Granatäpplet

Granatäpple

Punica granatum

Granatäpplet har i tusentals år symboliserat glädje, kärlek, fruktsamhet och rikedom. Framför allt fruktsamhet.

Rimmon, granatäpplet, var Moses lockbete för att få med sig det utvalda folket på den strapatsrika färden genom öknar och hav mot Kanaans land.

Och Paradisets förbjudna frukt var knappast ett Ingrid-Marie, ett fikon eller en banan – det måste ha varit ett granatäpples saftiga frön Adam och Eva mumsade på när de blev störda i Lustgården. Trädgårdsmästaren hade troligen själv tänkt pressa sig ett krus grenadin. Ett enda välvuxet äpple ger bortåt en deciliter saft.

DSC_0016

Trädet, som är endemiskt i Orienten, gör inte mycket väsen av sig. Bladverket är rätt oansenligt. Trädgårdens vackraste smycke är det tack vare sina praktfulla vaxartade blommor, som lyser likt granaten så långt ögat når genom alla snår, blommor som inte vissnar utan sväller ut och förvandlas till äpplen, som så småningom exploderar av lutter välmåga.

Romarna kallade det mala punica, för de ansåg de bästa komma från Punien, dagens Tunisien.

När morerna på 700-talet erövrade de sydligare provinserna av Spanien planterade de även granatlundar. Granadas stadsvapen bär ett granatäpple än i denna dag. Men frukten heter på arabiska roma, något som portugiserna har behållit medan spanjorerna säger granada. Alhambra, arabernas palats i Granada, är rikt smyckat med azulejos (kakelplattor) i blågrönt, där granatäpplet alltid varit huvudmotiv.

WP_20160411_14_45_52_Pro

På Sharon-slätten i Palestina liksom i många dalgångar i södra Europa och i Nordafrika fanns tidigare lundar av granatäppleträd som nu fått vika för citrusträdens framfart. Men granatträdet tål torka bättre än citrusträden.

Om nu dessa större odlingar i allmänhet är försvunna så hittar man dock träden överallt, odlade och förvildade. Och nu liksom fordom, har man dem både för blommornas och frukternas skönhet och för den goda smaken.

DSC_0015

Blomman har fått ge sitt namn till ädelstenen, eldröd som den är, medan den förintande granaten fått sitt namn efter frukten med sina otaliga kärnor.

Liksom fallet är med mandeln så äter man inte frukten, utan det är det saftiga, sötsyrliga fröhöljet som är det tilldragande.

DSC_0048

Plinius ansåg att frukterna kokta i vin var lindrande vid magsmärtor. Portugiserna äter i denna dag med stor förnöjelse fröna tillsammans med socker och vitt vin – magsmärtor är inget villkor.

På medeltiden användes avkok från frukten rent allmänt som ett febernedsättande medel, innan man kommit på kinin. I dag används saften – grenadin – som en aptitretande törstsläckare, kanske blandad med andra drycker. Har man feber brukar dessutom törsten vara stor.

Både kärnor och det omslutande tunna köttet äts, gärna i sorbet, kanske smaksatt med citron, vin eller varför inte cognac.

Grenadin finns att köpa i livsmedelsbutikerna även hos oss. Denna passionsröda drinkingrediens, som skänker färg åt alltför bleka blandningar.

Katarina Nordli

 

3 thoughts on “Granatäpplet”

  1. Hey There. I discovered your weblog using msn. This really
    is a really smartly written article. I’ll be certain to bookmark it and return to read more of your respective helpful info.
    Thanks for that post. I will certainly return.

Comments are closed.