När kejsaren själv fick välja
Var i hela världen är det bäst att vara, var borde man slå ned sina bopålar, om man kunde välja fritt, över hela basaren? En som verkligen kunde välja fritt var kejsaren Karl I av Spanien och V av Tyskland, då han abdikerade och drog sig tillbaka till ett liv i lugn meditation.
I hans rike gick solen aldrig ned. Han kunde ha valt att slå sig ned på Antillerna, i Syd- eller Mellanamerika, i Tyskland, Italien eller i Nederländerna. Överallt var de gångbara, gulddublonerna med hans porträtt. Från de delar av världen han ägde men inte hade besökt fick han minutiösa rapporter.
Han hade redan palats i fler städer än de flesta av oss har tänder i munnen. Dagens jetsettare, med lägenhet i New York, Paris och Rom, någon villa i St Tropez och en herrgård i East Sussex framstår som patetiska parvenyer, i jämförelse. Men nu, år 1556, skulle den tysk-romerske kejsaren lämna ruljangsen, världsherradömet, åt sonen och fritt välja sin egen vistelseort. Utan att snegla åt vad som var praktiskt eller nyttigt för imperiet. Det låter onekligen som en bra idé att följa en sådan man i spåren.
Kejsaren valde Extremadura, ett bedövande vackert landskap i västra Spanien.
Härifrån, från den lilla staden Trujillo, kom också Francisco Pizarro, en av de conquistadorer som mest energiskt drog ihop rikedomar åt kejsaren – och åt sig själv.
Vid Plaza Mayor ligger El palacio del Marqués de la Conquista, dvs Hernando Pizarro, Franciscos halvbror (och svärson). På palatsväggens hörn kan man urskilja de båda conquistadorerna med sina indianska hustrur. Omkring hela torget ligger andra då nyrika, numera ärevördiga adelsfamiljers skrytbyggen – Carvajal y Vargas, Orellana-Toledo och hertigen av Quintanilla. Luckorna fylls ut av det oerhört vackra stadshuset och San Martínkyrkan. Francisco Pizarro själv – eller åtminstone hans ryttarstaty – övervakar ostmarknader och allt annat från sitt strategiska läge på torget.
Varje år i slutet av april fylls Plaza Mayor av människor som mumsar på ost och sköljer ner med vin ur läderpluntor eller glastillbringare med spetsig pip – båda skall hållas på armlängds avstånd. Den som dricker så här riskerar inte att få för mycket, för långt dessförinnan missar man munnen med vinstrålen och drickandet upphör av sig självt, så att säga.
Då kan det vara svårare att sluta smaka på ostarna, variationsrikedomen är stor och frestelserna många. Bäst känd utanför Spanien är nog Manchego från centralplatån, medan Tetilla, den milda osten med det pikanta utseendet (den är formad som ett kvinnobröst) mer sällan är att se utanför landet. Cabrales, Spaniens svar på Roquefort, och Ibérico, inte så olik en Reggiano-Parmegiano, är två ostar som biter tillbaka när man sätter tänderna i dem. Även den rökta Idiazábal har ett vasst bett. Mahón från Menorca är mångas favorit, smakstark även den.
Man kan runda av med en snällare Zamorano eller en färsk getost från Extremaduras timjan- och lavendeldoftande beteshagar. Och skölja ned med vino de pitarra, jäst på stora lerkärl, tinajas, i La Vera nedanför Gredosbergen.
Katarina och Harald Nordli
Information: www.tourspain