Kalk

                                                UNDERJORDEN OCH KALKUGNARNA

På 1600- och 1700-talen förekom det upprepade försök att utvinna koppar och bly på olika ställen i Algarve. De tillgängliga mineralförekomsterna var emellertid små och verksamheten avstannade oftast redan efter några år.

Något som alltid varit viktigt är utvinningen av kalk. Störst betydelse hade det då Portugal byggde och upprätthöll fästningsverk i Nordafrika, i Tanger, Ceuta och Mazagão. Då var det väldiga mängder som behövdes, och allt kom ursprungligen från Algarve. Det var lokala jordägare i Barrocal-området som på sin mark hade såväl kalksten som ved eller mata, buskvegetation, att elda kalkugnarna med. Senare övertog Lissabon handeln, och när man gav upp Nordafrika blev det lokala behovet i Algarve alldeles för litet.

Det förekom även, i Barrocal, stenbrott för byggnadsändamål och fabrikation av kvarnstenar, även för export.

1929 fanns det fortfarande ett halvt dussin kalkugnar i São Brás-området, och man stötte då på övergivna sådana varhelst man gick, berättar Estanco Louro i sin monografi. I dag måste man leta mer aktivt, men det är spännande när man snubblar över en ugn, en industriarkeologisk fyndplats i sin enklaste form. Man eldade i kalkugnarna en vecka i sträck. De bestod av en grop i marken, klädd med stenar och försedd med ett stenvalv.

Regionen kom att stå utanför den moderna industrialiseringsprocessen. De industriella eller förindustriella verksamheter som finns är till stor del sekelgamla, hantverksmässiga och beroende av en regional kundkrets. (Ett undantag, när det gäller kundkretsen, är salinerna.) Exempel på detta är just kalkugnarna, stenbrotten och tegelbruken, den grova keramiken (främst krukor som användes i noras – paternosterverk för vattenuppfordring – och senare för att fånga bläckfisk) från Moncarapacho,

olivoljepressarna och framställningen av vax, kvarnarna,

Väderkvarn i Bengado, vattenkvarn i Curral da pedra, tidvattenkvarn i Fuzeta

vinkällarna och brännerierna för medronho och fikon, korgmakerierna, skärsmedjorna i Castro Marim och Cachopo, vagnmakarna i Moncarapacho.

Fortfarande används det en hel del kalk i Algarve, men nu inte längre som byggmaterial (tillsammans med sand och vatten som bindemedel eller ytputs) utan endast för att bevara de traditionella husen bländande kalkvita. Att vitkalka är kvinnogöra i Algarve. Nog för att det är fysiskt krävande, men det hamnar ändå inom kvinnans ansvars- och intresseområde – att hålla hemmet snyggt och propert. De brända kalkstenarna läggs i ett kärl med vatten för att “koka” och bli till släckt kalk.

Det är en dramatisk process med kraftiga smällar och våldsamma stänk, man gör klokt i att inte stå för nära. Dessutom blir vätskan oerhört het. Emellanåt måste man ändå närma sig och röra om för att få en jämn välling. De erfarna använder en tunn kalkblandning för att inte resultatet på väggen eller muren skall bli grynigt och snabbt flaga av. Åtminstone en gång per år, oftast efter den regniga årstiden, kalkar varje anständig kvinna sitt hus, klädd i trasor avsedda för fågelskrämman och makens avlagda söndagshatt. Att tvätta bort kalkfläckar är omöjligt, man måste först borsta kläderna fria från kalk. Men att visa sig med en kalkmouche på kinden är ingen skam – tvärtom: det visar att man är en flitig husmor som lägger ned möda på hus och hem.

Harald Nordli