Tiggar-Anna

image00064 (2)

Om ni på någon väg utanför Tavira eller São Brás blir förbisprungen av en illa klädd, dubbelvikt och tandlös gammal gumma, fastän ni håller laglig körfart, då har ni fått en skymt av Tiggar-Anna från Santa Catarina. Det kan vara bra att veta, annars skulle man lätt kunna få för sig att det rörde sig om Theodor Kittelsens Digerdöden och hissa pestflaggan.

Kittelsen

Också Tiggar-Anna har en stor säck slängd över axeln, redan tidigt på dagen fylld med kålhuvuden, brödbitar och potatis. Allt efter som dagen lider blir den sprängfylld och Tiggar-Anna ännu mera böjd, men ständigt lika rappfotad, och ögonen är lika korpskarpa. Många längs hennes rutt retar sig på att hon tigger och påpekar att hon sedan många år har pension. Kanske är det så som många misstänker, att Tiggar-Anna är rik, trots sina smutsiga palter och skorviga, tändstickssmala ben. Men inte kan hon gärna ha blivit rik på pensionen, den räknas fortfarande i hundratals kronor per månad, om man bor på landsbygden. Där förutsätts det att man har gratis bostad, samlar brännved till matlagningen, odlar grönsaker och håller några hönor. Nya kläder skall man inte behöva, eftersom man efter 65 rimligen har slutat växa.

image00065

Tiggar-Anna har förstås ett ekonomiskt handikapp: hon försörjer en vuxen son. Efter en flerårig pryotid som korgosse tänkte han sig ursprungligen en klerikal framtid, kanske som kardinal. Planerna grusades när det visade sig att kardinaler, till skillnad från korgossar, måste vara vältalande. Tiggar-Annas son talar varken väl eller illa, han säger ingenting alls. Om han vuxit upp i en annan miljö skulle han kanske ha kallats ett mutistiskt barn, i Santa Catarina kallades han bara med öknamn.

One thought on “Tiggar-Anna”

Comments are closed.