En död i skönhet

image00005

De bemålade skallarna i Hallstatt

INLEDNING

Syftet har varit att skildra en säregen och förmodligen utdöende sed, den att bemåla människoskallar – som senare skall placeras i benhus – med den dödes namn och dödsår och oftast också med olika växt- och blomstermotiv.

Fastän benhus har funnits i stora delar av Europa, har denna sed alltid varit koncentrerad till Mellaneuropa, särskilt då till Alpområdet.

Störst omfattning tycks den ha haft i den lilla österrikiska bergsbyn Hallstatt, där flera generationer skallar trängs med varandra – kanske en ersättning för familjegravar, som saknas på denna kyrkogård.

Benhus 001

Det är ovisst hur dessa bemålningar skall tolkas. Jag har givit några förslag.

Materialet har bestått av intervjuer med den nuvarande skallmålaren Kirchschlager, med den katolske prästen och med ärflighetsforskaren T. Sjøvold, som bedrivit studier i Hallstatts benhus, samt några Hallstattbor.

Vidare egna färgfotografier av ett urval skallar, och en genomgång av den relevanta litteraturen, framför allt två författare: Marie Andree-Eysn och Gustav Sauser.

Förutom kraniologen E. Zuckerkandl, är de de enda som publicerat något byggt på egna forskningar från benhuset i Hallstatt.

  1. BENHUSEN
    • Benhusens historia

Olika benämningar:

Sv: benhus, benkista, benkammare, benkur.

Ty: Karner (eg. köttbod), Totenkerker (nisch i muren), Beingrüft, Totenkeuchel, Ossuarium, Beinhaus, Armeseelkapelle, Seelkammerl, Totenkammerl, Totenköderl (Koter, Koder: schlechtes Haus, Hütte).

Fr: charnier.

Eng: charnel.

image00038

Benhusens historia går tillbaka till medeltiden.[i] Benhusen i Sverige upplevde sin blomstring under den katolska tiden, men institutionen levde kvar mycket längre. Fehrman skriver i Kyrkogårdsromantik: ”Ännu på 1700-talet var benhus vanliga på engelska kyrkogårdar – liksom f.ö. på svenska”[ii] På Maria kyrkogård i Stockholm restes ett benhus 1686,[iii] på S:ta Clara 1688,[iv] och Riddarholmskyrkan fick ett nytt benhus 1749.[v]

  • Orsakerna till benhusens tillkomst

Kyrkogårdarna anlades i stads- och by-kärnorna, där utrymmet blev för litet med den växande befolkningen. Platsbristen som uppstod kunde oftast inte avhjälpas med utvidgning, och överbeläggning, ofta i förening med bristfälliga stängsel, förde till horribla förhållanden på 1600- och 1700-talets kyrkogårdar.

”Nästan aldrig möter man under 1600-1700-talen uppgifter om att man utvidgat en kyrkogård. De små områden, som under medeltiden blivit upptagna till kyrkogården ha fått tjäna sitt ändamål, trots att behovet av utökning måste med vart år bliva allt mer kännbart i den mån som folkmängden ökades. Detta har vållat en oerhörd trängsel inom det en gång inhägnade området. Man kunde ej gräva ned till ordentligt djup. Då djupet i gravarna minskades, komma liken att liga varvtals, med de minst förmultnade närmast ytan.”[vi]       Förhållandet på kyrkogårdarna försämrades ytterligare genom att de var bristfälligt inhägnade. ”I Norrköping s:t Olai församling beslöt man 1684, att man skulle skaffa ordentliga portar till kyrkogården, så att svinen ej ”måå så illa upprota dhe dödes grefter.”[vii]

I Skenninge uppgives det 1778 att stor förargelse hade försports i staden, då det hade blivit bekant att man sett svinen komma ut från kyrkogården med skelettdelar i gapet.”[viii]

Även David Nylund berättar om ”… det sorgliga skådespelet, när hundar och ”andra oskiäliga diur” sletos om benen och sprungo bort med dem från begravningsplatsen.”[ix]

I tillägg till dessa praktiska och estetiska olägenheter hade frågan om kyrkogårdarnas oordning en religiös sida: ”Med föreställningen om en individuell uppståndelse var det ju nödvändigt att uppsamla och omsorgsfullt tillvarataga de ben, som vid nya grävningar på kyrkogården komma i dagen. Därtill tjänade benhusen.”[x]

 

  • Orsakerna till benhusens försvinnande i Sverige
    • Reformationens införande

Att benhusen försvann i Sverige och på de flesta andra håll i Europa hänger samman med reformationens införande. Men det skedde bara gradvis. Det första direkta förbudet att uppföra benhus i Sverige är från 1644, vid en stiftssynod i Uppsala: ”Beenhws skole intet liidas wid Kyrckiorna, som månenstedes sedh är, vthan the skola förwaras vthi jordenne, som wår Herre förordnath hafwer, ty, såsom the af jord äre komne, skola de ock warda igen.”[xi]

  • Kyrkogårdarna lades utanför bebyggelsen

En annan viktig orsak till att man avskaffade benhusen var att kyrkogårdarna förlades utanför bebyggelsen, där de hade möjlighet att utvidgas. ”Früher hat der Brauch, die aus den Gräbern gehobene Gebeine in Ossuarien aufzustellen, in Mitteleuropa bis ins flache Land gereicht. Mit dem Auflassen der kleinen raumbeengten Stadtfriedhöfe und der Anlage erweiterungsfähiger Friedhöfe ausserhalb der geschlossenen Siedlung fiel ein Hauptgrund für die Räumung aufgelassener Gräber: der Platzmangel, weg. So finden wir schon zu Zeiten Tappeiners und Holls die Ossuarien fast nur in den Alpenländern (Schweiz, Österreich, Oberitalien) vor, wo besonders in den Seitentälern die kleinen Friedhöfe heute noch mitten in der Ortschaft und die Kirche angelegt sind und der meist felsige Boden zu einer oft recht frühzeitigen Räumung der Gräber zwingt, um für die Nachfolgenden Platz zu machen.”[xii]

2 HALLSTATT

image00040

2.1 Historisk översikt

Hallstatt – ort i Salzkammergut, Oberösterreich, ligger klämd vid foten av det 3 000     m. höga Dachsteinmassivet, vid stranden av Hallstättersjön,[xiii] 8 mils bilväg sydöst från Salzburg.

Ca 2500 f.Kr. de första människorna i Hallstatt

900  ”      fynd av bronsverktyg

800-400   ”      Hallstattkulturen

350  ”       Kelter, La Tène-kulturen

0-400 e.Kr.   Romare hade sommarvillor vid Hallstättersjön. Hallstatt skall ha det äldsta saltverket i världen.

År 1000 kommer klostret Traunkirchen i besittning av saltverket.

1181 en romansk kyrka.

1291-97 saltkrig mellan ärkebiskopen av Salzburg och hertig Albrecht. Hallstatts första bykärna förstörs. 1311 får Hallstatt Marktrecht. Statlig saltbergsdrift. 1320 invigs den andra romanska kyrkan.[xiv] Den nuvarande katolska kyrkan är från 1505.

Ursprungligen hade 12 borgare rätten till salthandeln.[xv] Saltarbetarna var ett priviligierat folk. De var kunniga yrkesmän, man var rädd att mista dem. Bl.a. fick de gratis salt och var befriade från krigstjänst. Arbetarna utnyttjade sin ställning och utövade sin egen religion (protestantismen). 1602 skall två protestanter ha blivit dödade för sin tro, och 1734 lär 44 familjer ha deporterats till Siebenbürgen. Fyra år efter religionsfriheten (Toleranspatent) byggde Hallstatt-borna ett protestantiskt bönhus. Men diskrimineringen fortsatte, och protestanterna vägrades sjukhusvård.[xvi]   1859-61 byggdes den protestantiska kyrkan, som ligger vid vattnet.

image00026

Saltarbetarna tjänade tidigt extra på att bära turister upp till saltgrottorna. Sedan 1804 fanns i Hallstatt en bergförarförening.[xvii]                                                                                                                               Turismen är gammal i Hallstatt. Redan de gamla romarna hade sommarvillor där, och i slutet av 1800-talet upptäcktes Hallstatt av kejsaren med hov, som hade sommarresidens i Ischl.

image00039

Hallstatt har alltid varit en industriort, och någon plats för jordbruk har inte funnits. Skogsbruk förekommer, och 1873 invigdes en skola för träsnideri.[xviii]

Hallstatt är väl mest känd för den s.k. Hallstattkulturen, som blomstrade här ca 650-400 f.Kr. 1846 upptäcktes ett gravfält, bestående av ett 1000-tal gravar med rik utstyrsel, som nu finns i Wien.

1890 fanns ca 789 invånare (Meyer)

1949    ”       1350       ”        (Svensk uppslagsbok)

1974    ”       1213       ”        (Lehr)

I dag har Hallstatt ca 1360 fasta invånare varav 1000 är katoliker och 360 protestanter. [xix] Protestanterna har ingen egen kyrkogård utan får dela plats med katolikerna.

image00028

2.2 Kyrkogården

Kyrkogården, som räknas som en av de vackraste i Österrike, med välskötta gravar, alla prydda med prunkande blommor, [xx] ligger liksom många andra kyrkogårdar i Österrike, i en terräng där det är ont om vågräta ytor. Den är uppbyggd som en terrass i bergsluttningen, med en 15 m. hög stödmur. Platsbristen har gjort att man fått ligga 7-10 år.[xxi] I Sverige är den normala gravtiden 25 år.

Släktgravar förekommer inte i Hallstatt. Totala antalet gravplatser är 250-255. När tiden har gått ut, och i den mån gravplatsen måste tas i anspråk för nytt lik, grävs benen upp, rengörs och placeras i benhuset i Michaels.kapellet.

2.3                 Benhuset

image00032

Michelskapellet ligger inom kyrkogårdsområdet, intill västra muren. Dörren vetter mot öster. Benhuset befinner sig i Michaelskapellets krypta, byggt ca 1300.

Benhus byggdes på kyrkogårdarna inom det sydtyska området från 1000-talet till 1500-talets början. Från 1000-talet fram till 1200-talet var de mestadels runda, senare 8-12-kantiga – alltid i två plan. Bottenplanet var nästan alltid underjordiskt. På översta planet finns kapellet, som i regel är vigt till ärkeängeln Mikael, skyddsängel för själarna i skärselden.[xxii]

Michaelskapellet i Hallstatt är en gotisk överbyggnad ovanpå en romansk krypta.

Kryptan, som här kallas Karner, ligger försänkt i marken i sluttningen. De tjocka, fönsterlösa väggarna, som bär upp tunnvalvet, omsluter ett rektangulärt rum, ca 4 x 6 m., med längdriktning i öst-väst. Dörröppningen vetter mot öster.

Dörren är dekorerad med en dödskalle i lågrelief, som tycks ha en bladkrans om pannbenet. Otvivelaktigt är att skallen har välbehållna öron.[xxiii]

image00038

Längs kryptans syd-, väst- och nordsidor ligger lårben och överarmsben ordentligt staplade till en höjd av ca 1 m. Ovanpå dessa ligger ett stort antal skallar. Bakom lårben och överarmsben – inte synliga – revben, kotor och småben. Antalet skallar har uppskattats olika av olika forskare, från 1000[xxiv] till 4000.[xxv] Den mest aktuella siffran är ca 2000.[xxvi]                  Det placerar Hallstatts benhus bland de mer betydande.[xxvii]

Invid västväggen brinner en ständigt tänd oljelampa under ett krucifix.

Hallstatts unika ställning bland Europas benhus beror på det stora antalet bemålade skallar, enligt Sjøvold 685 st. samt ett antal med ett enkelt signum.[xxviii]

3                    BEMÅLADE SKALLAR I MELLANEUROPA

Det är framförallt de efterlevande, som velat sörja för identifieringen av den avdöde släktingens skalle. Ofast har man låtit dödgrävaren rengöra och bleka skallarna, och sedan förser han dem med något igenkänningstecken. Enklast kan det ske genom namn eller initialer, med eller utan uppgift om dödsåret, såsom Hiss[xxix] och Wittstein[xxx]         har uppgivit för Disentis och några andra benhus i kantonen Uri i Schweiz och Gustav Sauser[xxxi]  för benhusen i Ötz och Längenfeld i Tirol. Ibland förekommer färgade band med slingor och mönster, till största delen över pannbenet (Ötztal.) Hiss fann liknande bruk i benhuset i Emmeten i Schweiz, men han berättar också, att man kännetecknat skallarna i benhusen med familjernas bomärken, som också användes för att märka ägodelar, och som icke läskunniga undertecknade handlingar med i ställe för namnteckning. Till denna enkla textning eller detta fastklistrande av etiketter (Längenfeld i Ötztal) tillkommer ofta svartmålade kors i diverse former, eller palmblad i kransform, och slutligen målningar i många färger med blad och blomornament eller kransar. Den senare typen finns i större antal i behusen i Oberösterreich, Salzburg, Oberbayern och Tirol, dvs. i det bajuvariska[xxxii] bosättningsområdet.

I benhusen i det Nordtirolska Oberinntal och dess sidodalar – alltså i övervägande alemanniskt[xxxiii] område – har man inte funnit några bemålade skallar.[xxxiv] I det av bajuvarier bebodda Unterinntal, har däremot denna sed hållit sig kvar in på 1800-talet, på vissa orter in på 1900-talet.

Ibland kan den före detta skallbärarens sociala ståndstillhörighet uttryckas genom symbolisk målning. I Macugnaga, en tysk språkö vid Monte Rosa i Italien, kan man genom den påmålade svarta kalotten urskilja de tidigare prästerna bland skallarna.

I S:t Weit vid Neumarkt an der Rott i Niederbayern används familjevapnet.

På vissa orter i Salzburgområdet finns enstaka skallar med påmålade ordspråk: ”War ich schön oder hässlich?” ”War ich geliebt oder verachtet?” ”War ich reich oder arm?”[xxxv]

Zuckerkandl har uppmärksammat en lokalt begränsad typ av skallmåleri. I benhusen i Maria Wörth i Kärnten och Adriach i Steiermark fanns skallar, som var täckta med nummer, siffrorna 1-90.[xxxvi]

Mycket omfattande är samlingen av bemålade skallar i Eggelsberg i Oberösterreich. Nära 100 skallar är vitmålade och sedan dekorerade med slingor och kransar i guldbrons, ögon- och näshålor är grönmålade och guldkantade. På pannbenet är namn och dödsår målat i svart, gotisk stil.[xxxvii] I Eggelsberg fanns också en kvinnoskalle med ögon- och näshålor täckta av svarta tygspetsar.[xxxviii]

I Handenberg och Burgkirchen har Hugo von Preen hittat helt förgyllda skallar. Andree fann liknande skallar i Überackern vid nedre Salzach och enstaka exemplar på vissa orter i Obreösterreich. Ofta var också hela skallen överdragen med silverfärg och texten målad i svart.[xxxix]

4                    BEMÅLADE SKALLAR I HALLSTATT

4.1                 Hallstatts särställning

Hallstatt utmärker sig i detta sammanhang på två sätt. För det första genom den stora mängden målade skallar, hela 685 skallar enligt Sjøvold – för det andra genom den exakta textningen, som gör det möjligt att följa upp till fyra generationer. Det erbjuder ett värdefullt forskningsmaterial för osteologer, antropologer och medicinare.[xl]

Under 1700-talets första hälft började man att dekorera skallarna.[xli]           Den tidigast daterade skallen Sjøvold påträffat härrör från 1741.

image00017

4.2                 Exempel på bemålningar

Här följer ett någorlunda representativt, om än begränsat, urval av de förekommande typerna.[xlii]

  1. Skalle H. 825:

Text (svart): ”Josef Reiter” under pannknölen.

Bemålning: svart kors på pannbenet, grönt eklöv på höger sida om pannknölen fram till tinningen, grön murgrönskvist på vänster sida från pannknölen till tinningen.

  1. Skalle H. 719:

Text (svart): ”Johan Buchner” över ögonbågen.

Bemålning: svart kors på hjässan, och därunder tre skära rosor på pannbenet ovanför texten.

  1. Skalle H. 560:

Text (svart): ”Leopold Riezinger” över ögonbågen.

Bemålning: svart kors på pannbenet, grön lagerbärskvist på höger sida från pannknölen till tinningen.

  1. Skalle H. 761:

Text (svart): ”Jacob Ramsauer” över ögonbågen.

Bemålning: litet blått kors på pannbenet, en krans av färgglada rosor omväxlande med blad ovanför ögonbågen till nackbenet.

  1. Skalle H. 1775:

Text: ”H.W.” på pannbenet ovanför kransen.

Bemålning: krans av färgglada rosor omväxlande med gröna blad över pannknölarna och hjässbenet.

  1. Skalle H. 843:

Text (svart): ”Michael Riezinger”.

Bemålning: svart kors på pannbenet, på vänster sida murgrönskvist, på höger sida eklöv (från pannknölen under hjässknölen).

  1. Skalle H. 644:

Text (svart): ”Michael Sethaler 1862”.

Bemålning: svart kors på pannbenet, två gröna flikiga blad på båda sidor från pannknölen till hjässknölen.

  1. Skalle H. 605:

Text (svart): ”Maria Hemetzberger 1874”.

Bemålning: svart kors på pannbenet, grönt palmblad på vänster skallsida, grönt eklöv på höger skallsida.

  1. Skalle H. 462:

Text (svart): ”Anträ Grueber”.

Bemålning: litet blått kors på pannbenet, krans av färgglada rosor omväxlande med blad över ögonbågen fram till hjässbenet.

  1. Skalle H. 658:

Text (svart): ”Michael Edlinger”.

Bemålning: svart kors på pannbenet, grönt eklöv på vänster skallsida, grön oleanderkvist på höger skallsida.

  1. Skalle H. 464:

Text finns inte.

Bemålning: litet rött kors på hjässan, flikigt grönt blad på höger skallsida, tjock grön flätad kvist på vänster skallsida, tre skissmässigt utförda rosor på pannbenet, en fembladig röd blomma på näsroten.

  1. Skalle H. 348:

Text finns inte.

Bemålning: enkel, svart, smal fjäderkrans över ögonbågen och hjässbenet.

  1. Skalle H. 387:

Text (röd): ”Cäcilia Soling”.

Bemålning: litet blomornament i färger på pannbenet med litet rött kors på hjässan.

  1. Skalle H. 597:

Text (svart): ”Georg Wesenauer 1873”.

Bemålning: grön murgrönskvist på båda skallsidor, kors på pannbenet (med konturer i blyerts).

  1. Skalle H. 1774:

Text finns inte.

Bemålning: svart blekt fjäderkrans från näsroten till hjässbenet.

  1. Skalle H. 589:

Text (svart): ”Johann Eisl”.

Bemålning: svart kors på pannbenet.

  1. Skalle H. 1464:

Text (blå): ”E.K.”

Bemålning: mellan bokstäverna ett svart kors, därunder en brokig krans.

  1. Skalle H. 842:

Text finns inte.

Bemålning: svart kors på pannbenet, därunder urblekt, smal grön krans, från tinning till tinning.

  1. Skalle H. 614:

Text: ”Julius Madlberger 1885”.

Bemålning: två svarta murgrönskvistar på skallsidorna, svart kors på pannbenet.

  1. Skalle H. 595:

Text: ”Mathias Stocker 1873”.

Bemålning: svart kors på pannbenet, grön oleanderkvist på vänstra skallsidan, grönt eklöv på högra skallsidan.

  1. Skalle H. 802:

Text: ”Franz Steiner 1877”.

Bemålning: en grön murgrönskvist på höger och vänster skallsida.

  1. Skalle H. 1118:

Text: ”B.Z.” över näsroten.

Bemålning: litet rött kors på pannbenet, vidare en rödfärgad, skissartad, grundad målning, som fortsätter i en smal, grön krans från skallsida till skallsida.

  1. Skalle H. 629:

Text finns inte.

Bemålning: smal, grön krans, som förbinder pann- och hjässknölarna.

  1. Skalle H. 656:

Text: (otydlig svart): ”Johann Lechner”.

Bemålning: svart kors framför hjässan, rester av en färgad krans, en enkel svart fjäderkrans går över skallens fyra hjässknölar.

  1. Skalle H. 616:

Text (svart): ”Maria Kösler 1867”.

Bemålning: litet svart kors på pannbenet, en grön oleanderkvist på vänster och höger skallsida.

  1. Skalle H. 887:

Text: (med latinska bokstäver): ”Jakob Wallner Bergarbeiter”.

Bemålning: svart kors på pannbenet, därunder förbinder en svart fjäderkrans de fyra hjässknölarna, i kransens mitt på pannbenet, är infogat en fembladig blomma i svart.

  1. Text (svart): ”Johann Dengler Salinenarb. i. P. 1865-1938”.

Bemålning: svarta vinjetter på pannbenet på ömse sidor om årtalen.

image00033

  1. Text (blekt svart): ”Michael Sheutz 1868”.

Bemålning: grönt (Malteser) kors på hjässan. Murgrönskvist på höger och vänster skallsida.

  1. Text finns inte.

Bemålning: (svart) orm som slingrar sig ur högra tinningen över pannbenet, med huvudet genom vänstra ögonhålan och upp mot hjässan.

  1. Text (svart): ”Karl Trausner 1887-1936”.[xliii]

Bemålning: svart kors på hjässan, under korset ovanför namnet fyra enkelt målade blommor i rött och grönt. På höger och vänster sida om pannbenet en blomma av samma enkla typ, ovanför näsroten en vinjett i grönt och rött.

  1. Text (svart): ”Maria Eder geb. 3 April 1890 gest. 3 Febr. 1915”.[xliv]

Bemålning: gröna flikiga blad på höger och vänster sida av pannbenet och korsande hela hjässan, ett svartrött kors på näsroten.

  1. Text (röd och svart): ”Adolf Grill 1852-1952”.

Bemålning: svart kors på hjässan, murgrönskvist på höger och vänster skallsida.

  1. Text (svart): ”Leobold Engl h.h. Cassa Controleur 1861”.

Bemålning: gröna ekblad på vänster skallsida, grön murgrönskvist på höger skallsida.

  1. Text (blekt svart): ”Alois Löcker /otydligt ord/ Salinen Unter Feldartzt”.

Bemålning: svart kors på hjässan, gröna ekblad på vänster skallsida, murgrönskvist på höger skallsida.

 

4.3 Gruppering av bemålningarna

Bemålningen av skallarna låter sig indelas i två huvudgrupper:

  1. Blomkrans med blad i färg
  2. ovanför näsroten runt mot nackbenet
  3. på pannknölarna och bakre delen av hjässan (ovanför den namn eller initialer), ett kors på pannbenet eller framhuvudet.
  4. Två gröna kvistar på sidorna (murgröna, oleander, eklöv eller palmblad), placerade högre eller lägre på skallsidorna, ungefär från hjässknölar till pannknölar (därunder namn eller initialer), ett kors mellan kvistspetsarna, på pannbenet eller på framhuvudet.[xlv]

Uppenbarligen finns det skallar som inte låter sig inordnas i dessa två grupper (ormskallen, Trausner, Dengler.)

Korsen av typ Malteser- är alltid svarta, när de förekommer tillsammans med kvist- och bladbemålningar. Tillsammans med kransbemålningar är de svarta, eller också röda eller blåa.

De är placerade antingen mitt på pannbenet eller på hjässan, mellan grenspetsarna eller ovanför kransen. Kransbemålningen kan också vara svart eller grön.

5        SKALLMÅLARNA

Skallmålarna, ”die Totenmaler”, har mestadels förblivit anonyma. Ofta har det varit dödgrävarna eller lokala hantverkare, snickare, målare o.a.[xlvi] I vissa fall har det varit kringvandrande målare, som även målat bruksföremål som vattenhoar, smörbyttor och liknande.[xlvii]

De enda skallmålare, som är omnämnda i den tillgängliga litteraturen, är Peter Schlechl från Kolsass i Unterland[xlviii] och Lang från Gosau.[xlix]

Av målarna i Hallstatt är inga omnämnda i litteraturen (med undantag för Karl Trausner i en bildtext i Henschen 1965, s. 40).

På ort och ställe är tre målare kända:

Isidor Engl (1832-1918), var Oberhutmann och Grubensteiger i saltverket. Han assisterade Bergmeister J.G. Ramsauer (1797-1876) i hans utgrävningar av Hallstattgravfälten. Engl gjorde akvareller och skisser av fyndföremålen och gravarna.[l]”…ein Amateur mit einer überdurchschnittlichen Begabung”, enligt Lehr.

Enligt traditionen skall Engl ha målat ormskallen. Isidor Engls skalle och flera av hans släktingars finns i benhuset. Isidors skalle lär ha målats av Karl Trausner (1887-1936).[li] Enligt Sjøvold var Trausner husmålare till yrket. Karl Trausner och många av hans släktingar finns också i benhuset. Karls skalle skall ha målats av en son.[lii]

Henschen 1965, s. 40, återger ett fotografi av Karl Trausner, levande, i benhuset. Bildtexten anger felaktigt att fyra skallar som arrangerats för fotot nyss är upptagna ur gravarna. Flera av skallarna är troligen inte målade av Trausner, utan av en föregångare.

På Isidor Engls skalle har Trausner helt givit avkall på dekorativa element. Skallen är omsorgsfullt rengjord och blekt – vitare än de flesta – och textningen i svart täcker hela pannbenet, kors saknas.[liii] Trausners egen skalle är återhållsamt dekorerad med stiliserade blommor.

Den senaste i raden av skallmålare i Hallstatt, är den nu 77-årige Kirchschlager.[liv] Mycket tyder på att han är den siste. Ingen Hallstattskalle har målats efter 1964. Den siste, som stod till blekning sommaren 1965, stals innan den målats.[lv]

Kirchschlager är född i Hallstatt och gick i folkskola där. Han ville utbilda sig till konstnär, men familjen saknade medel att sända honom till Wien eller Linz. Han utbildades i Bad Ischl till hus- och skyltmålare. Sedan arbetade han fram till pensioneringen som målare i saltverket. Från ca 1945 säger han sig ha målat skallar för benhuset i Hallstatt. Totalt uppskattar han det till 20-30 skallar. Hans son säger sig vara beredd att överta, när fadern dör. Kirchschlager själv vill dock hellre kremeras än ställas in till sina förfäder i benhuset.[lvi]

 

6                    TILLVÄGAGÅNGSSÄTTET VID MÅLANDET

När Kirchschlager får de anhörigas uppdrag att måla en skalle, som grävts upp, 7-15 år efter begravningen, så har först dödgrävaren rengjort, tvättat och kokat den. Därefter har skallen placerats på en hylla under gaveln på dödgrävarhuset, i ett hörn av kyrkogården.[lvii]

En till två månader får den stå där utsatt för väder och vind. För att solen skall bleka ordentligt, gör man det under sommarhalvåret. När skallen är färdigpreparerad, tar Kirchschlager den med sig hem.

Kirchschlager målar med oljefärger, tidigare använde man kaseinfärg.[lviii] Dekoration och utförande av texten har Kirchschlager fått forma efter egen smak. Han säger sig ha tagit hänsyn till om den döde var man eller kvinna, ung eller gammal. En gammal man bemålar han med en kvist av eklöv, murgröna eller palm. En kvinna, särskilt om hon är ung, ger han en mångfärgad blomsterkrans. Denna kan även komma en jägare till del.

Kirchschlager har under senare år målat flera skallar, som skickats till honom från Heidelberg, Paris, Baden. Flera av beställarna har varit läkare, så man kan förmoda att skallarna kommer från anatomiska institut och obduktionssalar.

7                    FÖRSÖK TILL TOLKNING

Rimligtvis finns inte endast en förklaring till varför Hallstattskallarna existerar, och varför de ser ut som de gör – lika lite som en enda tolkning kan täcka hela deras innebörd. Låt oss börja med den djupast liggande.

7.1                 Det magiska elementet

7.1.1              Magiska föreställningar om ben och särskilt skallar.

Redan de tidigaste mänskliga skelettfynden visar på en rituell vördnad för skallen. Man har brutit upp skallbasen för att komma åt hjärnan, som förtärdes i tron att man därigenom övertog den dödes makt och kraft. Bruket har kunnat iakttas ända in i våra dagar, t.ex. i Melanesien.[lix] Att skallarna verkligen haft ett rituellt syfte styrks av att man hittat ett mycket större antal skallar än övriga skelettdelar.

Från utgrävningar i Jeriko finns intressanta fynd från tiden omkring 6000 f.Kr. ”En skalle av en äldre man hade placerats under golvet i vinkel mellan två väggar, kanske för att man på detta sätt skulle kvarhålla hans själ i huset och bevara hans visdom. (…) På ett ställe anträffades ett stort antal skelett, omkring 40, men de flesta utan huvud. Dessa hade tydligen avlägsnats från kroppen för att förvaras på annat ställe, eller göras om till porträtt.”[lx]

Andree berättar från seklets början i Alpområdet: ”…der Brauch besteht, bei Neubelegung der Gräber (…) oft die Schädel allein zur anderweitigen Aufbewahrung herauszunehmen, während die übrigen Skeletteile an ihrer Stelle bleiben.”[lxi]

En bisarr sed med mycket tydlig innebörd relaterar Henschen från Nya Guinea: ”…villkoret för att en nyfödd gosse skall få namn /är/ att man dödar och tar huvudet av en man vars namn man känner. (…) Skallen med den uppbrutna skallbasen bevaras som en helig fetisch, så länge den nyss namngivne lever.”[lxii]

Enligt Brinton så är idén bakom alla seder i samband med bevarandet av ben: ”A part of the soul, or one of the souls, dwelt in the bones; that these were seeds which, planted in the earth, or preserved unbroken in safe places would in time put on once again a garb of flesh and germinate into living human beings.”[lxiii]

Språket illustrerar detta: iroki-ordet för ben är esken och för själ atisken, bokstavligen ”det som är inne i benet.”[lxiv]

I en athapascadialekt heter ben yani och själ i-yune.[lxv] Nur Yalman refererar nästan samma bensymbolik från Ceylon: atta betyder ben, även frö och testikel.[lxvi]

Krader kan berätta om en liknande uppfattning hos Buryat-folket vid Bajkalsjön: människan har tre själar. ”The first of these is the soul which housed in man, more precisely in the skeleton of man (…) if a bone is broken, this soul is harmed.”[lxvii]

Skallar har använts som rituella dryckeskärl runt om i världen; Henschen berättar om fynd från Monte Circeo i Italien, från Mähren, Spanien, Mexico, Peru, Tibet och från Ringsjön i Skåne.[lxviii]

Andree ger intressanta exempel från Mellaneuropa: i Ansbach lät man hedningarna som skulle omvändas dricka ur den undergörande Humbertus-skallen, i Trier botade en klunk ur den helige Teoduls silverinfattade hjärnskål feber, och åtminstone fram till 1900-talets början satte man den 2:a januari fram den helige Marcarius’ skalle i Mariakapellet i Würzburg som ett medel mot huvudvärk.[lxix] Andree kan även berätta, att skallarna i benhusen i Bretagne kunde tala på vissa festdagar. I Tréguier skedde det på Allhelgonadagen. De berättade då om hur det stod till hinsides, och om vilka som skulle dö det kommande året.[lxx]

7.1.2              Magiska föreställningar i samband med målade skallar.

Bemålning av människoben har förekommit i många delar av världen, och seden har troligen funnits redan i förhistorisk tid.

Ben täckta mer eller mindre med färg – många gånger vet man inte om det varit med avsikt eller en tillfällighet – är mycket vanligt över stora områden i Amerika och Europa – i Kaukasus, Sydryssland, Moravia, Böhmen, Schweiz, Italien, Frankrike och Tyskland.

Hrdlička delar in pigmentering och målning i flera grupper. Något förenklat så här: 1. Skallar som färgats genom jordmånens påverkan. 2. Skallar målade för hand med röd färg. 3. Skallar målade i olika färger. De är få och inte gamla, alltså inte en urgammal sed.

Användning av röd färg tycks ha varit vanligt i begravningsriter bland Amerikas indianer. Den röda färgen är betydelsefull för indianerna. Man lade ofta färg med i graven, kunde måla den dödes skalle och även händer, fötter och större skelettdelar.

En del indianstammar lät liket ruttna, gjorde sedan rent skelettet, målade vissa delar röda och begravde dem. På Karibiska öarna grävde men upp liket efter en tid, gjorde det rent, blekte det, målade det och placerade skallen i en vidjekorg och hängde framför den dödes bostad. När korgen blev full, lades benen i en grotta.

Röd målning var en del av en krigares utrustning vid strid, och ett tecken på duglighet, värdighet, ära och godhet.

Andra målade huvud och ansikte för att mildra dödens hemska nakenhet.[lxxi]

Seden att måla hela skallen i en färg kan dokumenteras ända från förhistorisk tid, t.ex. den ockrafärgade kvinnoskallen från Dolní Vestonice i Mähren.

Det kanske första skrivna vittnesbördet har vi från Herodotos (484-425 f.Kr.). Herodotos berättar i sin andra bok om en skytisk folkstam, issedonerna: ”Men hufvudet göra de glatt och rent, samt förgylla det och hafva det sedan som en helgedom, åt hvilken de årligen offra.”[lxxii]

Från relativt modern tid skriver sig de guld- och silverbemålade skallar som finns i Österrikiska benhus. (se s. 7)

En unik typ av magisk skallbemålning utgör de skallar som Zuckerkandl har funnit i benhus i Maria Wörth och Adriach. (Se s. 7, not 36.) Skallarna är täckta med siffror från 1-90, som tros vara lotterinummer. Hittills har man inte kunnat förklara på vilket sätt skallen skulle hjälpa till att vinna på lotteri, även om tjeckiska paralleller kan kasta något ljus över frågan.[lxxiii]

7.1.3              Ev. speciell benägenhet för magisk-rituella handlingar i Hallstatt-området

”Die Bereitschaft für solche Handlungen in der Bevölkerung kommt sehr drastisch in der Bestimmung des in der ”Eysselsbergschen Gruftkapelle” (1668) unter dem Hochaltar der Friedhofkirche bestatteten Urahnen des Geschlechtes der heutigen Eisselberg, Christoph Eyssl von Eysselberg, zum Ausdruck, nach der er wünschte, alle 50 Jahre aus der Gruft gehoben zu werden und auf einem Kahn eine Seefahrt zu machen, wie sie zum letzten Mal im Jahre 1905 – dann auch ausgeführt wurde.”[lxxiv]

Morton säger att kistan, innan den skulle ut på sjön, bars ett varv runt kyrkan. Morton hävdar 1954 att det skedde sista gången vid 1800-talets mitt. [lxxv] Sauser uppgav, också 1954, att det upprepades 1905, och Sjøvold menar, att det åter skedde så sent som 1955. Enligt Sjøvold skall det någonstans i Tirol finnas en likartad sed, där skallarna en gång om året tas ur benhuset och placeras i en båt, som gör en färd på sjön. Detta har inte ytterligare kunnat beläggas.

7.2                 Symbolvärden hos vissa växter

De växter, som här skall diskuteras, är de som förekommer som dekorativa motiv på skallarna i Hallstatt.

Ek: Dyrkan av eken eller ekguden tycks ha varit gemensam för alla grenar av den ariska rasen i Europa. Både greker och romare satte trädet i samband med sin högsta gud, Zeus och Jupiter, himmelens, regnets och åskans gudomlighet. Den kapitolinske Jupiter hade helgat åt sig en ekkrans.[lxxvi]

Eken har använts som ett uttryck för vördnad. I det konventionella blomsterspråket, som kom till Europa från Persien, stod eken för styrka.

Murgrönan är hoppets växt. Den grönskar året runt och kan sägas symbolisera det eviga livet. Av de växter som förekommer som motiv är murgrönan den vanligaste i den lokala floran.

Palmblad: Biblisk symbol för segerglädje. ”Den rättfärdige grönskar såsom ett palmträd.”[lxxvii]

Oleander har stor likhet med oliv, som symboliserar fred. ”Jag skall vara såsom ett grönskande olivträd i Guds hus.”[lxxviii]

Lagerblad: Symbol för ryktbarhet och ära. På romerska kejsartiden bar triumferande härförare en lagerkvist i högra handen och en lagerkrans om pannan.

Rosor: Det symboliska värdet är kärleken och förgängligheten. Förmodligen är det symboliska mindre väsentligt än den estetiska effekten, när det gäller rosenkransarna.

Förgätmigej står för åtanke.

Andra hälften av 1700-talet, när man började måla skallarna, var nyklassicismens tid. Inom bildkonsten sökte man grekiska och romerska förebilder. Människor och gudar med lagerkransar om pannan eller vinlöv i håret var vanliga motiv.

7.3                 Ormskallen

image00018

Den s.k. ormskallen behandlas för sig, både därför att den till motivet skiljer sig från de övriga, och därför att den är praktiskt taget unik.[lxxix][lxxx]

Det finns tre olika tolkningar av denna skalle, med stigande grad av abstraktion.

Enligt den första tolkningen har skallen tillhört en jägare som blev ormbiten och dog.[lxxxi]

En blekare variant av denna tolkning förmodar, att skallen har tillhört någon som hittats död i skogen, och att denne blivit ormbiten.[lxxxii]

Så har vi den freudianska tolkningen. En informant, som vill vara anonym, tänker sig att skallen tillhört en ung flicka, som våldtagits och dödats i skogen.

En närbesläktad symbolik har framförts av en kyrklig informant: ”Ormen besvek mig, så att jag åt.” (1 Mose 3:13, Evas ord till Herren efter syndafallet.)

Syndens lön är döden.

Prästen på Katholisches Pfarramt står för den kanske mest trovärdiga tolkningen: att skallen uttrycker förgängligheten.

Vid sidan av alla dessa tolkningar finns det även en estetisk: skallen med alla öppningar och håligheter har frestat målaren att sätta dit den slingrande ormen.

Om man bortser från denna speciella skalle, kan de övriga skallarnas bemålning tydas på ytterligare tre sätt: a) en önskan att ära sina döda, b) ett försök att mildra döden, c) att bevara den dödes identitet. Var och en av dessa tolkningar har mycket som talar för sig.

7.4                 Att ära de döda

Andrees berättelse om dödgrävaren, som omsorgsfullt putsat och blekt sin svågers skalle, är ett klart exempel på önskan att ära en anförvant. Andree talar då också om ”…die völlig in den Ahnenkultus fallende Sitte…”[lxxxiii]

Även Sauser fäster stor vikt vid denna förklaring: ”Ist schon die Aufstellung der Schädel in einem Beinhaus nicht nur der Ausdruck des Platzmangels auf dem felsigen Grunde eines Bergfriedhofs, sondern ebensosehr aus religiösen Motiven, (…) und einen gewissen Toten- bzw. Ahnenkult zu verstehen, so trifft letzteres ausschliesslich für die Bemalung zu.”[lxxxiv]

7.5                 Att mildra döden

Troligen har bemålningen tjänat ett ännu mera elementärt syfte än att ära den döde, nämligen att mildra och smycka dödens nakna ansikte.

Som Malinowski säger, är det två motstridiga känslor som griper en vid åsynen av en anhörigs lämningar: ”… love of the dead and loathing of the corpse …”[lxxxv]

Förmodligen kan man inte heller bortse från bergsbornas målarglädje. Samma motiv som finns på skallarna återkommer på möbler, tavlor och bruksföremål i Hallstattbornas hem, för övrigt ofta målade av samma konstnärer.

7.6                 Att bevara identiteten

Den kanske tyngst vägande förklaringen till bemålningen av skallarna är önskan att bevara den dödes identitet. Texten på skallarna fyller då samma funktion som texten på gravstenarna.

Om man nu inte vill betrakta seden som ett utslag av det germanska ordningssinnet, som tar sig uttryck i att etikettera exempelvis jakttroféer,[lxxxvi] kan man söka orsaken i den utformning benhusen fick under påverkan av kyrkan. Benhusen kom att användas för att åskådliggöra människans förgänglighet och dödens nivellering. Man uppmanade ”… de levande att gå till gravarna för att där betrakta de dödas ben: vem som var herre och vem som var dräng, vem som var fattig och vem som var rik.”[lxxxvii]

 

Här följer några rim från benhusportarna:

 

Du, som oss skådar här, säg om du skiönja kan,

Hwem af oss warit hög, och hvem en ringa man?

Hwem fattig, och hwem rijk, hwem olärd och hwem lärd?

Hwem fram för andra täck och mer att älskas wärd?

Hwem af oss gått bak om, hwem suttit och stått främst?

Tör ock en Staf-Karl här snart liggia Kongen närmst

Ty lijt på ingen ting, men tänck at så skal gå:

Oss klädes af wår hamn, wij hoopas i en wrå

See döden oss har fält. Den är allena wäll

Som lagat för sin död, at han får upstå säll.[lxxxviii]

Wir toten liegen hie

und nyemant ist under euch der

chün erfinden welcher under

uns der gewaltigist ye woer[lxxxix]

Herr und Knecht

Arm und Reich

Werden allda

Alle gleich[xc]

[i] ”…själva benhusinstitutionen är en typisk medeltida uppfinning,…” Fehrman 1954, s. 5.

[ii] Fehrman 1954, s. 18 – s. 60 citat ur Fehrman

[iii] Fehrman 1954, s. 152

[iv] Fehrman 1952, s. 267

[v] Fehrman 1954, s. 61

”I Godegård inrättade prosten Yckenberg i mitten på 1770-talet åt sig en familjegrav på kyrkogården, men ordnade därvid så att i bottenvåningen blev ett benhus för sockenborna.” Johansson 1938, s. 50

[vi] Johansson 1938, s. 50

[vii] op. cit. s. 47

[viii] op. cit. s. 48

[ix] Nylund 1917, s. 169, citerande Lundström, Synodalakter, !. 165

[x] Kyrkogårdskonst 1919, s. 17

[xi] Nylund 1917, s. 168, citerande Lundström i Svenska Synodalakter, I. 69

[xii] Sauser 1938, s. 114

[xiii] SU 1949, band 12, 788-789

[xiv] Lehr 1975, s. 43

[xv] Meyer 1897

[xvi] Lehr 1975, s. 40

[xvii] op. cit. s. 41

[xviii] op. cit. s. 33

[xix] Katholisches Pfarramt

[xx] Skulle någon grav sakna blommor ser besökande till att fördela blommor från de gravar som har.

[xxi] Enligt Sjøvold. Katholisches Pfarramt uppger att i dag är normal gravplatstid ca 15 år.

[xxii] Andree 1910, s. 153

[xxiii] Se bil. 2 bild 13

[xxiv] Zuckerkandl 1883, s. 93

[xxv] Andree 1910, s. 147

[xxvi] Sjøvold

[xxvii] Som jämförelse kan nämnas att S:t Michaelskyrkan i Kaysersberg, Elsass, har ett benhus på gamla kyrkogården daterat 1463. År 1903 skulle det uppskattningsvis finnas ca 8000 skallar där.

Ett romanskt benhus i Schorbach, Lothringen, har ett fem meter högt benskikt (104 m³).

Källa: Andree 1910, citerande Blind 1898, s. 24, och Schwalbe u.o.o.å., s 69

[xxviii] Andree 1910, s. 147: ”…ungefähr 200 davon bemalt” (1897). Sauser 1954, s. 116: ”…est ist aber schätzungsweise nur etwa ein Zehntel der Schädel bemalt,…”

Sjøvolds räkning ger ca 25 procent.

[xxix] Hiss 1864, u.s.

[xxx] Wettstein 1902, u.s.

[xxxi] Sauser 1954, s. 112

[xxxii] Germansk stam, ursprungligen från Böhmen. Har givit namn åt Bayern.

[xxxiii] Germansk stam, har givit namn till franska och italienska beteckningen på Tyskland.

[xxxiv] Undantag: I Paznaun finns 4 målade skallar. Enl. uppgift från G. Greims i Darmstadt, citerad av Andree 1910, s. 149-150. Enl. Sauser 1938, s. 113, befinner sig dessa 4 skallar från Paznaun, 3 vuxna och ett barn, i anatomiska muséet vid Innsbrucks universitet.

[xxxv] Andree 1910, s. 150.

[xxxvi] Zuckerkandl i Zeitschrift für Österreichische Volkskunde, 1, s. 81

[xxxvii] Andree 1910, s. 149, och Sauser 1954, ss. 112-113

[xxxviii] Mitteilungen aus dem Ver. d. k. Sammlung f. deutscher Volkskunde II, 1906, ss. 168-186

[xxxix] Andree 1910, s. 149. Andree rapporterar målade skallar från ytterligare ett antal benhus: I Oberösterreich: Gilgenberg, Längau, Lochen, Kirchberg, S:t Gilgen, S:t Wolfgang; i Salzburgerland: Anthering, Adnet, Bergheim, Ebenau, Gnigl, Krispl, S:t Koloman, Mattsee, Lamprechthausen, Nutzdorf, Oberndorf, Gilgenberg, Ostermiething, Oberalm, Schlehdorf, i Tirol: Rössen Mareit, Villanders, Berchtesgarten, Thieming, Dingolfing, Fishbachau, Fischau, Iulback, Ising, Laufen, Lenggries, Tölz, Wachersberg.

[xl] Benhuset i Hallstatt har framför allt besökts av antropologer och osteologer, såsom E. Zickerkandl, Gustav Sauser, Torbjørn Sjøvold.

[xli] Citat: “Diese Sitte lässt sich bis in die Anfänge des vorigen Jahrhunderts zurückvervolgen.” Zuckerkandl 1883. ”…bis ins Jahr 1600 lässt sich der Brauch zurückverfolgen…”, Lehr 1975.

Folke Henschen lyckas i sin bok: Kraniets kulturhistoria, 1965, ss. 40-41, ta miste med 300 år. Avsnittet med Hallstatt är så späckat med felaktigheter att ett utförligt citat med tillrättaläggande kan vara på sin plats: ”I byn Hallstadt i Salzkammergut, mest bekant genom Hallstadtkulturen under de sista 500 århundraden f.Kr., fortlever sedan 1400-talet en mycket egendomlig sed. På den lilla trånga kyrkogården tar man vart femtonde år upp alla döda ur deras gravar, kranierna tillvaratas och rengörs, det övriga skelettmaterialet läggs i en krypta.” Förutom att Hallstatt är felstavat två gånger, så är Hallstatt-kulturen från ca 800-400 f.Kr. felplacerad. Henschen har vidare förväxlat benhusets ålder med åldern på sedan att måla skallarna. Det är slarvigt att en patolog kan hävda att ”man vart femtonde år /tar/ upp alla döda ur deras gravar,…” osv. Henschens källa, felciterad eller ej, kan enligt litteraturförteckningen i hans bok vara G.-J. Gros, Les Cranies peintes d’Hallstadt (Aesculap, 24:217, 1934).

[xlii] Skallarna 1-26 bygger på G. Sausers inventering 1948-50. H-numren hänför sig till mätdokument som uppbevaras i Anatomiska institutet, Universitetet i Innsbruck.

 

[xliii] Se s. 13

[xliv] Marias är en av de få skallarna med alla tänder i behåll. Hon dog 25 år gammal.

[xlv] Sauser 1954, s. 115

[xlvi] Andree 1910, ss. 147-148

[xlvii] Ibid.

[xlviii] Sauser 1954, s. 112

[xlix] op. cit. s. 116

[l] En del finns i Hallstatts Heimatmuseum.

[li] Enl. Sjøvold

[lii] Se bil. 2 bild 12.

[liii] Andree 1910, s. 147, berättar om ett liknande fall: ”…aus allen leuchtete besonders ein Schädel heraus, (…) auch durch die besondere Weise. (…) ”Ja, der”, meinte der Totengräber, (…) ”de rist von meinem Schwager. (…) Ich habe ihn auch ganz besonders beputzt und gebleicht.”

Trausners egen skalle är återhållsamt dekorerad med stiliserade blommor.

[liv] Se bil. 2 bild 2

[lv] Kath. Pfarramt, Kirchschlager, Sjøvold.

[lvi] Uppgifterna om Kirchschlager och – delvis – den följande framställningen av tillvägagångssättet vid skallmålningen bygger på intervju under juni 1975, se utskrift av band, bil. 1.

[lvii] Se bil. 2 bild 10.

[lviii] Enl. Sjøvold.

[lix] A.C. Blanc 1961 återger en Neanderthalskalle från Monte Cerceo och en nutida skalle från Melanesien, båda med skallbasen uppbruten. Hämtad från Henschen 1965, s. 29

[lx] Henschen 1965, ss. 31-33

[lxi] Andree 1910, s. 147

[lxii] Henschen 1965, s. 28, med källa Blanc 1961, s. 126

[lxiii] Brinton, D.G., Myths of the New World, citerad av Alĕs Hrdlička i The Painting of Human Bones among the Indians, Smithsonian Report 1904, s. 616

[lxiv] Hrdlička 1904, s. 616

[lxv] Ibid.

[lxvi] Krader, i Gods and Rituals, s. 109

[lxvii] Nur Yalman, The Ascetic Buddhist Monks of Ceylon, i Gods and Rituals, s. 297

[lxviii] Henschen 1965, s. 37

[lxix] Andree 1910, s. 147

[lxx] Andree 1910, s. 152, citerande Sebillet, Le Folk-Lore de France, 4, s. 131

[lxxi] Hrdlička 1904, s. 616

[lxxii] Henschen 1965, ss. 33-34

[lxxiii] ”Willst du die Zahlen wissen, welche in der Lotterie herauskommen, so lege dir in der Nacht einen Totenkopf unter den Polster, und er wird sie dir nennen; oder gehe beim Abendläuten zum Beinhause hin und scheibe alle 90 Zahlen auf die Türe. (…) Die Zahlen, welche des anderen Morgens ausgelöscht sind, kommen heraus.”

Andree s. 150, citerande Grohmann, Aberglaube und Gebräuche aus Böhmen und Mähren, s. 228, efter den tjeckiska tidskriften Kvĕty, 1847, s. 467

[lxxiv] Sauser 1954, s. 116

[lxxv] Morton 1954, s. 19

[lxxvi] Frazer 1925, s. 194

[lxxvii] Bibeln, Ps. 92:13

[lxxviii] Bibeln, Ps. 52:10

Möjligen är det här verkligen fråga om oliv, som Sauser felaktigt uppfattat som oleander.

[lxxix] Frazer 1925, s. 182

[lxxx] Se bil. 2 bild 11

[lxxxi] Enl. Kirchschlager och andra informanter.

[lxxxii] Sjøvold, som fastslagit att skallen tillhört en ung kvinna, ansluter sig till denna tolkning.

Sauser 1954, s. 116: ”Lediglich im Fall eder Bemalung der Stirngegend mit einer in Schwarz wiedergegebenen Schlange bringt vermutlich die Todesart durch einen Schlangenbiss zum Ausdruck.”

[lxxxiii] Andree 1910, s. 147

[lxxxiv] Sauser 1954, s. 116

[lxxxv] Malinowski 1948, s. 48

[lxxxvi] Se bil. 2 bild 14

[lxxxvii] Fehrman 1952, s. 266

[lxxxviii] Fehrman 1952, s. 152

[lxxxix] Andree 1910, s. 155

[xc] Hagberg 1937, s. 472

 

 

Wer war der Tor, wer Weiser,

Wer Bettler oder Kaiser?

Döden gör oss alla lika

Skåda här de dödas ben.

Sök se’n ut de arm och rika.

En förnähm och en gemen.

image00035

Ett släktkärt och individualistiskt bergsfolks öppna protest mot kyrkans ”memento mori-predikningar” – kanske är det så man skall se de bemålade skallarna i Hallstatt.

 

Katarina Nordli 1975

 

 

9                           KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

Otryckta källor:

                             Informanter:

Katholisches Pfarramt, Hallstatt.

Kirchschlager, Hallstatt.

Torstein Sjøvold, Osteologiska institutet, Stockholm.

 

Tryckta skrifter:

Ambrosiani, Sune                                                Kulturhistorisk inledning (Kyrkogårdskonst. Utg. Av Harald Wadsjö. Stockholm 1919.)

Andree-Eysn, Marie                                            Volkskundliches aus dem bayerisch-österreichischen Alpengebiet, Braunschweig 1910.

Bendann, E.                                                           Death Customs, London 1930.

Blanc, A.C.                                                             Some Evidence for the Ideologies of Early Man (Social Life of Early Man. Utg. Av Sherwood L. Washburn. Chicago 1961, ss. 119-136)

Blind, F.                                                                  Die Schädelformen der elsässischen Bevölkerung, Strasbourg 1898.

Fehrman, Carl                                                       Diktaren och döden, Stockholm 1952.

Fehrman, Carl                                                       Kyrkogårdsromantik, Lund 1954.

Frazer, James G.                                                   Den gyllene grenen, Stockholm 1925.

Fürst, Carl M.                                                        När de döde vittna, Stockholm 1920.

Gstrein, Franz J.                                                    Die Bauernarbeit im Oetztal einst und jetzt, Innsbruck 1942.

Hagberg, Louise                                                   När döden gästar, Stockholm 1937.

Haider, Friedrich                                                  Tiroler Volksbrauch im Jahreslauf, Innsbruck 1968.

Henschen, Folke                                                  Kraniets kulturhistoria, Stockholm 1965.

Hiss & Rütimayer                                                 Crania helvetica, Basel 1864.

Hrdlička, Alĕs                                                       A Painted Skeleton from Northern Mexico, with Notes on Bone Painting among the American Aborigines (American Antropologist, n.s., vol. 3, sept.-dec., 1901, ss. 701-725.)

Hrdlička, Alĕs                                                       The Painting of Human Bones among the Indians (Smithsonian Report, 1904, ss. 607-617.)

Jelinek, Jan                                                            Den stora boken om människans forntid, Stockholm 1973.

Johansson, K.H.                                                    Kyrkobruk och gudstjänstliv under 1700-talet, Stockholm 1938.

Krader, Lawrence                                                Buryat Religion and Society (Gods and Rituals. Utg. Av John Middleton. New York 1967, ss. 103-132)

Kyrkogårdskonst                                                  Utg. Av Harald Wadsjö. Stockholm 1919.

Küsters, P.M.                                                         Das Grab der Afrikaner (Anthropos 1919-1920, ss. 639-728, och 1921-1922, ss. 913-959.)

Lehr, Rudolph                                                       Hallstatt, Hallstatt 1975.

Malinowski, Bronislaw                                        Magic, Science and Religion, New York 1948.

Man, Culture and Society, utg. Av Harry L. Shapiro. New York 1960.

Mitteilungen aus dem Ver. d. K. Sammlung f. deutsche Volkskunde II, u.o. 1906.

Morton, Friedrich                                                Hallstatt. Die letzten 150 Jahre, Hallstatt 1954.

Nylund, David F.                                                   Begravningsritualet och begravningsseder, Eskilstuna 1917.

Rosén, Helge                                                        Om dödsrike och dödsbruk i fornnordisk religion, Lund 1918.

Sauser, Gustav                                                      Die Ötztaler. Anthropologie und Anatomie einer Tiroler Talschaft, Innsbruck 1938.

Sauser, Gustav                                                      Bemalte Ossuarien-Schädel aus Hallstatt, u.o. 1954.

Schwalbe                                                               Beiträge zur Anthropologie Elsass-Lothringens, Heft 3, u.o.o.å

Webster, Hutton                                                  Magic, Stanford 1948.

Wettstein, Emil                                                     Zur Anthropologie und Ethnologie des Kreises Disentis (Aus dem Anthropologischen Institut der Universität Zürich, Zürich 1902.

Yalman, Nur                                                          The Ascetic Buddhist Monks of Ceylon (Gods and Rituals. Utg. Av John Middleton. New York 1967, ss. 289-305.)

Zeitschrift für österreichische Volkskunde, Nr. 1

Zuckerkandl, E.                                                     Beiträge zur Craniologie der Deutschen in Österreich, Wien 1883.

Uppslagsböcker o.l.:

Bensow, Oscar                                                     Biblisk ordbok, Stockholm 1965.

Holm, Pelle           Bevingade ord, 3:e uppl. Stockholm 1948.

Meyers Konversationslexikon, 5 uppl. Leipzig 1897.

Nordisk familjebok, Stockholm 1915.

Svensk uppslagsbok, 2 uppl. Malmö 1952

 

 

 

Bilaga 1. Utskrift av ljudband.

Intervju med Kirchschlager i Hallstatt, juni 1975.

(…) anger utelämningar p.g.a. ljudkvaliteten.

K: Kirchschlager

F: Fråga

 

K: Ich habe auch nicht alle gemalt.

F: Wie lange haben Sie gemalt?

K: Höchstens – ja, einige dreissig Jahre.

F: Und das ist auf Bestellungen, oder-?

K: Ja, das kommt auf Bestellungen.

F: Und konnten Sie malen wie Sie möchten?

K: Ja, wie ich wollte, ja, wie ich will, ja. Oh ja, das ist mir überlassen. Die Daten und die Blumen. (…) Oder das ist so – wenn es halt ein alter Mann ist, dann mache ich so – so Blätter und Zweige, nicht. Und war es eine Frau oder eine jüngere (…) sein, oder – einem Jäger mache ich auch Blumen.

F: Ich habe auch gesehen, da war ein Kopf mit einer Schlange –

K: Ja, das habe ich nicht gemalt, na, das ist ganz alt, dann hat ein Jäger – ihn hat eine Schlange gebissen, ein Jäger soll das angeblich gewesen sein.

F: Und wie war es früher, wie lange hat man diese Köpfe gemalt?

K: Ja, das geht weit, weit zurück. Ja, da hat schon Ihre Kollege das studiert, nicht – ja, haben wir auch mal gesprochen darüber – ja, man weiss eigentlich gar nicht, es ist aus einem altem Kult heraus, nicht, also Verehrung, oder irgendsoetwas.

F: Das kommt also nicht von Mangel an Platz?

K: Nein, nein, nein. Das ist jetzt zum Beispiel schon Mangel an Platz, weil so viel Bevölkerung (…) ist. Es wird immer mehr. Und jetzt ist man schon froh wenn die Leute über Flamme gehen.

F: Das ist heute normal?

K: Ja, das ist heute jetzt so.

F: Ja. Und was für Farben hatten Sie -?

K: Bitte?

F: Hatten Sie Ölfarben, oder – ?

K: Ölfarben, ja.

F: Eine Preparierung war wohl nötig –

K: Ja, das hat meistens der Totengräber gemacht. Hat den Kopf herausgegraben, hat den Hefer (?) hineingegeben, hat ihn so in einen Topf, und hat ihn so ausgesotten, und dann in der Sonne gebleicht.

F: Wie lange ist er dann in der Sonne gebleicht worden?

K: Ach, so einen Monat, ja so einen Monat oder noch länger ist es gewesen, ja.

F: Und wo waren Sie wenn Sie malten?

K: Ja, da –

F: Also hier zu Hause?

K: Ja, hab’ mir zu Haus’ gemalt, ja.

F: Ja, also mitgebracht –

K: Bitte?

F: Sie haben die Köpfe mitgebracht?

K: Ja, ja, habe ich mitgebracht.

F: Und sonst sind Sie – wie heisst’s – Künstler? Oder – vom Beruf, oder -?

K: Ich bin gewesen – ich habe gelernt, in Bad Ischl, die Malerei – Geschildemalerei, Zimmermalerei, Anstrich u.s.w. Und nachgebildet habe ich mich dann. Selbstgebildet – auf dies, zum Beispiel, die Blumen da, und Landschaftsmaler (…) Heutzutage haben sehr viele Künstler gekommen, und natürlich, da habe ich Kontakt gesucht und habe ein Bischen auch gelernt, viel gelernt von den Menschen, ja. Weil, mit nur die Volksschule, keine Kunstschule, dann müsste man nach Wien gehen, oder nach Linz, da haben wir nicht Geld gehabt.

F: Und jetzt wird niemand das übernehmen?
K: Ja-ja, es wird schon wieder wer sein. Mein Sohn halt – mein Sohn der macht ja auch die Schriften recht schön – mein Sohn. Und sagt: ”Ach, wenn du nie mehr bist, dann mache sie ich.” Ah ja. Aber ich sage Ihnen was. Es ist ja so wenig, dass es nicht mehr – es ist nie nicht mehr.

F: Ein mal pro Jahr, oder – ?

K: Ein Mal, oh, das auch nicht, nein. Wissen Sie, das ist oft so dass Gruppen so beieinander sind, nicht, und wenn da wer stirbt, und der sagt: ”Oh, leg mich auch dazu, ich glaub’s mir auch dazu,” das gibt’s schon auch, aber sonst – (…) nein, nichts mehr. Nein. Und dann ist es so, dass so Gruppen schon – hätten schon so zusammengestellt, gel, – so für Bergsteiger, für Touristen und so – aber dann haben sie einmal gestohlen – den ältesten, den haben sie schon von den (…) gestohlen, wo er gebleicht wurde, und dann ist die Gruppe nicht mehr vollständig. Ja, die Studenten stehlen. Ja-ja. Da muss man sehr aufpassen, in dem Beinhaus, ja-ja. Unter den Mantel, und dann haben sie schon einen.

F: Die sind so schön, ich kann es verstehen (…)

K: Ja, die Studenten, die haben dann (…) einen Totenkopf auf dem Schreibtisch. Ja, ich habe schon viel gemacht, für’s Ausland auch. Ja, ich habe jetzt gehabt – vor zwei Jahren, glaube ich, nach Baden drei Köpfe gemalt. Und voriges Jahr habe ich noch – wohin – für einen Artzt, habe ich den – drei gemalt – nach Heidelberg.

F: Auf Bestellung?
K: Ja, Bestellungen, ja. Sie haben da – vielleicht von einem antomischen Institut oder irgendwo – und die habe ich mal – für Sammlungen, wissen Sie – habe ich sie gemalt. Ja, in Paris, da habe ich einen (…)

F: Wir haben von Ihnen in einer Zeitschrift gelesen –

K: Wo?

F: In Merian

K: Ja, gibt’s schon. Ja, die Journalisten, die schreiben das Unglaublichste. Ah, je. Ich weiss nicht ob ich mag das erzählen – kann ich das?

F: Doch.

K: Ein Journalist hat einmal geschrieben dass ich berufsmässig das mache. Ja, ich habe gesagt: ”Was glauben Sie, glauben Sie es kommen zu mir Totenköpfe und (…) so was schreiben sie ja. Furchtbar. Haben wir oft sehr geschimpft (…) ”Ich komme jetzt in so eine alte Bude, ein so altes Haus, und da sitzt ein (…) Mann, ein Schnaps-trinker, und er macht diese Sachen,” hat er gesagt. Verstehen Sie mich? Und so (…) Sachen können Sie erleben.

F: Diese Sitte – gibt’s irgendwo – anderswo in Österreich?
K: So viele Köpfe?

F: Ja.

K: Das sieht man, ja-ja. Irgendwo. Ich kann es so auswendig nicht sagen, aber es gibt schon. Aber nicht in der Ausmass wie da, das ist einmalig. Die haben ein paar-drei in der Kapelle – überhaupt nicht so gemalt. Nein, das ist schon da einmalig.

F: Da gibt’s über tausend Schädel da –

K: Ja-ja.

F: Zwölfhundert, glaube ich –

K: Ja-ja, das ist bis unten voll. Und die sind schon von einem bekannten Wissenschaftler – Sauser, oder wie er heisst – (…) und die Alten wegbegraben wollen, und alles wieder frisch hergerichtet. Und da hat er Messungen gemacht auch.

F: Das es jetzt weniger geworden ist, das kommt also mehr davon dass die jetzt gebrannt werden, als von Einwendungen der Kirche –

K: Ja –

F: Der Pastor, der hat nichts dagegen?

K: Nein, nein, nein.

F: Man könnte das glauben, dass er vielleicht –

K: Nein, nein, nein.

F: Aber finden nicht viele Menschen dass es ist ein wenig – wie sagt man – Geschmackslos –

K: Pietätslos? Das es vorgeführt wird? Ja, das ist halt so – ja das ist – ja, wie soll ich das eigentlich ausdrücken. Das ist schon immer so gewesen, gel. (…) und da haben die Touristen gekommen und geschaut – na, und hat es niemand ein Anstoss gegeben, nie, nein. (…) einige haben Angst, andere schauen und fotografieren – das kommt daran auf wie der Mensch (…)

F: Wie viele Schädel haben Sie bis jetzt bemalt?
K: Mein Gott, dass kann ich nicht mehr sagen, nein.

F: Sie haben keine Rechnung?

K: Nein.

F: Könnte es ein Hundert sein?
K: Nein, (…) oh, woher – zwanzig, dreissig – es geht (…) langsam (…) Es kommt nie mehr nichts, es geht niemal mehr – so wie es früher (…) der hat’s eher geschrieben, der Kollege, er hat’s geschrieben, das, und da haben wir es studiert, warum es da Eichenblatt und das gemacht hat, und das weiss kein Mensch. Die Stärke des Mannes oder irgendwas oder die Ehre des Mannes oder irgendwas. Eichenlaub hat man früher den alten Griechen gegeben, nicht –

F: Ein Kopf hat ein ganz grosses Loch hier – das kann wohl eine Schade sein –

K: Ja, ja.

F: Das war ja in den Salinen früher ziemlich gefährlich, glaube ich –

K: Ja, ja.

F: Sie sind auch da gewesen, in den Salinen?

K: Ich bin in den Salinen Maler gewesen, ja. Und in den Gruben habe ich einen Winter auch gearbeitet, ja-ja, habe ich auch (…)

F: Sind Sie geboren in –

K: Ich? Ja-ja. Generationen.

F: Früher war es wohl nicht so viele Touristen hier?

K:  Bitte?

F: Wie war es früher, dann vor so 40-50 Jahren, dann war es nicht so viele Touristen, oder – ?

K: Ah, die waren immer da, die Touristen. Ah (…) Was glauben Sie, denn? (…) Ich bin jetzt 77 Jahre. (…) Sie müssen es so bedenken, da zum Beispiel, Bad Ischl, da ist das Kaiserhaus immer gewesen, der Kaiser Franz-Joseph ist da gewesen, und da kamen die Schauspieler, und die – die Leute. Ja, und (…) wir haben auch einen Komponisten gehabt, wir haben alle mögliche Leute gehabt. Meine Mutter hat auch vermietet, ah ja das hat immer Leute gegeben, immer, immer, immer. Sehr viele.

F: Früher, dann gab’s wohl keine Landverbindung hier, da müsste man mit dem Boot –

K: Ja, das Schiff (…) mit der Fähre (…)

Jetzt haben Sie Schon viel.

 

 

14 thoughts on “En död i skönhet”

  1. Hi,I read your new stuff named “En död i skönhet – Livslevande” on a regular basis.Your story-telling style is awesome, keep doing what you’re doing! And you can look our website about [url=http://www.aghanyna.com/arabic/]تحميل اغانى[/url].

  2. My partner and I stumbled over here coming from a different web address and thought I might as well check things out. I like what I see so now i’m following you. Look forward to looking into your web page repeatedly.|

  3. Spot on with this write-up, I really believe this amazing site needs a great deal more attention. I’ll probably be back again to read through more, thanks for the advice!|

  4. Can I simply just say what a comfort to discover somebody who genuinely understands what they are discussing on the web. You certainly understand how to bring an issue to light and make it important. More and more people need to check this out and understand this side of the story. It’s surprising you’re not more popular since you definitely possess the gift.|

  5. I have to thank you for the efforts you have put in writing this blog. I am hoping to view the same high-grade content from you in the future as well. In truth, your creative writing abilities has motivated me to get my own site now ;)|

  6. That is very attention-grabbing, You’re an overly skilled blogger. I’ve joined your rss feed and stay up for searching for more of your fantastic post. Also, I have shared your web site in my social networks|

  7. I just want to say I am newbie to weblog and honestly liked your web site. More than likely I’m likely to bookmark your blog . You amazingly come with terrific articles and reviews. With thanks for sharing with us your website page.

Comments are closed.