Alentejo

Alentejo 001

Portugals skattkammare

Efter en vecka i Lissabons hektiska liv, trött av allt trampande på stenlagda trottoarer och museer, eller efter för mycket strandliv i Algarve med stinkande sololjor och störande musik finns det inget bättre än att ta sig till Alentejo några dagar. Här finns luft, här finns lugn och stillhet, ingenstans är himlavalvet vidare än här.

Det här landskapet omfattar en tredjedel av Portugal, med fötterna vilande mot Algarve, levern mot Spanien och hjärtat mot Atlantkusten. Om man kommer från Algarve på minst sagt krokiga vägar genom ett ganska öde landskap fyllt av pinjeskog, mimosa och eukalyptus breder plötsligt landskapet ut sig i all sin skönhet, en savann utan slut mitt i Portugal. Här produceras hälften av världens kork. Och korken är viktig, inte bara som lunga för vinet, utan även i många andra sammanhang. Korken håller såväl kyla som värme borta. Hela korksjok används än i dag som bikupor. Här finns nästan lika många olivoljepresserier som vinfirmor. I de milsvida ekskogarna springer tusentals porcos pretos, svartfötter, lyckligt ovetande om det öde som väntar dem. Men det är inte bara grisar som rumlar runt här. Här finns tusentals av får tillsammans med en och annan herde och några hundar, och här vandrar kossor i mängd. Man känner sig fri i Alentejo. Trafiken är gles, utom i och runt städerna.

Alentejo 1 001

Évora är Alentejos egen huvudstad, och här finns fler sevärdheter än parkeringsplatser. Det romerska Dianatemplet, från andra århundradet efter Kristus, i den gamla delen av staden med utsikt över landskapet, användes som rustkammare, som teater och sedan som slakthus fram till 1870.

Img10056

Staden som helhet har av Unesco utnämnts till mänsklighetens kulturarv. Alldeles intill templet ligger pousada dos Loios, ett hotell i den statliga kedjan. Rummen bär vittnesbörd om att detta varit ett kloster, de är små och enkla och lämpar sig bäst för kontemplation över temat alltings futtighet.

Img10049

De gemensamma lokalerna är strax mer upplyftande, gallerier med valv och kolonnader kring den centrala klostergården som inhyser pool och apelsinträdgård. Och i samma ögonblick som den tunga klosterporten malmtungt slagit igen bakom den avfällige novisen befinner han sig mitt i vimlet, bland storögda turister och fåordiga fåraherdar.

Img10606

Apropå hotell – det kan vara knepigt på mindre plats att hitta några, men numera finns en hel del strategiskt belägna övernattningsställen lite här och var i landskapet. Man bör i förväg ta reda på var de ligger, de kan vara svåra att hitta. Något att rekommendera är de statliga pousadorna – ofta gamla palats eller före detta kloster med utsökt läge och fantastiska inredningar. (Den dagliga driften har nu överlåtits åt kedjan Pestana.) I de här hotellen finns en stor del av Portugals samlade skatt av antika möbler. De är inte speciellt billiga, men för dem som har turen att vara födda 1943  eller tidigare blir det åldersrabatt. Mycket av resupplevelsen beror på hur man bor och var man äter. Vi har bott på flera pousador som varit fantastiska upplevelser, men köket är i allmänhet inte det mest spännande, även om man säger sig satsa på genuint traditionella rätter. Bättre då att vandra ner (en pousada ligger i allmänhet högt) till en liten lokal krog i byn, där man får uppleva ett genuint folkliv med gladare kypare.

Img10537

Pousada do Castelo de Alvito med sin vackra borggård där påfåglar strosar omkring och kakaduor sitter uppflugna i fönsternischerna var ett trevligt undantag. Där åt man både gott och spännande. Och eftersom det ligger nästgårds med Vidigueira, där man gör några av Alentejos bästa vita viner, är vinet därifrån löjligt billigt, även i den här exklusiva miljön. Om man sedan får sova i Drottningens sovrum, ett pampigt hörnrum i ett av de fyra tornen, med majestätisk himmelsäng och sällsynt vackert stukaturtak, sådär fyra, fem meter ovan himmelsängens baldakin. Badrummet, ungefär lika stort som ett ordinärt femstjärnigt hotellrum, är klätt i lokal gråådrig marmor. Från toalettstolen har man genom en skytteglugg utsikt över halva Alvito. Samma utsikt som byggherren hade, baronen som byggde slottet 1482.

Img10521

Trakten omkring Estremoz är fylld av marmorbrott. Man förser halva Europa med marmor i alla tänkbara färger. Även det enklaste hus har trappsteg av marmor, fönsternischerna är av marmor, golven likaså, bardiskar och kafébord är givetvis av marmor och såväl fiskhandlaren som köttmånglaren hackar sina varor på ett lårtjockt marmorblock.

Img11526

På lördagarna är det marknad på torget Rossio, en jätteplats inramad av barer, restauranger och kyrkor. Men det är pousadan Rainha Santa Isabel som dominerar staden, majestätiskt placerad med hela staden under sig. Den har fått sitt namn efter Isabel av Aragonien, spansk hustru till den legendariske portugisiske kungen Dom Dinis. Han dog här i fästningen med det mäktiga tornet av vit marmor, med utsikt över stora delar av den alentejanska slätten och nästan in i Spanien. De valvtäckta salongerna och korridorerna är fyllda med värdefulla antikviteter. Här sover man som i ett museum, ett som inte är stängt på måndagar.

Ett annat intressant hotell är Hotel Convento de São Paulo, som ligger vid foten av Ossa-bergen mellan Estremoz och Redondo. Det rätta stället för meditation och vila. Det här klostret byggdes för munkar 1376. Det är omgivet av 600 hektar mark, närmast av en stor park med renässansfontäner. 50 000 kakelplattor pryder klostret. I det ståtliga refektoriet med det vackra tunnvalvet täckt med muralmålningar kan man inta sin middag som på munkarnas tid, men utan uppbygglig högläsning. När vi var där öste regnet ner, det var sent i oktober en vanlig vardag och klostergästerna var få – fyra, med oss. Vi var de enda i restaurangen, trots att receptionen rekommenderat oss att reservera bord. De två andra gästerna vi hade hoppats att få sällskap med dök upp först nästa morgon, till en utmärkt frukost. Förmodligen ser det annorlunda ut under säsongen.

Apropå att vara ensam i lugn och ro så besökte vi också ett privat hem med ett gammalt sidohus på tomten, inrett med fem små sovrum och en stor sal med öppen spis, ett kök med all tänkbar köksutrustning. Det ligger också på sidan om, några kilometer från Moura. En enorm tomt fylld med valnötsträd, apelsinträd och olivlund. Även där var vi de enda gästerna och hade hela huset, bassäng och park för oss själva. På morgonen bjöds vi efter eget klockslag på en utmärkt frukost av två damer från trakten. Det var hembakat bröd med krispig skorpa, fortfarande ljummet, korvar, fårost, nypressad apelsinjuice från den egna trädgården och marmelad kokad i timmar på marmelo, kvitten, det väldoftande ludna äpplet som är marmeladens urmoder.

Det finns i dag gott om bed-and-breakfastställen på den portugisiska landsbygden, en utmärkt möjlighet att försöka tränga in i ett lands sedvänjor. De ligger ofta lite avsides och det bästa är att kontakta lokala turistbyråer eller – kanske ännu hellre – få en lista på lämpliga alternativ från portugisiska turistbyrån innan man reser. Och glöm inte att få en redig vägbeskrivning.

För den vinintresserade finns i Alentejo ett mycket gott utbud av vinfirmor – många är öppna för besök. Men en vinbonde är oftast en mycket upptagen person, och även här är det bra att beställa en tid i förväg. Om man nöjer sig med att bara köpa några flaskor har alla tid.

Redan romarna var förtjusta i Alentejo med sina öppna vidsträckta fält. De tyckte om såväl vin som olivolja. Och fortfarande tillverkas en hel del vin i de stora lerkärlen, talhas, ofta rymmande tusen liter eller mer. Likadana krukor användes till att lagra olivolja i.

image00047

Fram till landreformen 1830 som skingrade småägarna och öppnade regionen för storjordbruk med idel absent landlords som planterade korkekskogar och sådde vete på fälten i stället.

Under Salazartiden skulle vin produceras längre norrut, och Alentejo skulle fungera som Portugals kornbod. Efter revolutionen 1974 ockuperades många av de stora egendomarna av jordlösa lantarbetare. Vinerna vann inte alltid på det. I dag görs en mängd ypperliga viner i Alentejo, ofta med hjälp av hypermoderna anläggningar och nyplanteringar. De kraftfulla alentejanska vinerna passar perfekt till det många gånger lite tunga portugisiska köket.

Regionen är indelad i åtta olika vinområden: Portalegre, Borba, Évora, Redondo, Reguengos, Vidigueira, Granja och Moura. Ett trettiotal av vinfirmorna ingår i Rota dos vinhos alentejanos, Alentejos vinväg. De är öppna för besök med visning och vinprovningar och givetvis har de även en butik. I det lilla kooperativet i Granja som inte bara pressar druvor utan också oliver kan man även köpa olivolja. Men skall man vara säker på att bli mottagen bör man slå en signal först. Alltid finns det någon som talar engelska.

image00017

Annars kan man titta in på Cortes de Cima – Jørgensen pratar danska.

image00003

Om sinnet är rent kan man knacka på klosterporten i Cartuxa – deras Pera Manca är syndigt gott.

Är även samvetet rent kanske man vågar sig på ett besök i fängelset i Pinheiro da Cruz söder om Setúbal. Här gör fångarna ett fantastiskt vin, flerfaldig medaljvinnare. Efter vinprovningen har ni rätt till ett telefonsamtal med er advokat.

Katarina och Harald Nordli

Information: www.visitportugal.com

 

 

 

 

One thought on “Alentejo”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *