Château Hansen

MadonnaL’esprit d’Edvard Munch

Har norrmännen tänkt bli bäst på vin också? Det låter onekligen som en skröna, men vi vet ju att bröderna i väster tycker om att bli bäst, och helt saknar vår begåvning för att förklara varför vi inte lyckats så bra (fel valla, magsjuka, otursamt inprickad formkurva m.m.)

Mot en förfärlig massa odds finns det nu ett norskt vin, gjort på druvor som odlats i Norge. Ett rött vin, dessutom, gjort på en släkting till Pinot Noir.

De som står bakom det våghalsiga experimentet är Svein och Turid Hansen på Hallingstad gård i Vestfold vid Oslofjorden. Att Nordens första professionella vinodling ligger här, och inte i Danmark eller i Skåne, kan förvåna en del, men inte dem som känner till Vestfolds och Borres speciella mikroklimat. Här har man fler soltimmar än någon annan stans i Norge, och här har man varje år i generationer kunnat plocka mogna valnötter. Här finns Norges största sammanhängande bok- och askskogar.

Den som hoppats på ett billigare inhemskt alternativ till importvinerna kan inte bli annat än besviken. Första årgången, 1995, betingar ett pris på 1 500 norska kronor per butelj. I den prisklassen finns det en hel del skapliga premiers crus från Bourgogne att välja bland. Det blir också vanskligt med en bedömning av pris-kvalitetförhållandet för ett samlarvin, som i de flesta fall inte kommer att drickas. Den som tecknar sig för ett abonnemang på fem årgångar av L’esprit d’Edvard Munch får fem numrerade buteljer (garanterat samma nummer varje år), äkthetsintyg samt en kort introduktion i Hansens vinfilosofi. Då får man punga ut med 4 875 kronor, plus alkoholskatt, moms och monopolets påslag.

Men hur började det här äventyret? Det började med att Hansen skaffade sig sticklingar från Bourgogne, vintern 91-92, som han drog upp i krukor hemma i växthuset. Våren 92 planterade han 2 000 rotade små pinot noir-stockar, som alltså inte ympats på amerikanskt underlag. ”Vi har ju inte vinlusen i Norge”, säger Hansen, ”och med den jordart vi har här – mycket sand och morän – ser vi inte det som något problem.”

Det är full traktorbrädd (2,40 m) mellan raderna, som är orienterade öst-väst på sluttningen ner mot fjorden. Därmed får druvorna maximal solinstrålning, också på hösten när solen står lägre. Man har samlat ihop stenar och lagt invid stockarna – tanken är att de skall magasinera solvärme och avge den under natten, som i Château-neuf-du-Pape.

Först band man upp stockarna på den nedersta tråden, för att druvorna skulle få värme från marken. Tyckte sedan det blev för lågt, druvorna hängde på marken och man fick vika sig dubbel under skörden. Nu binder man upp på andra tråden, på ca 70 cm höjd.

”Vid vinterbeskärningen behåller vi tre tappar,” berättar Hansen, ”tre bärande skott, och vi siktar på att få mellan ett och ett och ett halvt kilo druvor per stock. Ser det ut att bli mer så gallrar vi bort kart under sommaren. Vi tar även bort sent tillkomna blommor och kart som vi bedömer får svårt att hinna mogna ordentligt. Vi har ju lagt ribban högt för att få en kvalitetsdruva. Visserligen är källararbetet viktigt och mycket avgörs i källaren, men du kan aldrig göra ett bra vin av en dålig druva. Det som är lättast att ersätta är sockret. Men allt det andra som en mogen druva har och en omogen saknar, det kan man inte trolla dit i källaren.”

I tillägg till de två tusen stockarna Pinot Noir från 1992 satte man i vintras ytterligare två tusen: Ca 50 procent Kerner, 40 procent Vidal – en kanadensisk sort – och resten fördelat på Riesling, Semillon Blanc och Chardonnay. Mycket litet Semillon och Chardonnay, mest som ett experiment.

Man har tre mål med sommarbeskärningen: Man vill skapa ett vindskydd mot norr, man avlägsnar blad som skuggar druvorna mot söder, och man vill åstadkomma ett paraply på ovansidan genom att toppa skotten. Då bildas automatiskt sidoskott, och man får en skärm som hjälper stenmagasinet att hålla på värmen, och som samtidigt skyddar mot regn och rusk. Sommarbeskärningen utförs en gång varje vecka.

Man har inte haft några större problem med mjöldagg. Inte heller bladlössen är något problem, det finns massor av nyckelpigor i vingården. Man sprutar inte mot varken sjukdomar eller skadeinsekter, annat än med organiska produkter: avkok på fräken och blåstång.

Fram till i år har man bevattnat (droppbevattning) och även givit näring samma väg.

Hansen skulle gärna vilja vinifiera själv, men omfattningen är inte tillräckligt stor för att motivera investeringen i utrustning. I dag är det Fuhr i Grimstad som tar över efter skörden, en firma som i mer än hundra år producerat frukt- och bärviner. När det står mis en bouteille à la propriété på etiketterna så är det ändå med sanningen överensstämmande: man buteljerar själva på Hallingstad. Nu skall Anders, den nya generationen, till Frankrike ett år för att snappa upp så mycket som möjligt i källarmiljöerna.

Och konstnären Edvard Munch, som fått pryda etiketterna, var kommer han in? ”När man odlar druvor,” förklarar Hansen, ”handlar det mycket om att lyssna till signaler och handla i överensstämmelse med dem. Vi tror att konstnären Edvard Munch, som ju bodde några kilometer härifrån i Åsgårdsstrand, avlyssnade naturen på samma sätt. Han fann en harmoni här som också vi eftersträvar. På våra etiketter har vi inte valt “Skriket” eller “Syk pike”, utan bilder där denna harmoni kommer mer till uttryck. Porträttet av Jappe Nielsen (som återfinns på årgång 1996 av L’esprit d’Edvard Munch) målades mellan Munchs målarstuga i Åsgårdsstrand och Hallingstad gård.

På halsetiketterna finns det några ord om Munch och om vinet på norska, engelska och – japanska. Vi vet ju att japanerna är kunniga vinkonsumenter, och får av Hansen veta att de också är stora beundrare av Munch. Ett japanskt oljebolag sponsrade Munchmuseet i Oslo med 50 miljoner kronor, mot att få deponerad en oljemålning av Munch i sitt styrelserum. Japanerna har flitigare än de flesta tecknad prenumerationer på Hansens vin.

”De vanligaste köparna,” säger Hansen, ”är nog sådana som köper vinet som present, kanske till 50-åringen som “har allt”.”

”Jag hade inte allt då jag fyllde femtio,” invänder jag. ”Men om det nu är samlare som köper vinet, en femårsserie, kanske, och avser att spara det, inte dricka det inom ett år eller två. Eftersom etiketterna och utstyrseln är en så viktig del av ditt koncept, och de inte mår så bra av att förvaras på det sätt vinet bör förvaras – jag tänker på fukt- och mögelskador – har inte du, och köparna, ett problem där?”

”Jo, det är ett dilemma,” medger Hansen, ”som vi inte riktigt vet hur vi skall tackla. Kanske bör vi erbjuda etiketterna lösa. Med den lilla upplagan och våra höga kvalitetskrav kostar varje etikett ca 70 kronor.”

Många som investerar i L’esprit d’Edvard Munch tar aldrig reda på vad som finns under korken. Det gjorde emellertid vi. Det första nordiska vinet på år och dag är klart rubinrött, med ett litet inslag av blått i färgen, ljusare än vad man förväntar sig av en burgunder. Men avsevärt djupare i färgen än en Beaujolais. Kanske mest jämförbar med en Spätburgunder från Assmannshausen. Doften är överraskande intensiv och mångfasetterad, kanske dominerar skogshallon. (Vi skall inte misstänkliggöra jordgubbsodlaren Hansen med att nämna jordgubbe.) I munnen röjer vinet sin ringa ålder och mognad, åter är det nog mer rättvisande att jämföra med en Spätburgunder från Burgenland eller Rhen. Syran fortfarande lite rå, korta efterklanger. Överraskande bra för att vara ett förstlingsverk och ett pionjärarbete. För att ge Hansen sista ordet:

”Vinet har så djupa rötter, inte bara i jorden, utan – främst – i kulturhistorien. Vår försörjning kunde även jordgubbarna givit oss. Men den livskvalitet vinet ger oss är det bara vinet som kan ge.”

HARALD NORDLI

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *