Det växer en rad spännande träd i Algarve, mest spännande av dem alla är kanske korkeken, Quercus suber. Vilket annat träd har saliggjort så många människor och så ofta? Vad vore ett festbord utan korken? Vinägerstick och sura miner!
Portugal är världens ledande korkproducent, och det är bara pinjen som täcker en större yta än korkeken i landet. De största bestånden finns söder om floden Tejo, en betydande del i Algarves fuktigare bergsområden.
Korkeken kan bli ett vördnadsbjudande stort träd med väldig krona. Kanske gör den starkast intryck direkt efter avkorkningen, när stammen och det nedersta av grenarna lyser cinnoberrött mot bladverkets olivgröna. Korkeken ger andra nyttigheter än kork: frukterna, ollonen, är ett värdefullt svinfoder och ur mellanbarken utvinner man garvämnen. Virket är hårt och beständigt.
Men det är förstås korken, med en lång rad användningsområden, som gör trädet så ekonomiskt betydelsefullt. Korken är det yttre barklagret som skyddar det känsliga mellanlagret. Avkorkningen kan endast ske under våren och försommaren, därför att det då bildas ett nytt lager korkbark, ett lager som då fortfarande är vekt och låter sig skalas av. Naturligtvis är det en stor påfrestning för eken att bli av med det yttersta barklagret, och man har bestämmelser för hur tidigt ett träd första gång kan avbarkas och när det kan ske nästa gång. Sålunda måste ett träd ha en omkrets av åtminstone 60 cm, mätt runt barken i brösthöjd, och även grenar måste ha denna omkrets för att kunna avkorkas. De flesta ekar behöver 25–30 år för att nå dessa mått. Ett träd kan tidigast avkorkas igen efter nio år. Därefter ytterligare 14–16 gånger, tills trädet är bortåt 200 år gammalt. Den första korken man tar av ett träd kallas desbóia, jungfrulig kork. Till skillnad från jungfrulig olivolja är jungfrukorken av undermålig kvalitet.
Korksjoken får ligga och torka och fraktas sedan till fabriker där de får vara med om ett uppkok och sedan läggs i press för att bli platta. Skall man göra buteljkorkar vidtar sågning av sjoken i bandsåg och utstansning av korkarna. Udda bitar och smulor mals och limmas och blir till så olika saker som skosulor, golvbeläggning, isoleringsmaterial och simdynor. Champagnekorkar sätts samman av flera tunna skikt kork plus ett skikt hoplimmade smulor.
Den traditionella bikupan i Algarve består en meterhög korkcylinder som har fläkts av en kraftig ekstam. Närmre binas naturliga tillhåll i ihåliga trädstammar kan man inte komma. Man kan hitta otaliga honungsorter i Algarve, från den ljusgula rosmarinhonungen över apelsin och mispel till den kastanjebruna ljunghonungen.
Katarina Nordli