Johannesbröd

Det svarta, heta guldet

image05025

“Detta höga och skuggrika träd utgör Algarbiens prydnad, wäxer wildt, och är, efter min tanka, det skönaste i Europa. Skidorna nytjas till boskaps-foder och swins gödning; äro dock til sistnämnde behof sämre än ållon af Grönek. Menniskjor äta dem dock, men blott på skämt, samt at reta matlusten.” (Hinr. Fridr. Link, Resa genon Frankrike, Spanien och i synnerhet Portugall; Åren 1797 och följande (Sammandrag), Stockholm 1802.

DSC_0003

Under andra världskriget var johannesbröden en daglig föda, och alls inget skämt. I brist på vetebröd fick man ta till tacka med johannesbröd.

Johannes Döparen lär under sin vistelse i öknen ha livnärt sig på de söta, sega skidorna. Och det är han som fått ge namn åt trädet.

Och “den förlorade sonen”, han som slösade bort sitt arv, försökte också stilla sin hunger med johannesbröd. “Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin. Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor som svinen åto; men ingen gav honom något.” (Lukas 15; 15-16)

DSC_0005

I dag, 200 år efter Links Portugal-resa, är johannesbröden utbytta mot pappersinslagna chokladbitar. Men när vinskörden ligger på sina fat och jäser, då krossas några nävar johannesbröd och rostas lätt i ugnen för att sedan slängas i vinfatet. De skall ge vinet en extra god smak och kärvhet menar man. I stället för ekspån.

I dag är johannesbrödträdet det värdefullaste av alla träd för de sydportugiser som är ägare till något, och det är nästan alla. Det är trädets frukter, “det svarta guldet” som byts ut mot sedlar, stora sedlar.

Johannesbrödträdet, Ceratonia siliqua, på portugisiska alfarrobeira, är ett ständigt grönt träd som kan växa sig tjugo meter högt och med en krona upp till tjugofem meter i omkrets. Trädet är endemiskt i Syrien och det var araberna som förde det med sig till medelhavsområdet.

Trädet tillhör familjen ärtväxter och baljorna liknar som omogna skärbönor. De kan bli upp till 30 cm långa och är som mogna svarta eller bruna. Liksom det finns många sorters olivträd och fikonträd finns det också variationer bland johannesbrödträden – alfarroba de burro, canella, galhosa, mulata, bonita och costella de vaca. Ett välvuxet träd ger bortåt 300 kilo frukt och är produktivt i ungefär 200 år, många generationers glädjekälla.

image00007

Nyplanteringarna är också många. Visserligen dyker det även upp nysatta apelsinodlingar på de mest märkliga platser, men det beror enbart på frikostiga EU-bidrag. När dessa sinar rycks de unga träden upp och så blir där snabbt ett bondbönefält eller potatisåker i stället. Fikon och mandlar ger inte mycket i plånboken, olivskördarna är osäkra och ofta magra och korkträden förräntar sig bara vart tionde år. Johannesbrödträdet, däremot, det bär så gott som varje år rikligt med frukt. Det är ett träd man kan lita på och det kräver ingen som helst omvårdnad. Samtidigt som trädet givit djur och även människor näring så är det också ett ypperligt skuggträd med sin enorma, täta krona. Det är inte för inte som man ser träden mitt ute på öppna fält. Såväl djur som människor har tack vare johannesbrödträdets välsignade skugga undkommit solsting och värmeslag.

När Saharas heta vindar sveper in över Algarve i juli, när solen bränner som värst och cikadorna väsnas som mest, då mognar johannesbröden. Från den ena dagen till den andra ändras färgen från ljust böngrön över till brunfläckig. De börjar mörkna nerifrån, blir flammiga, och snart hänger de sotsvarta eller kanelbruna. Vid minsta lilla vindkast faller de som skallerormar till marken. Ett johannesbröd på hjässan är tillräckligt för att ge en lindrig hjärnskakning.

Fröna är platta och hårda, alla lika stora, påminner om linser. Juvelerare och även apotekare använde dem förr som viktenhet. En karat (al charruab på arabiska). Ett frö väger 0,18 gram.

DSC_0002

Det traditionella bruket av skidorna har varit som föda till boskap, framför allt grisar och åsnor. En åsna kan utan vidare tugga i sig 300 kilo på ett år. Hur många kilo en get hinner med under sina dagliga bergsvandringar är okänt.

En gång importerades virket till England där det förvandlades till möbler. Det skall också vara bra i undervattenskonstruktioner och i kvarnbyggen.

Under Farao Ramses III:s era (90–64 f.Kr.) använde man virket från johannesbrödträd i tempelbyggena. England har väl aldrig varit plågat av trägnagare och kanske fanns det inga trägnagare i Egypten på den tiden då Ramses regerade. I dag tar det inte många veckor innan trägnagaren har ätit upp ett halvt träd som knäckts i vinden och tappat kontakten med sin andra halva. I Algarve görs varken stolar, stegar eller bord av virket. Här förekommer man gnagaren och förvandlar det till träkol, en vara som är lika viktig här som elspisen är för en nordbo.

I dag säljs malda johannesbröd över hela Europa. Det dricks som choklad, något extra socker behövs inte. Skidorna innehåller upp till 50 % socker i sig själva, dessutom äggvita, protein och olja. Förr såldes hela johannesbrödbaljor på apotek. Sedan 1980-talet är japanerna storkunder. Med det höga proteinvärdet och lågt bakterieinnehåll har det visat sig vara ovärderligt i japansk babymat.

Men numera är det ändå fröna som är det viktigaste. De innehåller gummi, använt som stabilisator i geléer, sylter och i glass bland annat. Det här värdefulla gummit går också till textil- och pappersindustrin, det säljs till farmaceutiska och kosmetiska företag, till gruvindustrin, vattenverk och oljeindustrin. 30 kilo skidor ger tre kilo frön som i sin tur ger ett kilo gummi.

DSC_0003

I augusti när dagarna är som hetast är det dags att skörda “det svarta guldet”, det som skall finansiera till- och ombyggnationer, reparationer och en och annan maskin. Det är då månskensbönderna tar ledigt från tegelbruk och byggnadsställningar. Taxichauffören har bytt ut turisterna mot stinna säckar fyllda med johannesbröd, frisören har lagt undan sax och kam och står med en bambukäpp och skakar sina träd. Vem har tid att tänka på sitt utseende dessa hektiska veckor! Det är nu alla emigranter kommer hem, de som arbetar i Tyskland och Frankrike eller i Kanada. Under några hektiska veckor samlas det ihop omkring trettio tusen ton johannesbröd.

Med de första ljusstrålarna, innan stjärnorna riktigt bleknat bort, är de flesta på benen, rustade med säckar, korgar, bambuspön och vattenkrus. Man är i gång från gryningen till en stund efter det att mörkret har fallit och man absolut inte kan famla sig fram bland grenarna längre. När solen står som högst och bränner som värst unnar man sig ett par timmars vila, ofta under ett johannesbrödträds djupa skugga. Säck efter säck fylls till bristningsgränsen – tre arrobas (3 x 15 kg) går ner i en före detta kaffesäck, kraftig jute som håller flera säsonger. Här räknas det mesta, johannesbröd, mandlar, fikon, korksjok och oliver, i arrobas. Det är viktigt att få sina säckar inom hank och stör varje kväll. Alla misstror alla trots att ingen skulle stjäla av någon. Säckarna räcker inte till och man häller ut dagens skörd på terrassen, snart når högen upp till husets skorsten.

Man multiplicerar och dividerar, lägger till och drar ifrån – vad är priset i dag och hur ser det ut i morgon? Råvarubörsen är lika ostadig som solen är pålitlig så här års. Ingen vill sälja förrän priset är som högst, och från den ena dagen till den andra kan det sjunka – eller stiga – med femtio procent.

Vore man ägare till bara ett par fyllda säckar skulle det inte ha så stor betydelse, men när man ståtar med flera ton johannesbröd, då håller man hårt på dem in det längsta. Det finns de som suttit på sitt svarta guld i flera år i väntan på att priset skulle stiga, medan skidorna blir allt lättare och man bittert får erfara att man icke skall samla sig skatter på jorden, där mal och rost – och trägnagare – förtär.

Katarina Nordli