Kappadokien

 

Kappadokien är ett surrealistiskt landskap, så osannolikt och annorlunda att det slår Hieronimus Bosch och Salvador Dalís drömda vyer med hästlängder med sina enorma, fantasieggande, ibland skrämmande, mäktiga formationer.

Mitt på den annars rätt så monotona och odramatiska anatoliska högplatån ligger ett 9 000 km² stort område översållat med fantastiska vulkaniska klippor som med solens gång över himlavalvet skiftar i färger från askgrått till sandfärgat, rostrött, rosa och violett. Mellan dessa enorma, fantasieggande, ibland skrämmande, mäktiga formationer ligger mängder av vinodlingar och fruktträdgårdar inbäddade i den lösa sanden.

Kappadokiens ”moderna” historia börjar för flera miljoner år sedan, när vulkanerna Erciyas och Hasan fick flera utbrott och täckte den anatoliska högplatån med tjocka lager av tuff, sammanpressad vulkanaska och stenrester. Sedan har väder och vindar skulpterat detta landskap som det inte finns maken till någon annanstans på jorden. Under tidig bronsålder slog sig hattierna ner i området. Så kom hettiterna västerifrån och grundade områdets första högkultur. På 2000-talet f Kr var det hettiterna som styrde Kappadokien och centrala Anatolien. Riket föll på 1200-talet f Kr och hettiterna avlöstes av lydier och fryger. Sedan var det en persisk period (585–332 f Kr). Hela tiden var det handelsvägen till Persien som var det viktigaste. På 330-talet f Kr kommer Alexander den store med sina trupper, efter honom romare och bysantiner. För dem alla var det viktigaste att hålla karavanvägarna mot öster öppna och uppnå kontroll över handeln. Den romerska provinsen Cappadocia fick sitt säte i Caesarea (dagens Kayseri). Även aposteln Paulus kom till Kappadokien och i hans fotspår kristendomen.

En tid med strider följde, muslimer tryckte på och den kristna befolkningen tog sin tillflykt i bergen. Grottbostäder som ursprungligen var skyddsrum blev kyrkor, kloster och hela städer.

När seldjukerna dök upp i Kappadokien på 1000-talet fanns där över 1 000 olika sekter. Men de kom väl överens med de kristna. De var som många andra mera ekonomiskt inriktade, och lät bygga karavanserajer och moskéer längs handelsvägen genom Konya, Kayseri och Silvas (Sultanvägen). På 1200-talet kom så mogulerna och Anatolien delades in i olika furstendömen.

Området kring Göreme har varit ständigt bebott under åtminstone 16 sekler. Under perioden från 300-talet till 1200-talet utvecklades det till ett harmoniskt odlingslandskap som integrerades i och utnyttjade den spektakulära naturen. I Kappadokien finns 40 underjordiska bosättningar. Det var förmodligen hetiterna som först upptäckte möjligheten att arbeta sig neråt i den mjuka tuffen. De underjordiska städerna lär ha funnits redan på 300-talet f Kr, och kom senare att tjäna som tillflyktsort för de kristna. Kaymakli och Deringkuyu är de kanske mest kända och största. 20 000 människor kunde bo där. De här två städerna var förbundna via en 10 kilometer lång tunnel, som emellertid har rasat in. Deringkuyu är byggt i 7 våningar, 85 meter under jordytan. Dessa två underjordiska städer är sedan 1960-talet öppna för allmänheten. Och det är en ständig kö av turister. I slingrande smala gångar förs vi härsan och tvärsan längre och längre nedåt. En ganska påfrestande vandring i dubbelvikt ställning. Här kan man upptäcka kök, sovrum, vinkällare, kapell, förrådsrum etc. Luft fick man genom väldiga skorstenar. Enorma stenblock som endast kunde manövreras inifrån tunnlarna kunde hindra fiender att tränga in. Ljuset är minimalt men temperaturen är inget att klaga på. Den lär vara stabil med ca 16 grader året runt.

Det finns omkring 600 klippkyrkor i Kappadokien med enastående muralmålningar från bysantinsk tid, många mycket välbevarade. Lyckligtvis skapades målningarna i postikonoklastisk tid, alltså efter de ökända bildstormarna.

Dagens besökare utgör en ny fara, alla som vill ritsa in sin namnteckning i porträttet av den helige Basil. Några av de här eremitkyrkorna ligger mycket tätt, nästan vägg i vägg, som om eremiterna i verkligheten inte alls ville leva ensamma. Många utav dem finns nära Göreme, som var ett viktigt centrum för de kristna under tidig medeltid. I dag är dessa klippkyrkor och kloster ett friluftsmuseum upptaget på Unescos världsarvslista.

Nu var det inte bara kyrkor som byggdes i klipporna, utan hela små städer karvades ut i tuffen, och de var bebodda ända in på 1900-talet. I dag är några av dessa gamla grottbostäder förvandlade till moderna hotell och restauranger med elektricitet och stora parabolantenner.

I Kappadokien finns det gott om krukmakare och mattknyterskor. Avanos är kanske den viktigaste krukmakarstaden. Alltsedan hettitisk tid har man gjort lerkärl där.

Staden ligger på dryga 900 m över havet, på en kulle ovanför Turkiets längsta flod, Kizilirmak. Det är den röda leran från floden som ger råmaterial till stadens hantverkare. Och det verkar som alla de 12 000 invånarna är engagerade i krukmakeriet. I Chez Galips krukmakeri med flera våningar fyllda med delvis mycket vacker målad keramik finns också ett hårmuseum inrymt bland alla fat, krukor och skålar. Hårtofsar från besökande kvinnor. I över 20 år har ägaren tiggt hårslingor och har i dag över 10 000.

Vi hade turen att få se flera mattknyterskor i full aktivitet. Som femtonåringar kommer de till verkstäderna där de får en treårig utbildning. De arbetade helt tysta från tidig morgon till solnedgången och knöt ihop fantastiska konstverk. Ull, bomull och siden används i tillverkningen.

I färgeriet hängde mängder av torkade plantor, rötter och blommor som ger jordnära varma färger. Det finns stora mullbärsodlingar i Turkiet, så man är självförsörjande på siden.

Och den döda larven i kokongen slängs inte, den exporteras sedan till potenssökande japaner. Man kan undra vad som inbringar mest – sidentrådarna eller larverna. Om man vill köpa sig en matta bör man helst ha med sig en kunnig inhemsk person. Kvalitet kostar förvisso alltid, men det kan kosta annars också. Själva köpte vi oss en liten matta som låg som duk på en pall i ett krukmakeri, dit vi blev bjudna för att dricka te bryggt på äppelblad. Mattor finns överallt, till och med att man lägger ut vackra mattor som tilldragande reklamskyltar på kraftigt trafikerade vägar.

Visserligen finns det gott om turister i Kappadokien, men de tycks följa vissa rutter, inte riktigt desamma som karavanvägarna en gång i tiden.

Man kan därför besöka små orörda byar där livet utspelar sig som det alltid har gjort och man visar en sådan ofattbar öppenhet och vänlighet. Undrar hur en sörmländsk bonde hade reagerat om det kom några turkar med kameror i högsta hugg, utan ett ord svenska?

Det bästa sättet att försöka uppleva livet i de här små byarna är att ta sig tid och flanera omkring. Invånarna är lika nyfikna på dig som du på dem. Vi fick vara med om flera brödbak, där byns alla kvinnor (och barn) samlas en gång i veckan.

Kvinnorna gjorde sina degar hemma och sprang i omgångar över vägen till byugnen där pinnar sprakade under en glödhet platta. Mitt emot satt byns män och drack te. Ibland kryddas bröden med en blandning av olivolja, äggula och sesamfrön.

De här flatbröden bakas också ofta i restauranger. I väntan på att köttspetten skall grillas gräddar kocken bröd som hör ihop med måltiden. Man äter sedan brödet med köttet och salladen.

I Turkiet erbjuds ofta ett stort urval av förrätter (meze) – där finns inlagda grönsaker, stekta blomkålsbiffar, sallad på rödbetor, ugnsbakade auberginer, zucchini, kryddstarka köttbullar, färskost och lagrad ost på fårmjölk, yoghurt med gurka, dill och vitlök, kikärtspuré och givetvis bröd.

De här rätterna brukar sköljas ned med anisbrännvinet raki, även kallad lejonmjölk. När man späder ut rakin, som innehåller 40–45 % alkohol, med vatten blir drycken mjölkfärgad.

Och om Allah har förbjudit rusdrycker så har han säkert inget emot att hans folk dricker lejonmjölk.

Man brukar tala om ett lands nationaldryck eller snarare två drycker – den utan och den med alkohol. I Turkiet är det utan tvekan te och raki.

Några större restauranger kan också erbjuda traktens lokala viner, som oftast är ganska fadda, trötta och slappa. Turkiet har med sina 570 000 hektar den femte största vinarealen i världen, men endast två till tre procent av druvorna förvandlas till vin, resten äts som bordsdruvor, torkas till russin, kokas till marmelad och sirap eller destilleras till raki.

I små dalgångar, verkliga oaser insprängda mellan de vulkaniska klipporna, ligger mängder av små odlingar inbäddade i sanden.

Grönsaker är mycket viktiga i det turkiska köket, långt viktigare än köttet, som är dyrt, och fisk såg vi inte alls i Kappadokien.

Veckomarknaderna är en färgsprakande upplevelse både när det gäller handlare, varor och kunder. Här vandrar man mellan berg – inte av tuff och lava, utan av meloner, kål, auberginer, zucchini, tomater, gurkor, paprikor, pepparfrukter, kryddor, lök och nötter. Ett eldorado för vegetarianer.

Islam förbjuder sina anhängare att använda griskött och all blodmat, men däremot finns det gott om fårkött, som tillreds på alla möjliga sätt, alltid tillsammans med grönsaker.

Och så turkish delight – helva, lokum, baklava, tulumba tatlisi – smördeg, sesam, valnötter, pistasch, mandel, russin – alla är de dränkta i honung eller druvsirap. Till något sådant sitter en kopp tjockt turkiskt kaffe bra.

Kappadokien, som ligger på hög höjd, ibland över 1000 meter över havet, är också ett eldorado för vandrare med kraftiga kängor. Här finns vandringsleder, så gott som orörda och otrampade för de genom ett hisnande landskap nere i djupa dalgångar kantade med valnötsträd, popplar och cypresser, upp genom smala bergsstigar till en och annan eremitkyrka.

Plötsligt en liten vinodling, några fruktträd, en liten lund med mullbärsträd, bäckar med rinnande vatten, även efter en lång het sommar.

Det är så tyst och fridfullt att man efter några timmars vandring nästan blir glad att möta en åsna packad med äpplen ledsagad av en mor med två barn.

Om man känner sig osäker och vilsen så finns det erfarna vandringsförare som man kan hyra en dag eller några timmar. Det är inte så dumt, för vandringen kan utan att man riktigt märker när det sker övergå i ren bergsklättring.

Katarina Nordli

Information: turkiskaturistbyran.se