Bismarck

 

 

BISMARCK – järnkansler med sammetsmage

OttoVonBismarck1

”Jag kan inte sluta någon riktig fred om man inte ger mig ordentligt att äta och dricka!”

 

Sedan Tyskland åter blivit ett blickar såväl tyskarna som deras grannar flitigt i backspegeln. Man förbigår därvid gärna – pietetsfullt – tredje riket och söker sig tillbaka till det första enandet, till das deutsche Reich, helt enkelt. Och till riksgrundaren, Reichskanzler Otto von Bismarck. Bilden kan verkligen behöva dammas av. Bismarck hade reducerats till en åldrad krigare med tunga drag, hängande mustascher och pickelhuva, hans tankegods till ”Blut und Eisen”.

År 1815 kom han till världen – samma år som Napoleon I störtades – på godset Schönhausen som son till en enkel lantadelsman och en äregirig mor som till varje pris ville göra något stort av sin son Otto. Och hon fick som hon ville.

Otto formades, både vad gäller politisk inställning och hedonistisk livsföring, som lantjunkare på godset i Pommern. I ett brev till en studiekamrat från Göttingen beskrev han sitt förestående liv som lantadelsman: ”Jag skall odla jorden och undergräva mina bönders seder med omåttlig brännvinsbränning. Om du alltså skulle komma hit till trakten om tio års tid så erbjuder jag dig att dricka så mycket potatissnaps du vill och bryta nacken vid hetsjakter till häst så ofta du har lust. Du kommer att finna en övergödd landstormsofficer, med mustasch och Lederhosen, som svär och gormar och pryglar hundar och betjänter när hans fru  tyranniserar honom.” Tio år senare skriver han till samme vän: ”Mitt umgänge består av hundar, hästar och lantjunkrar, och hos de senare åtnjuter jag ett visst anseende eftersom jag kan läsa skriven text, klär mig som en människa och samtidigt kan stycka vilt som en slaktare, rider lugnt och sansat, röker feta cigarrer och dricker mina gäster under bordet med vänlig kallblodighet. Tyvärr kan jag inte längre bli full – ett tillstånd som jag minns som mycket lyckligt.”

bismarck dog

Mot slutet av sitt liv var han ännu mer bekymrad: ”Jag tror att drickandet alltmer avtar. Måtte det bara inte gå oss som med britterna, som bara dricker the och vatten. Vi nordiska folkslag behöver en styrketår. Ungrarna och spanjorerna och de andra där nere är redan halvomtöcknade när de kommer till världen. Men för att en tysk skall bli riktigt medveten om sin egen kraft måste han först få i sig en halv flaska vin eller, ännu hellre, en hel.”

Redan under studieåren i Göttingen hade Bismarck övat sig för att bli trinkfest, att tåla ett glas. Han berättade själv från sin diplomattid i S:t Petersburg att man där hade försökt ta reda på hur han förändrades när han drack. Men hans sällskap hade förlorat all iakttagelseförmåga innan han hade påverkats det ringaste.

Det är inte lika lätt att undkomma följderna av måttlöst ätande, och där försvårades situationen av att Bismarck hade en förkärlek till tung mat – för ”pommerska bananer” (potatis) och gris ”vom Kopf bis Fuss”, Schweinsohren och Eisbein. Och den furstliga familjen visste att förfina det tyska köket – tag Schweinsohren in Erbsensuppe (grisöron dränkta i ärtsoppa). Att det blev en sillinläggning som kom att uppkallas efter honom, Bismarck-Hering, var rikskanslern direkt missnöjd med: ”I Frankrike hade man åtminstone uppkallat en pastej efter mig.”

(Man kan undra vad vår egen Gustav V tyckte om att avporträtteras på en burk fylld med brislingar i söt tomatsås.)

Rikskanslern gav namn även åt en sallad, Bismarck-salladen, som innehåller strimlad rödkål blandad med grönsallad och pepparrot och med en tillsats av sötad vinägrettsås.

I Schleswig-Holstein kan man få så kallad Bismarck-Frühstück: 3 vipägg, lite vatten, salt, smör och 200 gram murklor, dunstade i madeirakryddad buljong. Ett slags äggröra med murkelsås. Till historien hör att i den ostfrisiska staden Jever fanns ett par patrioter som kände till Bismarcks kulinariska intressen och varje födelsedag förärade honom en korg med vipägg.

”I vår familj”, sade Bismarck, ”är vi alla storätare. Om det funnits många här i landet med en sådan kapacitet skulle jag ha tvingats utvandra!” Det behövde han nu inte, men som diplomat och politiker fick han ändå resa en hel del och han plockade upp kulinariska godbitar vart han kom. Säkert är det en riktig karakteristik att han var gourmand, men han kände skillnad på Wurst och korv, på Champagne och Sekt. Han var en storätande, en hetsätande gourmet.

Bismarck-Familienbild-1890er-Bismarck-family-portrait-18_002

I England lärde han sig dricka Black Velvet, fyra delar champagne och en del Guinness stout. Främst var det kanske drycker han anammade från andra länder. Bourgogne älskade han, men ”en fransk hare är inget mot en riktig pommersk, ingen viltsmak. Vår, däremot, smakar av hed och timjan”.

I Burgenland i Österrike lärde han under fredsförhandlingarna känna Pöttelsdorfer Blaufränkischer. Där, vid Neusiedlersjön, gör man fortfarande ett ”Bismarck-Wein”.

Så länge han var ung tycks Bismarck ha klarat frosseriet utan andra skador än tilltagande övervikt. Som mest vägde han – som var sex fot lång – 125 kilo. Att äta när man var hungrig, det kunde varje Schweinehund, påpekade han, men att äta utan hunger, det krävde sin man.

Ostron var en gång furstlig föda. Det finns dokumenterat att han vid en sittning satte i sig 175 ostron. Till frukost kunde han äta mer än ett dussin ägg. Det var till första frukost som han intog på sängen. Mellan klockan 12 och 1 dök han upp till en andra frukost i familjekretsen. Till första frukost drack han moselvin, citronvatten och mjölk, till andra frukost helst champagne. På promenaderna, i vagn,

BismarckDogs

medfördes öl och iskyld sekt. Vid nittontiden åt han middag, därefter följde öl och tidningsläsning (i Friedrichsruh under senare år).

Sekt kunde alltså duga som törstsläckare men hörde inte till rikskanslerns favoriter. När kejsar Wilhelm II bjöd middagsgäster på tysk sekt berättade han i förtroende för järnkanslern att han drack den av sparsamhet, eftersom han hade en stor familj att försörja, och av samma orsaker serverade den till sina officerare. ”Dessutom dricker jag den av ren och skär patriotism.” Bismarck svarade: ”Bei mir, Majestät, macht der Patriotismus kurz vor dem Magen halt.”

1855 skriver en gammal studiekamrat från Göttingen-tiden om det Bismarckska hushållet: ”Det är ett hushåll där man blir erbjuden allt som här i världen kan ätas eller drickas:  Portvin, sodavatten, lageröl, Champagne, Bourgogne och Bordeaux finns alltid till hands.” Även kanslerns förfäder hade varit stora vinvänner. Till Bismarcks kroppsliga plågor – de flesta förorsakade av frosseri – hörde rinnande ögon, och han föreställde sig att det var förfädernas omåttliga vindrickande som nu, likt ett syndastraff i sjunde och åttonde ledet, rann ut genom hans ögonhålor.

otto-von-bismarck-H

1870 klagar han över det utbredda öldrickandet. ”Ölet gör människan slö, dum och impotent.” Han själv undantagen, hängiven öldrickare som han var. Vid en ölresa till Thüringen hade han med stor vetenskaplighet provat sig igenom alla sjuttio sorterna, och på ungdomens Schönhausen hade han själv bryggt ett uppskattat öl. Tidvis drack han kopiösa mängder öl för att kunna sova, och för att få i sig så mycket öl slevade han i sig skålvis med kaviar. På äldre dagar ansåg han att sädesbrännvinet var att föredra, och han förundrade sig över att han inte blivit alldeles flegmatisk.

”Om jag skall kunna arbeta ordentligt måste jag ta näring till mig” – antingen den simmade eller kravlade, flög genom luften eller sprang på alla fyra, tam eller vild. Vid kungens bord var kotletterna lätträknade. När Bismarck bjöds till palatset åt han sig alltid mätt innan han gick hemifrån, ty ”där är det snålt tilltaget. När jag överblickar kotletterna tar jag endast en, så att inte någon annan gäst skall bli utan – man har räknat med bara en per inbjuden. Jag kan inte sluta någon riktig fred om man inte ger mig ordentligt att äta och dricka! Det hör till mitt yrke. Alltså äter jag hellre hemma.”

Bismarck var mycket beundrad för sin politiska talkonst. Som man kunde vänta sig närde sig inte heller retorikern av luft och inspiration allena: ”För mig har det alltid varit så”, sade fursten, ”att om jag hade en butelj Moselvin och en halv butelj Champagne inombords så talade jag alltid lättare, mera flytande, i riksdagen.”

1881 förhandlade man i riksdagen om en skattereform, bland annat skatt på alkoholhaltiga drycker. Bismarck var av den åsikten att ölet borde beskattas väsentligt högre än brännvinet. (Han var själv ägare till ett bränneri.) Ölet var en dryck för folk som hade det förhållandevis bra ställt, medan brännvinet var den fattiges dryck. Han kunde gå med på en skatt på brännvinet, men ville av sociala skäl hålla den låg. ”Jag känner många som inte nyttjar tobak, främst kvinnor, men snapsen, den behöver de alla, såväl kvinnor som män!”

Och kanslern lovade att i sitt eget bränneri skulle han alltid låta göra brännvin efter gammalt recept, av säd och inte av potatis. Och han skulle se till att sönerna och de efterkommande skulle fylla faten med enbart äkta varor. Ännu idag, mer än ett sekel senare, görs Fürst Bismarck Kornbrannt (med mycket gott renommé) på godset Schönau strax intill Friedrichsruh.

Inte alltid i livet kunde Bismarck välja var, eller ens om han skulle äta eller dricka. Så i det tysk-franska kriget, som rikskanslern inte var så helt oskyldig till. Han berättade hur han vid Sedan varit utan mat och dryck i fyrtio timmar tills han äntligen räddades av kungens adjutant med en flaska Mosel och en brödbit. I skymningen hade han känt en angenäm stekdoft som han,  medan det vattnade sig i munnen, styrt hästen mot. När han kom fram till Bazeilles upptäckte han besviken och förfärad att det rörde sig om brända lik.

1890 berättar Bismarck att han, när det gäller öl, sedan trettio år endast dricker bayerskt. Någon bemärkte att det höll på att erövra världen. Bismarck: ”Nåja, om vi inte lyckas lägga världen under oss så kanske München-ölet gör det.”

Efter det segerrika kriget mot Österrike 1866 hade Bismarck såsom ”nationalbelöning” fått 400 000 taler och för dem köpt godset Varzin i Pommern. Efter freden med Frankrike 1870 fick han det sextio kvadratkilometer stora skogsområdet Sachsenwald utanför Hamburg med bland annat egendomen Friedrichsruh, det före detta hotellet Frascati vid järnvägslinjen Hamburg-Berlin.

Fursten slog sig ned i hotellet och han lät inte ändra något i dess inredning. Till och med nummerbrickorna på dörrarna fick sitta kvar. Bismarck hävdade att i smakfullt inredda hem där åt man dåligt. Furst Philipp zu Eulenburg-Hertefeld skriver i sina memoarer att han aldrig någonsin besökt ett högreståndshem som så helt saknade estetisk känsla som det Bismarckska, om det nu var i Varsin, Berlin eller Friedrichsruh.

 

”Som den gamle germanhövdingen skulle Bismarck bo inne i skogens dunkel och tystnad; hans väldiga gestalt hade för känslan alltid ett samband med ekarna och den fria naturen.”

(Fredrik Böök, Resa till Friedrichsruh, 1930)

I gamla tider drev man in svinen i skogen i Sachsenwald för att de skulle äta upp sig på ek- och bokollon. ”Minst tre fingrar tjockt” skulle späcklagret vara. Annorlunda gick det inte för järnkanslern. Från Varzin skickades flott, flum (gåsflott med mejram och lök), harar och hjortar till Bismarck i Friedrichsruh. Leverkorv, ägg, skinka, sylta, blodkorv av gåsblod, gåstungor, änder och gäss. Beställningsbreven från Friedrichsruh, som närmast dryper av flott och fett, låter oss förstå hur nödvändigt det var för den tidens lantjunkrar med en bantningskur på brunns- och badorterna efter vinterns gödkost.

Bismarck m hund 001

Den 31 mars 1880, kvällen innan han skulle fylla sextiofem, skrev Bismarck i sin dagbok att han ”för första gång blivit slagrörd”. Enligt läkaren Schweninger rörde det sig i stället om kolik och funktionsstörning av gom-muskeln efter det att Bismarck till kvällsmålet hade satt i sig en särskilt våldsam portion Waldmeisterbowleneis (glass i rhenskt vin kryddat med myskmadrans blommor, brandy och socker) och till det sex hårdkokta ägg smorda med smör. Bismarck höll fast vid sin egen diagnos.

Fursten brände, enligt Dr Schweninger, sitt ljus i båda ändarna. Doktorn tillskrev sig äran av att ”ha lyckats släcka i ena ändan”. Såväl Dr Struck som Dr Leyden hade misslyckats med att få Bismarck att följa deras dietförslag. När det en period lyckades för Schweninger så var det därför att han ägnade sig åt Bismarck på heltid. Schweninger ”satt alltid bredvid honom till bords, övervakade hans näringsintag och uppmanade honom med järnhård konsekvens att visa måttlighet”. 1890 berättar två schweizare från ett besök hos Bismarck i Bad Kissingen: ”Den mörke, med glasögon, som ständigt häller vatten i vinet, är livmedicus Schweninger.”

Men absente medico nihil nocet (när läkaren är borta är inget skadligt). Efter perioder då Dr Schweninger hade övervakat ätande och drickande, sänggående och arbete, gymnastik och silldiet blev fursten åter ensam och beställde in tredubbla portioner av allt han fått försaka. Tiedemann berättar att Bismarck klagade över ”Appetitlosigkeit”, samtidigt som han stoppade i sig av alla sorterna. I ett obevakat ögonblick hade han stjälpt i sig otroliga mängder kärnmjölk och ”därav följde ett anfall av gulsot med avgång av en gallsten av en tumleds storlek”.

När fursten klagade över bristande aptit skickade furstinnan alltid efter gåsleverpastejer från Berlin. Hjälpte inte det försökte man med kur i Bad Kissingen.

Enligt samstämmiga vittnesmål var det inte fråga om någon diet när fursten begick kur. Utsökt kök, starkt öl, ädla viner och sekt på bordet varje dag; redan till frukost skinka och fjäderfä, varma rätter, biffar, kotletter och äggrätter.

Då Bismarck år 1892 på väg till Bad Kissingen passerade Würzburg hade 8 000 människor samlats på stationen för att hylla honom och han fick i kupéfönstret tömma ett glas 1848 Leisten Riesling, medan folkmängden sjöng ”das Deutschlandlied”.

1893 blev Bismarck dålig under besöket i Bad Kissingen. Kejsar Wilhelm skickade vin. Fursten anmärkte: ”Majestätet underskattar mig när han råder mig att dricka ett likörglas om dagen – jag behöver minst sex flaskor för att bli frisk.”

 

Katarina Nordli

 

One thought on “Bismarck”

Comments are closed.