyckades återkalla mig till livet”, skriver han i Dichtung und Wahrheit. ”Så föddes jag då, eller snarare drogs jag ur min moders liv, nästan död, med svart, krusigt hår. I ett bad med hett vin, som skulle varit ödesdigert för alla andra, kom jag till krafter.”

   Trots den lyckade vinkuren uttalade sig Johann Wolfgangs moder, Frau Rat Catharina von Goethe, av egen erfarenhet, varnande om vinet: ”Det verkliga tyrannblodet.”

Och sonen skulle komma att besanna hennes ord: ”Vinstocken är den sämsta av tyranner, på samma gång hycklare, smickrare och våldsverkare. De första klunkarna av dess blod smakar er, men den ena droppen lockar oupphörligt den andra efter sig.”

Det är ingen djärv gissning att Goethe kvällen innan detta skrevs druckit för mycket av ett för dåligt vin. En byggmästare skrev 1828 om Goethes ”kapacitet vad gäller att äta och dricka”: han svalde en enorm portion gås tillsammans med en hel butelj rött vin.

Även K. Vogel (husläkare) kan intyga att Goethe åt ”särdeles mycket”, och att ”hans omåttlighet i fråga om att äta ej så sällan förorsakade rubbingar i hans matsmältning”.

Goethe försvarar sig:

”När ni ätit och druckit är ni som födda på nytt;

ni är starkare, modigare, bättre lämpade att utföra era sysslor.”

Vinet var Goethes enda stimulans. Han var inte förtjust varken i öl eller brända drycker, inte heller i kaffe. Te gouterade han endast i nödfall och tobak avskydde han, medan nästan alla hans vänner antingen rökte eller snusade. Det enda han sniffade på någon gång var eau-de-cologne.

Av britternas five o’clock tea hade han en alldeles egen version: vin med Brötchen. Eftersom han tyckte te var för starkt ersatte han det i andra sammanhang med punsch, som han själv blandade till.

Först under de sista åren skaffade han en kock, tidigare var det hushållerskor som sörjde för honom. Han hade inget förtroende för svärdottern Ottilies matlagning. ”Jag hade önskat mig en kokkunnig dotter, och så skickar mig den gode Guden en Tekla och en Jungfru av Orleans!”

Gästernas allmänna betyg var att han hade en ganska bra taffel. Här fick man prova nya, okända rätter som man inte alltid visste att hantera: kronärtskockor, kaviar. Andra beundrade hans skicklighet att tranchera stekar eller fågel, liksom hans utomordentliga aptit.

Matsedeln komponerade Goethe i allmänhet själv, och den gjorde alltid speciellt intryck på gästerna, berättar målaren Ernst Förster 1821.

Förutom soppa bjöds det oftast tre, högst fyra rätter: kött med grönsaker (han åt gärna en efter italienskt recept tillagad stuffato), följt av fisk (foreller tyckte han bäst om). Stek (fågel eller vilt), och – på grund av damerna, som Goethe förklarade – ett bakverk. Nämligen Karlsbader Strudl, ett poröst vetebröd som innehåller såväl ägg som grädde.

Själv tyckte Goethe inte om söta rätter utan tog en bit schweizerost i stället.

Wilhelm Grimm har intygat att rätterna var utsökta – gåsleverpastej, hare och liknande delikatesser.

I yngre dagar hade Goethe druckit mycket kaffe, senare kaffe med varm mjölk, och då bara på morgonen. Som ung hade han till frukost druckit choklad eller vattensoppa. Te mådde han alltså inte bra av och drack i stället punsch, som han själv beredde av arrak och citron.

Var han ensam i sin diktarlya i Weimar (om 29 rum) åt Goethe, enligt egen utsago, ytterst enkelt: ”Jag överdriver inte när jag säger, att jag under fyra–fem dagar livnärt mig enbart på Zerwelatwurst och rödvin.” (Brev från Goethe i Jena till hustrun Christiane.) Zerwelatwurst – rökt och kryddad korv av nöt, gris och späck. Goethe bad Christiane att varje buddag låta skicka med något kött – ”kapun, kalkontupp, fårstek, kosta vad det kosta vill, så att vi kan äta något till frukost, lunch eller middag som inte är svin.”

I Italien hade han lärt sig blanda olivolja i salladen och saknade den hemma i Jena och Weimar där den inte fanns att få.

När Goethes stora gästfrihet utvecklades måste man beställa spanska, franska och portugisiska viner från Bremens stora vinkällare. Från Hamburg fick man rökt nötkött, kalv- och gristungor, rökt ål och delikata fiskar.

Från Bremen sill, nejonögon, torsk och smör. Från Thüringen plommonmos, torkad frukt och svamp.

Från Frankfurt tog man de tyska vinerna (år 1816 lär han varje månad ha beställt omkring 60 liter frankenvin, Escherndorfer Lump) och bröd, men också vindruvor och kronärtskockor.

Goethe åt gärna brunch vid tiotiden, något vilt eller fågel, kanske kall rapphöna, forell från Ilm, blomkål och sparris. Vissa rätter hade han tagit med sig från barndomens kök, och så var det kålsalladen med varm buljong.

Kalvfötter i gelé var han förtjust i, om de inte var för ättiksura, och grodlår hade han inget emot.

”Vällevnad är att äta frukt,” skrev han från Italien. ”Fikon äter jag hela dagarna, du kan föreställa dig hur goda päronen är här, när till och med citroner växer här.” I Rom var kvällsvarden ofta en redig druvklase som han åt vandrande på gatan.

Då Goethe kom till Weimar sade man snart: ”Hertigen kommer att supa ihjäl sig.” I Berlin sade man om den 28-årige Goethe att av honom kunde man inte vänta sig mera, eftersom han inom kort skulle vara förstörd av brännvin.

Klopstock (skalden) varnade: ”Hertigen kommer, om han fortsätter dricka tills han blir sjuk, inte – som han själv säger – att härda sig, utan att gå under och bli kortlivad.”

Goethe lyssnade till varningarna och upphörde helt med kaffedrickandet och minskade något på vinet. ”Att jag nu endast dricker hälften så mycket vin är mycket bra för mig; sedan jag helt slutat med kaffet är det en hälsosam diet.”

   Den första april 1780 skriver han: ”Sedan tre dagar dricker jag inget vin (—). Nu gäller det att ta sig i akt för det engelska ölet. Om jag kunde avskaffa vinet skulle jag vara lycklig.”

   1786 skriver Goethe från Italien: ”Jag lever mycket måttfullt. Det röda vinet härifrån trakten (Vicenza) från Tirol, tål jag inte så bra. Så jag dricker det blandat med vatten, liksom den helige Ludvig.”

   När Goethe återvände från Italien beklagade sig fru von Stein (Goethes käresta under många år) över att han hade blivit ”sinnligare”. Han avsatte några kvällstimmar för bordets glädjeämnen.

Hans hustru Christiane drack vin ”mit Lob und Lust” – så blev då också källaren ständigt mer välförsedd.

Heinrich Voss (diktare) berättar 1804 om hur han drack Persiko, brännvin gjort på persikor och bittermandlar, hos Goethe. ”För åtta dagar sedan blev han /Goethe/ så upprymd att han bad ”die Vulpius” /Christiane/ hämta persikoflaskan. Han kom att tänka på ett tillfälle för tjugo år sedan då han heller inte skonat persikobuteljen och började berätta, och under berättandet fylldes glasen ofta och gick rundan. Hustrun tömde sitt tre gånger och hamnade i tredje himmelen, och då Goethe gick ut strömmade hennes hjärta över av lovord över det käre geheimrådet.”

   ”Han drack flitigt, och hustrun var ännu duktigare”, skriver Wilhelm Grimm 1809.

Då Goethes läkare hittade honom med en flaska redan på morgonen den 27 augusti 1818 anmärkte han att det ju först kommande dag var hans födelsedag. Goethe utbrast: ”Då har jag druckit mig berusad i dag helt i onödan!”

   Även två år tidigare, natten till födelsedagen 1816, hade han börjat tidigt. ”Lyckligt- eller olyckligtvis hade jag druckit långt fler glas burgunder än vad som var lämpligt och då var jag inte måttfull. Meyer (konstnär) satt bredvid, han som alltid håller måttan, och han tyckte inte det var trevligt.”

   Från 1820 började Goethe även skriva dryckesvisor. Han översatte den klassiska ”Mihi est propositum in taverna mori”, ”mina goda föresatser dog i vinkällaren”. Till sonen August, som studerade i Heidelberg, skrev han: ”Här lever vi som vi alltid har gjort, lugnt och flitigt, särskilt vad vinet anbelangar.”

   ”Goethe är mycket munter,” berättar Eckermann 1824 i brev till sin tillkommande, ”i förrgår satt han i skjortärmarna till bords och var ungdomligt uppsluppen. Vid bordet delade han mycket med sig och stack till mig godbitar från sin egen tallrik. När jag kommer på kvällarna låter han strax hämta en butelj vin. Det gamla hovrådet Meyer dricker inget alls, och kanslern von Müller endast sockervatten. Så Goethe och jag dricker ensamma.”

   ”Den gamle talade mycket och drack inte så litet”, berättade Holtei (diktare) 1827.

Somliga diktare behöver starkt kaffe eller vin för att få kraft i pennan. Eckermann undrade om det då inte fanns något stimulerande medel som kunde framkalla eller förhöja ”den produktiva stämningen”. ”Skulle man hamna i en period av idétorka och bristande produktivitet så skulle man möjligen kunna avhjälpa det med ”geistige Getränke”, medgav Goethe.

Problemet var bara att läsaren utan vidare kunde se vad som tillkommit under inverkan av starkare drycker. Till exempel kunde man, hävdade Goethe, alltid se i Schillers verk när han tillgripit några glas likör för att stegra inspirationen.

Under sina sista levnadsår blev Goethe mycket försiktig med vin, ”ja, man kunde påstå att han blev alldeles för försiktig”, ansåg hans läkare. Visserligen fortsatte han med sitt glas madeira till frukost, med flaskan Escherndorfer Lump (frankenvin) till lunch, och på eftermiddagen drack han förstås sitt sedvanliga glas tinto de Rota.

Men hur mycket han än längtade efter punschen som han i yngre dagar alltid brukade dricka vid femtiden, eller efter kvällschampagnen, så vågade han inte fortsätta. Trots att läkaren ansåg att den skulle göra honom gott.

Trunken müssen wir alle sein!

Jugend ist trunkenheit ohne Wein;

Trinkt sich das Alter wieder zur Jugend,

So ist es wundervolle Tugend.

Für Sorgen sorgt das liebe Leben.

Und Sorgenbrecher sind die Reben.

 

Druckna måste vi alla vara!

Ungdomen är berusning utan vin;

Lyckas ålderdomen dricka sig till ungdom på nytt,

Så är det en underbar dygd.

Livet självt sörjer för sorger.

Druvorna fördriver dem.

Johann Wolfgangs moder, Frau Rat Catharina Elisabeth, var uppenbarligen förtjust i bordets håvor, vått som torrt. Och nu är det allt som oftast så att det vi växt upp med (mammas köttbullar), det vill vi äta hela livet.

Goethe tyckte hela sitt långa liv om Boef à la mode och gedämpftes Rindfleisch, grüne Sauce (sju färska kryddor rörda med äggula, olja, citron – även kallad Frankfurter-Sosse) till oxkött, kalkontupp, glänsande tålamod eller vindpust – maränger.

Men han ville gärna varna oss andra för det allt för lätt-tuggade. I dikten ”Tre hållbara invändningar mot schlaraffenland” varnar han för tron att verkligheten bara består av gröt och kompott som inte behöver tuggas. Det finns också hård mat, och om man inte ids tugga den riskerar man att kvävas. Goethes eget schlaraffenland kanske finns beskrivet i raderna:

”Det vore väl ett härligt trädgårdsland

Där vinet bands upp med isterband.”

Goethe hade förmodligen inga egna erfarenheter av vinodling, men han var väl hemmastadd i odlingarna: ”Nästan hela dagarna går jag utomhus och för spirituella dialoger med vinstockarnas revor. De inger mig många goda tankar, och jag skulle kunna berätta sällsamma saker om dem.” Och följande iakttagelse är fortfarande gångbar i vinkännarkretsar: ”Vinet vill ha mager, näringsfattig jord på sluttningarna och mycket sol, på slättlandet blir det tungt. All fukt stockarna där får tillgång till kan inte kokas ut tillräckligt, och man får en tung och platt dryck.”

   ”Vin skall vara allt annat än tungt, det skall vara eteriskt. Att vinet tillhör evigheten, det tvivlar jag inte på;

   Och att det är änglarna som skapat det, det är nog heller inte någon dikt.

   Hur det än är med det så skådar den som dricker Guds ansikte.”

Katarina Nordli

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *