Laxlåda med campari
600 g lax, 1 tesked bechamelsås, 1 tesked senap, salt och peppar, 1 soppsked tomatketchup, 1 soppsked gelatin, 1 glas campari
- Tag bort skinn och ben från laxen och passera den
- Blanda bechamelsås, senap, tomatketchup, salt och peppar
- Lös upp gelatinet i 3,5 dl vatten, hett, och blanda sedan i hälften av det med de andra ingredienserna
- Passera allt i en maskin
- Vispa grädden och blanda ordentligt med laxkrämen och camparin
- Ställ kallt
- Dekorera med någon grönska och häll på resten av gelatinet och så åter in i kylen
Laxleda
Till leda har man matats med norska laxar, billiga laxar, feta laxar. Hos handlaren i Flen är köerna vid fiskdisken på fredagseftermiddagarna längre än i Systembolagets butik. Varje mataffär med någon slags fiskdisk har lax och åter lax. Abborre, gös och gädda har trängts ut av dessa marsipanrosfärgade kolesterolfyllda fiskar. Kokt lax, stekt, grillad, rökt, gravad, halstrad, laxhuvud i gelé. Jättelaxhuvuden med polstrad ryggrad för fem kronor! Ett fynd kan man tycka. Mums för Laban, Farfar och Topsy – våra inackorderingar, trodde jag. Men där bedrog jag mig grundligt. Kalla inkokta laxhuvuden i sin egen gelé nosade de bara på. Inte en gång ville de pröva laxens så delikata kinder. Topsy knyckte på svansen och satte sig tålmodigt framför ugnsluckan i väntan på stekt abborre. Men ugnen var tom. Hellre svalt de, eller tog en sväng ut i trädgården där rymden rymmer både trollsländor och en och annan citronfjäril.
Vi for till Tyskland. Sju middagar på sju olika restauranger. Den enda fisk som fanns på menyn var stekt lax, norsk lax. Nu är Tyskland ett fiskfattigt land, fattigt som det är på vatten, rent vatten.
Annorlunda då i Portugal, där, trots rovfiske, Atlanten hyser mängder av fiskar. Att man på en fiskmarknad där dagligen kan välja på trettio olika sorters fisk är ingen överdrift. Förutom detta stora färska utbud finns torkad långa.
Norsk torrfisk, bacalhau, är ett måste för varje portugis. En portugis som ratar bacalhau, han är en förrädare. Dessa torra, grådaskiga flak har inte tillträde till fiskhallen, de säljs utanför och inte av en fiskare eller hans hustru. Den norska torrfisken var här en gång bättre mans föda men finns numera på allas tafflar. Recepten lär vara flera än årets dagar. Som fransyskan kommer med sin dagliga baguette under armen vandrar portugisen med en torrfisk. Vill man distrahera en sur poliskontrollant, sådana som det finns gott om utefter vägarna, är det bara att fråga honom om hans älsklingsrecept på bacalhau. Då har han glömt att kontrollera körkortet, det som ligger hemma på bordet. Tag inte upp någon bacalhaukonversation med taxichauffören, då hamnar ni kanske i diket eller så glömmer han att stanna och taxinotan blir skyhög.
Och kan man tänka sig, nu har den norska laxen också invaderat Portugal. Det sägs att våra nedärvda matvanor är det sista vi överger. Bekant mat ger trygghet, att bita i något främmande kan vara farligt. Uttrycket “det här äter jag inte för det har jag aldrig ätit” är kanske bekant. Men nu har alltså norsk lax invaderat även Portugal, inte kommen över haven, utan i kylbilar. I marknadshallarna ligger de där utan att skämmas, tillsammans med havsabborrar, bläckfiskar, hajar och rockor. På den enklaste byrestaurang, den som tidigare hade bläckfisk, bacalhau och sardin på sin meny har man nu lagt till laxen, grillad eller oljestekt.
Den portugisiske lantmannens lunch var så gott som dagligen friterad sardin eller grillad sardin. Billigt, snabbt att tillreda och lätt att äta. Huvudet tillhör katten, resten, både ryggrad och stjärt, faller i husbondens mage.
Katarina Nordli