Kork 2

Hur länge till skall champagnekorkarna fortsätta smälla? Det är inte enbart premiärlejon och rallyvinnare som oroligt ställer den frågan, utan företrädare för Portugals korkindustri. Med 52 procent av världsproduktionen är det lilla landet fortfarande den dominerande leverantören av såväl champagnekorkar som platåsulor, simdynor och högisolerande golvmaterial, men nu seglar orosmolnen upp.

Allt för länge, i decennier, har man låtit beståndet av korkekar, Quercus suber, försämras och krympa, och nu har krisen även nått de föråldrade fabrikerna. Av de ca. 600 fabriker som fanns på femtiotalet återstår i dag ett hundratal. Den senaste tiden har tre stora anläggningar slagit igen och nära tusen arbetare har blivit utan försörjning. 250 av dem fick gå från Wicander i Seixal, ett trist slut för en märklig svensk industrisatsning. Sverige har nämligen inte enbart haft träbaroner, utan även en riktig korkbaron. Den som har vägarna till Djurgården i Stockholm skall veta att jugendvillan snett emot Nordiska museet en gång var känd som Wicanderska villan. Den förmögne korkhandlaren donerade alla burspråk, tinnar och torn till Institutet för folklivsforskning.

Det var på den tiden Sverige ännu inte hade några pilsnerfilmer men alla pilsnerbuteljer var grepp- och munvänligt utformade och förslöts med massiv naturkork. Dagens korkkris beror till stor del på att kronkorkar och kapsyler blivit så populära. En korkek får inte avkorkas oftare än vart nionde år och behöver dessförinnan ännu fler år på att växa till sig. Då är det inte lätt att följa med i de konjunkturmässiga svängarna. Portugals korkekskogar täcker i dag fortfarande 850 hektar, 37 procent av hela världens bestånd. Ca. 100 000 ton exporteras årligen, inte minst i form av buteljkorkar. Världens ledande vinproducenter har fortfarande svårt att tänka sig något annat än naturkork, “vinets lunga”.

– Harald Nordli