”Jordbunden har stor indflydelse på de former, hvorunder indbildningskraften skaber. Kan jeg ikke omtrent som Christoff i Jacob v. Tyboe, pege på Brand og Peer Gynt og sige: se, dette var en vinrus. Og er der ikke i De unges forbund noget som minder om Knackwurst og Bier?» Så skrev Ibsen i ett brev 1870, och såväl litteraturhistoriker som Ibsens biografer har fäst stor vikt vid den frigörande inverkan exilen hade på dramatikerns produktion och skaparkraft. Däremot har ingen, förrän nu, tagit sig för att direkt relatera Ibsens verk till hans gastronomiska preferenser och de dryckesvanor han utvecklade i Italien, i Tyskland och i Österrike.
Inom forskarsamhället är det hittills främst sociologer och etnologer som har gett sig i kast med mat, dryck och måltider. Och så nykterhetsivrarna, förstås. De alkoholhaltiga dryckerna har nästan uteslutande beaktats för sin inverkan på folkhälsan. Samhällsvetarnas pysslande med det kulinariska har gett upphov till svajiga, suffléartade teoretiska överbyggnader. Deras viktigaste insats på området är att ha visat att även det substanslösa kan ge stort tuggmotstånd.
När etnologerna vänder sig till en författare så är det som till vilken annan meddelare som helst: har han något att säga om sin tid och sitt sociala sammanhang?
De böcker som kommit de senaste åren med titlar som Till bords med Proust är på det hela taget nedslående, på gränsen till varumärkesintrång. En författares goda namn har utnyttjats för att prångla ut salongsbordsböcker med utvikningsbilder på madeleinekakor och tekoppar på 150-grams satinpapper.
Henry Notaker, litteraturvetare med grundlig gastronomisk skolning, visar på ett övertygande sätt att det kan vara meningsfullt att gå köksvägen in i ett stort skönlitterärt författarskap. När Notaker låter Ibsen speglas i kastrullerna och glasen så tonar det fram en ny bild (Til bords med Ibsen, Aschehoug 1994). Den tillknäppte, prudentlige hedersdoktorn – som Kristianiaborna ställde klockan efter – töar upp, får rondör – blir tredimensionell, precis som sina egna rollfigurer.
Bilden av den tillknäppte och maniskt punktlige Ibsen på kafé är väl cementerad och metodiskt uppbyggd av Ibsen själv. Många har haft svårigheter med att förstå hur den prudentlige spetsborgaren som tillbringade tre timmar dagligen vid stambordet, i förnäm tillbakadragenhet, kunde vara upphovsman till en så fängslande dramatik. Låg förklaringen månne i att det inte var kaffe Ibsen satt på kafé och drack? Den som söker etymologin till inspiration kommer svårligen förbi spiritus.
Vägen till kaféet, osterian, ölstugan, värdshuset och restaurangen hade Ibsen trampat regelbundet under de 25 år han bott utomlands. För honom var kaféet i första hand ett ställe där han arbetade, även om det inte skedde med papper och penna till hands. En gång, då han antastats av en pratsam litterat på kafé Maximilian i München, utbrast han förbittrad: ”Den mand tror, at jeg sidder her på kaféen og drikker min seidel øl – mens sannheden er at jeg arbeider og digter i mit ansigts sved. Jeg ser, hvordan mine figurer runder sig, jeg ser dem forfra og bagfra etc.»
1851 hade Ibsen värvats av Ole Bull till den nyöppnade teatern i Bergen. Enligt kontraktet skulle han årligen komma fram med ett nytt skådespel, under en femårsperiod. Därtill skulle han verka som instruktör. Det var främst fisken Ibsen kom att minnas från Bergen, med saknad. ”Men slig fisk som i Bergen får man dog ikke herude …. et mesterstykke.”
1857 återvände Ibsen till Kristiania och blev chef för Kristiania Norske Theater. Han gifte sig 1858 med Suzannah. Teatern gick dåligt och det gick inte mycket bättre för Ibsen själv under några år. Han fick inga stipendier och kunde inte heller lägga fram något nyskrivet under fem år. Ibsen omtalade den här tiden som ”en daglig gjentatt fosterfordrivelse”. Och själv omtalades han som ”den fordrukne dikter Henrik Ibsen”.
Vintern 1864 fick omsider Ibsen ett resestipendium till utlandet, visserligen på endast 400 spesiedaler. Bjørnson ordnade en insamling bland vännerna och fick ihop 700 till. Det var fortfarande inte mycket, men Ibsen skulle hålla sig kvar utomlands i 27 år.
I Rom blommade Ibsen upp, som bland andra Carl Snoilsky vittnat om:
”På härden kocken
Vår måltid stekte,
Albanerdrufvan
i glasen lekte.
Du satt vid midten
af långa bordet,
och bland oss unga
Du förde ordet.”
(Ur Ibsen på Tritone)
Brand och Peer Gynt skrev Ibsen på småorter utanför Rom, i Arricia i Albanerbergen och Casamicciola på Ischia. Familjen levde spartanskt. Suzannah skrev senare till svärdottern Bergliot: ”Sigurd kan fortælle dig, hvor han hver aften gik og kjøbte for tre soldi brød og tre soldi ost Cacetto; dette med en halv foglietto rød vin, var vor aftensmad.»
Från 1868 och ett tiotal år framåt bodde Ibsen i Dresden. Tanken var att återvända till Kristiania, för sonens skolgång, men även Dresden var känt för sina goda skolor. Den första tiden i Dresden var Ibsen mycket fattig. I ett brev till Suzannah, på besök i Norge, beskriver han hur han och sonen levde: ”Mange penge bruger vi ikke; nogen extrautgifter har vi ikke haft; om aftenen spiser vi kun smør og brød; ost, pølse og lignende har vi endnu ikke købt.”
Om Ibsen uthärdade sin exil i Dresden utan tysk ost så kan förklaringen ha varit att han hade tillgång till norsk ost. Till sin bokhandlare i Kristiania skrev han: ”Endelig tillader jeg mig at bede Dem lade bestille for mig en stor gammelost af bedste sort og anmode afsenderen om at sørge for at den kommer mig ihænde snarest muligt.» En gång han mottagit en speciellt vällagrad gammelost som present försäkrade han att den «havde forlænget hans liv og inspireret hans diktning”.
När längtan efter det norska blev för stark hände det att Ibsen skickade efter hela tunnor saltad fisk. Det var under det tysk-franska kriget och fisken tog gott om tid på sig, men smakade trots det, försäkrade Ibsen, ”efter en idag i større målestok foretagen prøvespisning, fortræffeligt”.
Även från München fortsatte Ibsen skicka fiskbeställningar till bokhandlaren Lund i Kristiania. Under somrarna i Tirol drog Ibsen gärna – och med framgång – upp sin egen fisk: ”Hver gang han flygtigt, som i distraktion, kastede snøret ud, bed straks en stor fisk på krogen.”
Nu skrev aldrig Ibsen The Perfect Angler, om framgångar med flugor och hickoryspö, och han skulle nog ha blivit vred om han fått reda på Notakers tilltag att använda gastronomin som en huvudnyckel till författaren och författarskapet. Vid en sammankomst i Skandinaviska föreningen i Rom var det någon som föreslog att man skulle skåla för herrarna Hansen och Ibsen, som ansvarat för mat och dryck den kvällen. Ibsen stampade med foten: ”Min skål skal ikke drikkes med den motivering, at jeg er medlem af madkomitéen.»
Ibsen bodde i Dresden samtidigt med Dostojevskij, men så vitt vi vet träffades de två inte. Däremot träffade Ibsen många skandinaver, så till exempel teatermannen Ludvig Josephson. Josephsons berättelse stödjer inte fullt ut Ibsens rapport till Suzannah om frugala kvällsmål: ”För att återkomma till samkvämet vid Ibsens goda matbord, så underhöllo vi oss bäst när vi sutto kvar vid kaffet och på kvällen, när han lät hämta eller från eget förråd lät uppslå det skummande fatölet i en stor glastillbringare hvilken stod bredvid honom på golfvet och som han själf skötte då sejdlarna åter skulle fyllas.”
Kejser og galilæer, som fullbordades i Dresden 1873, var en vattendelare i Ibsens författarskap, en övergång till de samtidsdramer som gav honom världsberömmelse. Handlingen utspelar sig på 300-talet e.Kr. och här tar Ibsen sig för att introducera karpen i det romerska köket: ”Og nu til glædesmåltid! Min kapuanske kok har opfundet nogle nye fastespiser, karpenakker i Kios-vin …» I verkligheten kom karpen till Europa från Kina först under medeltiden, men vinet från Chios hade redan ett grundmurat rykte.
När Wien hade världsutställning 1873 satt Ibsen med i en internationell konstjury. Jurymedlemmarna anordnade en bankett där var och en tog med sig specialiteter från sitt hemland: där fanns fransk champagne, viner från olika sydeuropeiska länder, holländarna och ryssarna hade med sig likörer och Fritz von Dardel, som berättat om tillställningen, försåg sällskapet med svensk punsch. Han såg inte till något norskt. Han hörde inte heller Ibsen någonsin yttra sig på jurymötena. ”När vi andra gingo att intaga gemensam frukost i restauranten, begaf sig Ibsen till bierhallen, där han satt helt allena och tömde sina ölsejdlar.”
I München hade Henrik och Suzannah Ibsen mottagning, närmast öppet hus, för den skandinaviska kolonin en gång i veckan. Men plötsligt tog gästfriheten slut. Det hette att Ibsen var upptagen, han arbetade: ”Selskabslivet stjæler ikke alene ens kostbare tid, men det fordummer.” Men Notaker återger uppgifter som tyder på att Ibsen förödmjukats: han hade fått höra att man tyckt hans taffel var för påver. I fortsättningen undvek Ibsen till och med sitt tidigare stamkafé Probst, där han kunde riskera träffa på landsmän.
Den svenske journalisten och kritikern Claes Lundin har beskrivit den skandinaviska konstnärskolonin i München på 1870-talet som ett slags mänsklig masugn, ”alltid uppsatta på att förvandla ädla metaller till flytande varor”.
De nordbor, författare och målare, som bodde längre perioder på kontinenten, tog ofta hjälp av medhavda skisser eller böcker för att hålla hemlandet levande. Ibsens landsman och vän John Paulsen hade tagit med sig Asbjørnsens huldreäventyr. ”Så har De tilgode det beste, som han har presteret,” anmärkte Ibsen, ”det er en kogebok.” Kokboken var Fornuftigt Madstel, och Ibsen hade själv skickat efter den från bokhandlare Lund i Kristiania. Som vanligt passade han på att lägga med en beställning på norsk mat, på ”to gode mysoster”.
Paulsen intygar att Ibsen gjorde bruk av kokboken: ”Han var således et stykke af en kok – især likte han at tilberede sopspiser.» Svamp var på 1870-talet ingen folkkost i Norge, utan förekom där endast i högre samhällslager. Däremot hade Ibsen alldeles säkert fått svamp i Italien.
Den skandinaviska kolonin i Rom var stor när Ibsen återkom dit 1878. Många av kolonisterna har nedtecknat sina hågkomster, inte minst hågkomster av Ibsen som då hörde till celebriteterna. Påfallande många hävdar också att de varit med om att staga upp Ibsen på hemvägen ut på småtimmarna. Samstämmigheten är också stor om att diktaren ankommit tillknäppt eller vresig till osterian eller Skandinaviska föreningen, medan han var en stor konversatör när han hängde i armkrok mellan vännerna på hemvägen.
”Alt falder meget billigere her end i München”, skrev Ibsen förnöjt, ”navnlig er vinen denne vinter at få til spotpris, således kan man i Sabinerbyerne købe udmærket god vin for 3 soldi per liter!»
Ibsens genialitet visade sig tydligast genom att han aldrig behövde mer än några dagar i en ny stad för att hitta det bästa vattenhålet, enligt den svenske målaren Georg Pauli.
Ibsens egen, offentliga självbild har i allt för hög grad fått stå oemotsagd. I hans scen- och regianvisningar finns nytvättade polisonger, blankborstade bottiner, vasaorden och hedersdoktorat från Uppsala. Men inte den vänsälle, matglade dryckesbrodern och den briljante konversatören. Notaker återger Ibsen den saknade, tredje dimensionen.
Harald Nordli